Teikaristenen till minne av de första kustjägarstriderna

teikaristenen

Under fortsättningskriget avvärjde finländska kustjägartrupper fiendens anfall till öarna Teikari och Melansaari. Striderna är kända som speciellt blodiga men också avgörande för krigets förlopp. Striderna var en av de första kustjägarstriderna, där alla Finlands olika försvarsgrenar samarbetade med varandra och gav upphov till många lärdomar för blivande kustjägare. 5.7.1996, exakt 52 år efter de blodigaste striderna på Teikari, restes Teikaristenen mellan kasern 1 och kasern 2 för att påminna oss om den vilja och styrka som kustjägarna uppvisade.

Ön Teikari är belägen i den nuvarande ryska delen av östra Finska viken. På grund av dess strategiskt avgörande läge var ön en viktig del av det finländska försvaret under både vinterkriget och fortsättningskriget. Under vinterkriget försvarade finländarna Teikari mellan 1.3 och 4.3.1940, när fiendens styrka var åtta gånger större än finländarnas. Natten mellan 2 och 3.3 drog sig finländarna bort från ön efter att fienden hade konstaterats vara överlägsen, varefter finländska trupper ännu försökte sig på en motattack, dock utan framgång.

Fortsättningskriget

Sommaren 1941, då Finland höll på att ta över områden som förlorats under vinterkriget, anföll Finland också ön Teikari igen. Det var 2 Kustbrigaden som hade ansvaret för att ta över öarna Teikari och Tuppura. Till slut var det Kustbataljon 2 bestående av tre gevärskompanier som fick ansvaret för att landstiga på Teikaris västra strand. På natten 29.8.1941 inleddes finländarnas anfall, som grundade sig på överraskningselementet, landsteg de första trupperna strax efter midnatt. Anfallet gick bra, och striderna tog slut redan klockan 12.30 samma dag med finländska förluster på 8 stupade och 14 skadade. Hela anfallet var en exemplarisk prestation, där allt från planering och förberedelser till utförande gick utomordentligt bra. 

Efter att Finland tagit tillbaka Teikari i fortsättningskriget fick ön vara i fred i tre år. Efter Sovjetunionens stora motanfall förändrades situationen sommaren 1944. Hela Viborgska viken var mycket dåligt bemannad, vilket ledde till att man 16.6.1944 grundade en ny grundenhet med en styrka på 3 134 man på området. Teikariöns nya försvarare grupperade sig på ön 30.6.1944 med en styrka på ungefär 420 man. Redan samma natt började det första anfallet mot Teikari, vilket också var första gången flera av Teikaris försvarare var i stridskontakt. Försvaret lyckades ändå bra, och det första anfallet innebar redan på morgonen 1.7.1944 250 stupade ryska soldater som blev kvar på ön och 76 krigsfångar. Förlusterna var ändå stora också för de finländska försvararna, då 32 stupade och 85 skadade sig i det första försvaret av ön. 

Efter den första försvarsstriden var det bara en fråga om tid när nästa anfallsvåg skulle komma, och man försökte använda tiden för att gruppera sig ordentligt på ön. På kvällen 3.7 var den finländska styrkan redan 645 man på ön. Morgonen därpå började hela ön bombas av cirka 40 flygplan, varefter fienden försökte landstiga med 36 olika landstigningsbåtar. Landstigningen lyckades vid Teikaris södra spets, varefter försvararna försökte anfalla på de landstigna utan framgång. På eftermiddagen fick de finländska försvararna förstärkningar till ön, vilket inte heller ledde till önskvärda resultat. Fienden försvarade sig med ryggen mot havet men lyckades ändå hålla sina positioner under dagen 4.7. Natten därpå lyckades finländarna ändå med sitt motanfall, vilket äntligen ledde till att fienden förintades. Igen var förlusterna mycket stora för båda sidorna, med 80–100 finländska stupade och 250 skadade. 

En av de blodigaste striderna i finsk krigshistoria

Glädjen över avvärjningssegern var ändå kortlivad, då fienden redan samma dag, 5.7.1944, påbörjade sitt största anfall ungefär klockan halv tio på morgonen. Fienden anföll med två bataljoner till mitten av ön och lyckades dela upp försvararna i två delar. Tack vare några kallblodiga soldater och officerare lyckades man skydda de skadade på norra sidan av ön, varifrån man lyckades evakuera finländska försvarare till den närbelägna ön Melansaari. Under dagen 5.7 stupade cirka 150 finländska soldater medan ungefär 100 skadade sig, vilket betydde att det sammanlagt var cirka 300 stupade och 500 skadade under försvaret av Teikari. Jämfört med truppens storlek var det ett av de tyngsta förlusterna som finländska trupper hade i fortsättningskriget. 

Nylands brigad bär arvet av Teikarihjältarna

Nylands brigad hedrar hjältarna från Teikaristriderna genom Vasa kustjägarbataljons årsdag Teikaridagen, som firas 5.7. På Teikaridagen lägger bataljonen ned en krans vid  Teikaristenen i både Dragsvik och Obbnäs. Teikarikrigarnas arv syns i andan som dessa krigshjältar genom sin tapperhet och modighet ännu i dag ger vidare till dagens kustjägare. Barettmarschen, som ordnas varje kontingent, följer Teikaristridernas kronologiska ordning. Marschen börjar med en lång och fysiskt påfrestande förflyttning genom svårgenomkomlig terräng och över vattendrag, varefter de avgörande stridernas krav på initiativ och handlingskraft hos enskild soldat känns i kropp och själ. De som framgångsrikt genomför marschen och uppfyller barettkraven visar att de har det som krävs för att bära arvet av Teikarihjältarna och får äran att bära den gröna kustjägarbaretten om de fyller samtliga krav som baretten förutsätter av sin bärare.

– Teikaristenen har en stor betydelse för Vasa kustjägarbataljon. Alla större bataljonssamlingar genomförs vid den. Eftersom Teikariön numera är rysk mark, kan vi inte besöka krigsscenen. Därför är det speciellt viktigt för kustjägarna att ha en plats att uppvakta våra föregångares hjältedåd, så att var och en kan erinra sig över att friheten för Finlands folk aldrig har varit en självklarhet. Personligen har stenen fått en viktig betydelse för mig i och med att jag fått tjänstgöra som både kompanichef och bataljonskommendör i denhär bataljonen, där jag faktiskt fått tjänstgöra i alla mina officersgrader: som premiärlöjtnant, kaptenlöjtnant, kommendörkapten och kommendör, säger kommendör Simon Källman, kommendör för Vasa kustjägarbataljon.

– Min farmors halvbror Sven Krook stred på Teikari. Han var en av de sista som lösgjorde sig från eldställningarna vid lösgöringsstridernas sista nivå. Då det inte längre fanns båttransportstöd att tillgå, var de sista kvarvarande soldaterna tvungna simma från ön. Eftersom Sven inte kunde simma, blev han sittande på en sten för att invänta sitt öde när ryssarna närmade sig. Hans namn finns på hjältegraven vid Karleby begravningsplats.”

Integritetsöversikt

Den här sajten använder cookies (kakor) för att kunna ge dig den bästa möjliga användarupplevelsen. Cookies sparas i din webbläsare så att den känner igen dig då du återvänder till sajten. Dessutom hjälper cookies bl.a. till att förstå vilka sidor på sajten som du tycker är mest intressanta och användbara.

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies bör alltid vara aktiverade för att vi ska kunna spara dina cookie-inställningar.

Tredjepartscookies

Vi använder Google Analytics 4 för att samla information om t.ex. hur många besökare sajten har och vilka sidor som är populärast. Genom att hålla denna cookie aktiverad hjälper du oss att utveckla webbsajten.