Mina stugkamrater blev mina vänner och vi hade ofta roligt tillsammans. Från tiden som rekryt har jag nog många bra minnen, även om det vi gjorde inte alltid kändes så kul i stunden.
Som bäst går jag på medicinalunderofficerskursen i Säkylä. För att kursen inte ordnas i Dragsvik, flyttade vi tillsammans med en liten grupp av elever från Dragsvik till 1. Huoltokomppania i Björneborgs brigad. Till Huolto-AUK flyttade också elever från flera andra ställen såsom Obbnäs, Sandhamn och Parola. Det kändes lite som att börja om det hela, i en ny miljö med en ny grupp människor. Det var väldigt intressant att få lära känna mina nya tjänstgöringskamrater här och höra om deras erfarenheter i militären, som ibland var ganska olika våra. Jag märkte att vardagen som beväring kan se mycket olika ut beroende på var man tjänstgör.
Till exempel här i Säkylä står vi inte i ”lepo” mellan sängarna under styrkegranskningar och marscherar alltid springande om bara möjligt. Vi har också fått lära oss en hel del nytt gällande till exempel ordningsregler och utrustning. Till exempel är ”särmärin” här förbjudna och midjeremmen på M05 jackan är lös (något som i Dragsvik brukar kallas ”Hemulen”). I början kändes det också krångligt att tjänstgöra på finska, men man vande sig snabbt vid det också.
I vår medicinalgrupp har vi en god gruppanda, vilket har hjälpt till i synnerhet på läger och utmanande övningar. Under den s.k. ”Toimintakyky-marschen”, en ca 20 timmar lång övning där vi marscherade sammanlagt ca 60 km med diverse uppgifter emellan, testades vår samarbetsförmåga ordentligt. Vi tröstade och motiverade varandra och hjälpte till om någon i gruppen behövde det.
I militären har jag märkt att man klarar av ansträngningar riktigt bra bara man samarbetar och har attityden i skick. När man faktiskt vill ge sitt bästa, lyckas man lättare och får på sätt och vis mera ut av att vara här. När man efteråt får återvända till enheten efter ett långt läger eller får vila efter en lång marsch, känns det helt otroligt bra. Just strävan efter att pröva mina gränser och att utvecklas som lagkamrat och chef, var det som fick mig att söka till underofficerskursen.
Jag är också väldigt nöjd med mitt vapenslag. Jag ville bli sjukvårdsman för att jag gillar att hjälpa och stöda andra. Som sjukvårdsman har vi fått lära oss många intressanta saker gällande till exempel första hjälpen och olika vårdåtgärder. Jag ser fram emot resten av mina dagar här med intresse och väntar ivrigt på att nästa kontingent rycker in.
Texten skrevs i juni 2022
