Marinen under vinter- och fortsättningskriget

Hangö 43
Sjöövervakningsbåt utanför Hangö, 1943

Efter att Finland blivit självständigt bildades stommen i vårt sjöförsvar av den materiel som kejsardömet Ryssland hade lämnat kvar. Man hade fått rikligt med materiel och redskap, men det fanns inte många som kunde använda dem. Det fanns inget artilleri- och marinkunnande i Finland. Personalens kompetens byggde på de officerare och underofficerare som hade fått sin utbildning i Ryssland. Deras yrkeskunskap var av oändligt stor betydelse med tanke på vårt kustartilleris utveckling under de första åren. De var bara mycket få till antalet.

Stommen i det självständiga Finlands flotta skapades vid Skatudden och fick namnet Kustflottan. Den andra flottiljen utgick från Viborg. Även kustartilleriet fick förstärkt sammansättning och indelades i tre regementen. Kustartilleriregemente 1 (RT1) svarade för Finska vikens södra och västra kust, RT2 för Finska vikens östra kust mellan Kotka och Björkö och RT3 för Ladogas kust.

Som kustartilleriets uppgifter fastställdes skyddandet av arméns marina flank, avvärjning av marina anfall längs sydkusten, i synnerhet på de områden där fienden kunde anfalla armén i dess flank. Flottans uppgifter var till en början att övervaka sjögränserna och röja minor. Uppgifterna utvidgades i och med att utbildningsnivån och utrustningen blev bättre för att på ett mångsidigare sätt omfatta både försvars- och anfallsuppgifter.

Arvet från kejsardömet Ryssland avtog i och med att de officerare som utbildats i Ryssland lämnade plats för jägarna och de officerare som fått sin utbildning i hemlandet. Även utrustningen och taktiken utvecklades utgående från landets egna förutsättningar. Spridd gruppering av pjäserna för ökat skydd och en ökning av pjäsernas prestationsförmåga genom nya tekniska lösningar innebar betydande utvecklingssteg inom kustartilleriet. På Makilo och Torra Mjölö byggdes moderna, helt elektrifierade och kraftigt pansrade tornbatterier med 305 mm Obuhov kanoner. De nya batterierna förstärkte det fasta kustartilleriet utanför Helsingfors och Porkala med grövsta möjliga utrustning. Den nya situationen ledde till ett samarbete med esterna i syfte att stänga av Finska viken.

Finlands flotta led sin största fredstida förlust hösten 1925, då torpedbåten S2 sjönk i svår sjögång på Bottniska viken. Fartygets hela besättning, 53 personer, drunknade. Den ljusa sidan av den skakande olyckan var att den satte igång ett program med syfte att bygga upp en ny flotta. Med hjälp av finansiering i enlighet med flottlagen byggdes under åren 1927-1934 två kustpansarfartyg, fyra kustubåtar och fyra motortorpedbåtar.

Sjöförsvaret under vinterkriget

Marinen övergick till krigstida sammansättning i oktober 1939 och kusten indelades i krigstida avsnitt som upprättades av truppförbanden.

Flottans vinterkrig började redan före de egentliga stridernas utbrott. Statsrådet gav redan 19.10.1939 befogenheter att lägga ut sjöminor inom Finlands territorialvatten. De första mineringarna lades ut 25.10. Då vinterkriget började var det flottans viktigaste uppgift att skydda koncentrationstransporterna till Åland fr.o.m. 1 december. I och med att Sovjetunionen försatte Finlands territorialvatten och Åland i blockad började flottan skydda sjötransporterna, som var av vital betydelse för Finland. Trots de aktiva skyddsåtgärderna blev månget handelsfartyg offer för ryska ubåtar på Ålands hav. Den exceptionella isvintern gjorde slut på flottans krigshandlingar under vinterkriget i januari 1940, men till exempel pansarfartygen kompletterade för sin del luftförsvaret av Åbo ända fram till krigets slut.

För kustartilleriets del hade förhållandena avsevärd inverkan på verksamheten under vinterkriget. Krigsförloppet kan indelas i den verksamhet som skedde under perioden med öppet vatten och verksamheten under isvintern. Kustartilleriet fick sitt elddop den 1 december utanför Hangö. Det grova batteriet på Russarö sköt mot den röda flottans stridsfartyg, som drog sig tillbaka efter cirka tio minuters skottväxling. En annan strid mot på Skärgårdshavet den 14 december. Det tunga batteriet på Utö sköt tiotals skott mot två jagare från Östersjöflottan och tvingade fartygen att dra sig tillbaka. Dessa två marina avvärjningsstrider visade fienden fortens beredskap och eldens effekt redan vid krigets början.

Från och med januari blev det kustartilleriets huvuduppgift att stödja landstridskrafterna genom beskjutning av markmål. Kust- och spärrbatterierna på Karelska näset sköt tusentals stora stridsfartyg utkämpades granater mot landfronten. Kustartilleritrupperna blev under krigstiden tvungna att sköta uppgifter för vilka de inte var planerade. Omständigheterna gjorde det möjligt att använda de vidsträckta isarna som anfallsvägar och kustartilleritrupperna var ofta tvungna strida som infanteri då de avvärjde fiendens anfall eller själv patrullerade på isen. Kustartilleriet klarade utmärkt av sin marina huvuduppgift.

Erfarenheterna av vinterkriget beaktades i omorganiseringen och utbildningen av trupperna under mellankrigsperioden. Kustartilleritruppernas krigstida operativa förband blev brigad och omfattade fasta och rörliga trupper. Den allmänna benämningen kusttrupp togs i bruk.

Sjöförsvaret under fortsättningskriget

Flottans fortsättningskrig inleddes, i likhet med vinterkriget, med livlig mineringsverksamhet. Redan innan Finland hade gått med i kriget började de finländska ubåtarna i smyg lägga ut minor längs Estlands kust. Då Tyskland inledde ett anfall mot Sovjetunionen 22.6.1941 skyddade marinen igen koncentrationstransporten av Ålandstrupperna. Operationen hade ett beskrivande namn: Kilpapurjehdus. Flottan inledde en organisering av handelssjöfarten till skyddade konvojer 25.6.1941, samma dag som Finland befann sig vara i krig mot Sovjetunionen.

Efter mineringarna och konvojeringen koncentrerades marinens verksamhet till att isolera arrendeområdet i Hangö. I Hangö skärgård förekom flera kuststrider samt små sammandrabbningar mellan motortorped- och bevakningsbåtar. Den mest betydande sjöstriden under sommaren 1941 var striden om Bengtskär 26.7. De sovjetiska trupperna strävade efter att inta ön, från vilken det var möjligt att bevaka havsområdet väster om Hangö. De 35 finländska soldater som befann sig på ön försvarade uthålligt den karga fortön. Både flottan och flygvapnet kom till deras hjälp. Även kustbatteriet på Örö gav an bergen på Bengtskär. Den hårda striden slutade i finländsk seger.

I och med att Tysklands anfall avancerade långt österut under hösten, isolerades den röda flottan i innersta delen av Finska viken. Röda flottan hindrades från att komma ut på havet genom minspärrar och genom att ett utbåtsnät lades ut över Finska viken. I september 1941 råkade marinen ut för en betydande förlust, då pansarfartyget Ilmarinen förliste efter att ha kört på en mina söder om Utö. Fartyget tog med sig 271 man.

Sjöminor på däcket av minskeppet Ruotsinsalmi, 1942

Vintern 1942 intog de finska trupperna, genom anfall längs isarna, öarna Hogland och Tyterskär, som hade förlorats i vinterkriget. Under sommaren 1942 intogs även Sommarö. Under ställningskrigsskedet strävade den röda flottan efter att bryta sig ut ur belägringen av Leningrad med hjälp av ubåtar, men försöken slutade ofta med att man körde på minor.

Mångfalden i kustartilleriets uppgifter under fortsättningskriget var avsevärt större än under vinterkriget. Under anfallsskedet skyddade kusttrupperna landfrontens marina flank genom att rensa kusten från fientliga trupper och genom att inta skärgården vartefter anfallet framskred. Striderna karaktäriserades av intensiva anfalls- och försvarsstrider i skärgårdsförhållanden. Kusttrupperna skulle efter anfallet bygga upp ett försvar för den intagna kusten eller stora insjöar och svara för försvarsarrangemangen.

I det skede då man drog sig tillbaka skyddade kusttrupperna landfrontens flank och förde upphållande strid mot den intensivt anfallande fienden och deltog avslutningsvis i avvärjningsstriderna.

Sommaren 1944 avancerade Sovjetunionens storanfall i månadsskiftet juni-juli till Viborgska viken. Den röda arméns målsättning var att på nytt sätta fronten i rörelse genom att anfalla över Viborgska viken mot Säkkijärvi i Finland. På öarna i Viborgska viken utkämpades intensiva skärgårdsstrider, i vilka även flottan och flygvapnet deltog på båda sidorna. Den blodigaste striden om öarna i Viborgska viken – den om Teikari – har utsetts till kustjägarnas traditionsstrid.

I och med att vapenstilleståndet trädde i kraft 4.9.1944 förband sig Finland att köra ut de tyska vapenbröderna ur landet. Tyskarna strävade ännu efter att erövra den för Finland strategiskt viktiga ön Hogland genom ett landstigningsanfall. Försöket att erövra Hogland slutade i förlust för tyskarna. Försvaret av Hogland hade ett betydande symboliskt värde, och visade att Finland slutgiltigt hade lösgjort sig från sin tidigare vapenbroder.

Krigserfarenheterna visade att utvecklingen av sjöförsvarets organisation, materiel och taktik byggde på rätta grunder. Trupperna anpassade sig till många olika slag av uppgifter och kunde samarbeta med landstridskrafterna. 

Efter kriget

Villkoren i det vapenstilleståndsavtal som ingicks i Moskva 19 september 1944 var hårda. Finland tvingades avstå från sina ubåtar, motortorpedbåtar och flottans storlek begränsades till 10  000 ton. För kustartilleriets del infördes stränga begränsningar gällande kaliber och antal. Evakueringen och omorganiseringen av artillerimaterielen inleddes snabbt och slutfördes före följande sommar. Finland var tvunget att arrendera ut Porkala i huvudstadens närhet som militärbas åt Sovjetunionen.

Röjningen av sjöminor band flottan och kustartilleritrupperna vid utmanande uppgifter i flera års tid. Under kriget hade över 60  000 minor lagts ut i Finska viken och de måste röjas efter krigets slut. Röjningsarbetet fortsatte ända fram till år 1950.