Från adelsprivilegium till yrke
För en ung adelsman kunde officersyrket länge vara ett naturligt karriärval, medan vägen var betydligt svårare för den som saknade rätt bakgrund.
– Det fanns en stor skillnad mellan officerare och manskap. Huruvida man kunde bli officer var länge en ståndsfråga. Överklassläkterna som under svenska tiden hade varit officerare fortsatte ofta på samma bana också i Rysslands tjänst, berättar historieforskaren Mirko Harjula.
Under 1800-talet började systemet förändras. Officersyrket blev gradvis mer professionellt och utbildning fick större betydelse än börd.
– I början gav officerskapet också en adelstitel. Efter Krimkriget reformerades systemet, och mot slutet av 1800-talet valdes dem som antogs till officersutbildningen allt mer utifrån utbildning och kunnande, säger Harjula.
Även i Finland öppnades nya möjligheter. Kadettkåren utbildade framtida officerare, som ofta inledde sin tjänstgöring i andra delar av det ryska imperiet, innan de återvände hem. En militär karriär blev också en väg vidare till ledande civila uppdrag.
De finländska officerarna var förhållandevis välrepresenterade i den ryska armén.
– Utbildningsnivån i Finland och Baltikum var hög. För många yngre söner i adliga familjer, som inte ärvde gården eller familjens förmögenhet, var officersyrket dessutom en möjlighet att göra karriär, berättar historiken Henrik Meinander.
Två arméer och värnplikten
Under autonomitiden fanns både ryska trupper och finländska förband i landet.
– I Finland fanns i praktiken två arméer: ryska arméns trupper och Finlands egna trupper, berättar Harjula.
De finländska förbanden byggdes upp, avvecklades och återupprättades flera gånger under seklet. På 1880-talet infördes allmän värnplikt, men det betydde inte att alla unga män ryckte in.
– Endast en del kallades till tjänstgöring genom lott. De tjänstgjorde kring två eller tre år, berättar Harjula.
Värnplikten blev också en politisk fråga. De finländska värnpliktiga var inte skyldiga att tjänstgöra utanför Finland, vilket skilde landet från övriga delar av det ryska imperiet.
– Att Finland hade en egen värnpliktsarmé blev en viktig symbol för autonomin och den nationella identiteten, konstaterar Meinander.
Under den svenska tiden hade soldaterna varit mer integrerade i städerna, eftersom de ofta var inkvarterade hos civilbefolkningen. Under den ryska tiden levde garnisonerna betydligt mer avskilt.
– Soldaterna syntes naturligtvis i stadsbilden, inte minst vid parader. De påminde också invånarna om vem som ytterst hade den militära makten, tillägger Meinander.
Bakom paraduniformerna
Bilderna av 1800-talets soldater visar ofta prydliga uniformer och välordnade formationer. Vardagen såg betydligt tuffare ut. Utrustningen var inte alltid anpassad för de finländska förhållandena och sjukdomar skördade många liv.
– På vintern dog det många soldater av köld och sjukdomar. Kasernerna var trångbodda, vilket bidrog till att epidemierna spred sig. Först under 1800-talet började man i högre grad tänka på ändamålsenlig utrustning, berättar Harjula.
För de flesta soldater bestod tjänsten främst av exercis och vakttjänst. Samtidigt kunde den som tjänstgjorde i den ryska armén skickas långt hemifrån, medan de finländska förbanden sällan deltog i krig.
Även språket speglade den dubbla verkligheten. Officerare i den ryska armén behövde kunna ryska, medan svenska länge var förvaltningsspråket i de finländska förbanden.
Mer än bara ett försvar
Den finländska armén fick med tiden en betydelse som sträckte sig långt utanför det militära. För många blev de egna förbanden ett uttryck för Finlands självstyre inom det ryska imperiet.
– De finländska trupperna betraktades som en viktig del av Finlands autonomi på samma sätt som den egna valutan eller frimärkena. De ansågs vara kännetecken för statsstatus, berättar Harjula.
Många officerare fortsatte dessutom sina karriärer inom statsförvaltningen och blev senatorer, guvernörer eller andra höga ämbetsmän. De utgjorde en länk mellan Finland och den ryska centralmakten.
När Finland blev självständigt 1917 hade den militära tradition som vuxit fram under autonomitiden lagt en viktig grund för landets eget försvar. Officersyrket hade blivit mer professionellt, värnplikten hade etablerats och den finländska armén hade utvecklats till en symbol för både självstyre och nationell identitet. 1800-talets soldatliv blev därmed en viktig del av berättelsen om hur det moderna Finland växte fram.
