Ingmar Strandberg ryckte in i kontingent 2/60 och tjänstgjorde på Granatkastarkompaniet som undersergeant. Hans bästa minne från beväringstiden är inte något som en beväring i dag skulle kunna råka ut för.
– GRKK skulle ha en övning i Syndalen, och två hästar skulle transporteras ner till Syndalen. Eftersom jag var van vid hästar sedan tidigare anmälde jag mig frivillig för att föra ner hästarna, berättar Ingmar.
Det utlovades ett dygns duglighetspermission för dem som förde ner hästarna, men den andra som skulle komma med var inte så van vid hästar. Vägen till Syndalen var inte heller i lika gott skick som den är i dag, för det var en grusväg som var rätt skrovlig.
– Efter några kilometer mötte vi en lastbil. Jag körde då till sidan, men han som kom efter mig tog lite för spänt i tyglarna, vilket ledde till att hästen just då började rygga och det skedde en liten kollision med lastbilen. Vi kunde ändå fortsätta och kom lyckligt fram till Syndalen, minns Ingmar.
Trots problemen som uppstod på vägen fick Ingmar och hans stridskamrat duglighetspermission för uppdraget.
Anders Strandberg ryckte in i kontingent 2/94 i GRKK, varifrån han blev skickad till reservofficersskolan, och i dag är han löjtnant i reserven. Hans bästa minne är från den mytomspunna barettmarschen.
– Vi hade en barettmarsch på ungefär 60 km med bland annat vattenhinder och gasmaskövningar på vägen. I slutet av marschen blev vissa av gruppmedlemmarna ganska trötta, och då fick vi andra hjälpa till för att vi skulle komma i mål, minns Anders.
Laget kom i mål, och alla fick sin gröna barett, vilket de var mycket stolta över.
– Från barettmarschen kommer jag ännu ihåg hur viktigt det var att man tänkte på sammanhållningen, vi-andan och det att man aldrig ska ge upp, konstaterar Anders.
Axel Strandberg, som ännu under intervjun tjänstgjorde som officersaspirant men som i dag är underlöjtnant i reserven, ryckte in i kontingent 2/25 och följde i sin fars fotspår genom att gå reservofficersskolan. Till sin utbildning är han kustjägare. Hans bästa minne skiljer sig från hans fars och farfars.
– Mitt bästa minne är mera av en helhetskänsla jag fått under min tjänstgöring i Dragsvik. Den här sammanhållningen som man får här är något helt unikt. Kompisarna som man får är säkert sådana man kommer ha resten av livet. Man skulle göra vad som helst för vissa av människorna man har lärt känna, menar Axel.
Tre generationer Strandberg: Ingmar, Anders och Axel.
Både likheter och skillnader mellan tiderna på brigaden
De två yngre Strandberg fick gå på permission nästan varje helg, till skillnad från Ingmar som hade permission betydligt mer sällan. Permissioner fungerade annars också lite annorlunda på 60-talet, då man behövde ha militära kläder på sig också i civilen.
– Man behövde skriftligt lov för att få byta till civilkläder, minns Ingmar.
– Det är faktiskt annorlunda än det är i dagens läge. Nu kastar man bara av sig sina militära kläder bara man kommer hem och tänker inte på dem, förrän man ska tillbaka på söndag kväll, kommenterar Axel.
Dagsschemat och dagsrutinerna både på kasernen och ute i fältet liknar ändå de omständigheter som beväringarna hade, både för 30 och 60 år sedan.
– Sedan har förstås brigaden övergått till Marinen 1998, vilket syns till en del bland annat i uniformerna och i att artilleriet försvunnit från brigaden. Det som jag saknar i de moderna uniformerna är “rähinäremmen”, en sorts kommandobälte, som aspiranterna hade på min tid. Den var bra att ha, ler Anders.
Kvällspermissioner genom tiderna liknar inte heller varandra
– Området för våra “kvällsare” var begränsat. Västerut var det Österby och österut Langansböle. Man kunde till exempel inte fara ner till Hangö på en “kvällsare”. Lyckligtvis råkade ungdomslokalen i Österby vara innanför det här området, så man kunde fara och dansa ibland, berättar Ingmar.
– Vi var ute också på onsdag kväll, då det var lång kvällspermission till midnatt, förutom om man var beväringschef, för då fick man vara ända till klockan ett. Det var ju en morot det också för att bli beväringschef, konstaterar Anders.
En stor skillnad mellan tjänstgöringarna är synsättet man hade på risken för att det skulle bli krig. På 60-talet pågick kalla kriget och det kändes inte omöjligt att Finland också skulle kunna dras in i en konflikt, medan det på 90-talet inte kändes som någon realistisk möjlighet. I dag har det igen svängt.
– Nuförtiden kretsar ju utbildningen till en del kring lärdomar från Ukraina. Vi diskuterar också drönare som faktiskt inte funnits tidigare med i krigsutbildningen i den finska militären. På alla övningar får man inte heller sova i tält alls för att vi ska kunna skydda oss för drönare, förklarar Axel.
Några särskilda tips har Axel Strandberg inte behövt från sin far och farfar för att klara sig i militären. Det viktigaste har bara varit att man håller sig rak i ryggen, nacken i kragen och är stolt över det man gör och varför man gör det.
