Eipä kotikorvet, ei lämpöinen lies, meitä saata viihdyttää.
Kun soi sotatorvet, niin pioneerit ties, musta lippu yhdistää.
Taistelun pauhu, ryske ja sauhu, lämpöinen liedemme on.
Eipä voita kauhu, kun käymme taistohon, sen me viemme voittohon.
Olkoon paksu paasi, tai virta vuolahin, varustukset vahvimmat.
Pioneerit kaasi, ne kasapanoksin, panssaritkin paksuimmat.
Virrat ei estä, kalliot ei kestä, teräsmyrskyn puhki on tie.
Joka estehestä, mi murskattu lie, pioneerit kunnian vie.
Sången hörs skalla vid lunchtid på Nylands brigads garnisonsområde. Det ingår i traditionerna för Marinens bästa pionjärkompani att sjunga pionjärernas stridssång (Pioneerien taistelulaulu) med text av Usko Kemppi från 1956 på vägen till matsalen. Sången är inte en stridsmarsch som tonsatts på fronten, men den har med årtionden blivit en del av de finländska pionjärernas identitet. Sången stärker framför allt samhörigheten och vapenslagstraditionerna. Temana i sången – undanröjning av hinder, tekniskt kunnande och stridsstöd – återspeglar pionjärernas roll som stöd för infanteriet och andra vapenslag.

Pionjärvapenslagets årsdag firas 25.7. Datumet härstammar från slaget vid Schmarden 25 juli 1916 i dagens Lettland. Vid den tiden befann sig jägarrörelsen vid Tysklands östfront, där finländska frivilliga samlade erfarenheter av modern krigföring. I slaget vid Schmarden deltog pionjärkompaniet i Jägarbataljon 27, som bestod av finländare. Inför striden fördelades jägarpionjärerna mellan grupperna i den tyska jägarbataljonen, och de hade i uppgift att stödja anfallet genom pionjärverksamhet, dvs. undanröja hinder, använda sprängmedel och förstöra fiendens ställningar. Därtill stred pionjärerna vid sidan av tyskarna som infanteri.
Pionjärernas roll i Schmarden återspeglar övergången mot en rörlig krigföring, som baserar sig på stormavdelningar. De utgjorde inte enbart stödtrupper utan ingick i kärnan av anfallet. Det här förebådade en senare utveckling, där pionjärerna allt oftare betraktades som en aktiv part, som möjliggjorde striden, och inte enbart som trupper som utförde underhålls- eller byggarbeten. Det här har inte förändrats genom historien. Fortfarande måste pionjärerna kunna strida så som infanterister. I Ukraina har man också kunnat se att varje infanteritrupp måste ha pionjärer med sig. Och när man rör sig tillsammans med infanterister ska man också kunna strida med dem. Därutöver har pionjärerna ofta i uppgift att förbereda sig för att begränsa landstigningar och luftlandsättningar.
Under andra världskriget representerade pionjärtrupperna i finländska 17:e divisionen, dvs. Ekdivisionen, ett redan väletablerat vapenslag: Varje regemente i divisionen hade en pionjärpluton, och Pionjärbataljon 32 hörde också till divisionen. Infanteristernas stridsuppgifter var fortfarande med i bilden, men det fanns betydligt fler minerings- och bygguppgifter inom pionjärvapenslaget än tidigare. Pionjäruppgifterna utfördes under svåra förhållanden, ofta i mörker, för att skydda den egna verksamheten. Pionjärbataljonen gjorde det möjligt för divisionen till exempel att komma över Svirfloden genom att bygga pontonbroar och flottar och genom att transportera trupper med snabbgående båtar. Under fortsättningskriget byggde pionjärerna skyddsrum, fältbefästningar och ställningsskydd och tog hand om mineringar och hindersystem. Tack vare pionjärernas noggranna arbete och dokumentation, icke minst när det gäller mineringar, kunde de egna trupperna komma genom mineringarna.
Fortfarande i dag ingår byggande, befästning och säkerställande av övergång i pionjärutbildningen. I pionjärutbildningen har det framför allt de senaste åren blivit större fokus på befästning. På ett transparent stridsfält får skyddet en allt större betydelse, och rörelsen kan därför främst riktas från skydd till skydd. På kustområden är betydelsen av att säkerställa övergång avgörande, och det lär beaktas allt mer i utbildningen. På 2000-talet har pionjärkompaniet vid Nylands brigad också haft möjlighet att utbilda sig genom att bygga övergångar i form av hjälpuppdrag åt föregångarna till Trafikledsverket. Till exempel i Svartå och på Kabanovsvägen i västra Nyland har man vid övergången till 2010-talet kört på tillfälliga broar, som byggts av Pionjärkompaniet, när den egentliga vägen, eller övergången, renoverats. Detsamma gjordes vid renoveringen av en bro på stamväg 9 i närheten av Virdois. Pionjärkompaniet deltog också i att bygga och senare riva en tillfällig bro i Helsingfors, där Hästnässunds bro, som är bekant för alla som besökt Sandhamn, renoverades.
Mineringar och hinderarbeten utgör fortfarande kärnan i pionjärernas utbildning. Så som kriget i Ukraina också har visat är det ytterst svårt att anfalla en fiende som tagit hand om sina försvarsförberedelser. På samma sätt har truppminornas effektivitet återigen kunnat bevisas, och utbildningen om dem har igen inletts också i Finland. Pionjärerna upprätthöll också under tiden som Finland var med i Ottawafördraget sin förmåga att röja truppminor, vilket gjorde det naturligt för dem att på nytt inleda utbildningen om dem. Dock behöver tidigare tekniskt kunnande kring truppminor på nytt omvandlas till stridstekniskt och taktiskt kunnande.
”När smällarna upphört och striden bedarrat, och nattens frid har sänkt sig.”
Så inleds sista versen i pionjärernas stridssång i fri översättning. Versen sjungs dock inte under fredstid, vilket gör att versens blotta existens kan vara en överraskning för en del beväringar. Sista versen i pionjärernas stridssång beskriver hur tankarna redan förflyttar sig till tiden hemma efter striderna. Dessvärre har lärdomarna från tidigare, och också pågående, krig visat att pionjärerna får fortsätta sitt röjningsarbete i flera år efter att striderna upphört. Under operationen i Afghanistan röjdes det improviserade sprängmedel, som byggts ihop av olika slags tillfälliga sprängämnen och som hade varit avsedda att användas mot de internationella trupperna. Exempel på långvariga röjningsobjekt är Hangö udd, där det fortfarande regelbundet röjs granater från andra världskriget, och före detta Jugoslavien på Balkanhalvön, där det fortfarande pågår ett flertal internationella operationer med syfte att röja mineringar från upplösningskrigen på 1990-talet. Man behöver inte vara profet för att inse att röjningsarbetena i Ukraina efter krigsslutet kommer att ta längre än ett eller två år.

Nylands brigad deltar i röjningsarbetet genom att utbilda röjare, personal och beväringar i enlighet med kraven som ställs på beredskapen. Dessa utbildade röjare, i synnerhet de som ingår i personalen, kan stödja också andra myndigheter vid röjning av påträffade sprängmedel. Vid röjning av mineringar och icke minst i EOD (Explosive Ordonnance Disposal)-patrullernas verksamhet är förmågan att identifiera objekt av avgörande betydelse. När objektet eller objekten har identifierats kan det bedömas vilken typ av hot det eller de utgör. Efter att ha planerat om de egna truppernas verksamhet, till exempel genom omvägar eller avbrott i verksamheten, kan det tas beslut om röjarnas egen verksamhet. Under årens lopp har utvecklats en uppsjö av olika sätt att oskadliggöra ett explosivt objekt: Det kan sprängas, förstöras, utlösas eller skjutas. Också i fråga om röjning följer man noga observationerna från Ukrainakriget, och lärdomarna från kriget omsätts i praktiken, i synnerhet när det gäller nya minor och övriga explosiva varor och verksamhetssätt. Verksamhetssätten kan tillämpas både i beväringarnas utbildning och vid stödjande av andra myndigheter. Nylands brigad genomför ett flertal röjningar i form av handräckning framför allt på Hangö udd och stöder Försvarsmaktens övriga trupper vid större röjningsobjekt.
Kärnan i pionjärvapenslaget har i över hundra år varit oförändrad: byggarbeten, förstöring, tekniskt kunnande och infanteristrid. Runt den oförändrade, hårda kärnan har det utformats ett vapenslag som kan anpassas till de föränderliga förhållandena på ett stridsfält, som snabbt kan ta i bruk nya stridstekniker och nya redskap och som även i framtiden kommer att erbjuda intressanta tjänstgöringsuppgifter för både personal och beväringar under pionjärernas svarta fana.