Vid utskrivningen år 1630 kallades det i Finland in cirka 10 000 soldater, medan hela befolkningen var ungefär 350 000. Av dessa skickades kring 3 000 till Tyskland, och resten placerades på garnisoner, i huvudsak i Östersjöregionen.
– Utskrivningarna genomfördes inte i lika stor omfattning varje år, eftersom de utgjorde en stor belastning för samhället. Ofta var det lättare att värva soldater i Centraleuropa, tillägger Bäckström.
Tjänstgöringen hade ingen tydlig tidsgräns. När en man kom med i rullorna kunde tjänstgöringen ta flera år.
– Ur samhällets synvinkel skulle det ha varit viktigt att låta soldater återvända med tanke på lantbruket, men krigets behov behövde prioriteras. I början av 1600-talet, under Gustav II Adolfs regeringstid, stannade soldaterna i tjänst så länge de behövdes, säger Bäckström.
Börden avgjorde om man blev soldat eller inte
I princip kunde 15–60-åringar kallas in till tjänstgöring, men i praktiken var merparten 18–40-åringar med fokus på de yngre årskullarna.
– Ofta var det drängar, gesäller och unga män utan egen gård som kallades in. Uppfattningen om att arméerna bestod av fångar eller tiggare stämmer inte. Vissa grupper var befriade från tjänstgöring, såsom änkors enda söner, präster, gruvarbetare och hantverkare med koppling till krigsindustrin. Adeln var själv befriad från infanteritjänst, eftersom de var skyldiga att tjänstgöra i kavalleriet.
Det gjorde också att soldaterna i Sverige och Finland var en del av samhället på ett annat sätt än i Central- och Västeuropa, där arméerna i huvudsak bestod av avlönade yrkesmilitärer.
– I andra länder var relationen mellan soldater och civila ofta fientlig, eftersom yrkesarméerna rånade och plundrade. I Finland och Sverige var armén en del av bondesamhället, och därför uppstod inte motsvarade spänningar.
Helt utan friktion var förhållandet inte, då frågan om vem som skulle tjänstgöra präglades av förhandlingar och konflikter mellan kronan, adeln och bönderna.
Bönderna försökte ofta skicka drängar och andra i sämre ställning i samhället till armén, medan kronan och officerarna ville ha pålitliga män med god kondition, tillägger Jaakko Björklund, forskare vid Helsingfors universitet som doktorerat i krigsekonomin i svenska armén i början av 1600-talet.
Sy din egen uniform och baka ditt eget bröd
Under fredstid bodde soldaterna i hemman, det vill säga inkvarterades på bondgårdar. Särskilt kavalleristerna arbetade på gårdarna för att förtjäna sitt uppehälle. Egentliga garnisoner i dagens bemärkelse fanns inte.
– När trupperna förflyttades till utanför rikets gränser, till exempel till Tyskland, bodde de i städer, på fästningar eller i militärläger, säger Bäckström.
Soldaterna förväntades också själva se till att de hade uniformer och mat.
– Soldaterna fick spannmål i månadsransoner, och de förväntades själva baka sitt bröd. Därtill fick de en del smör, kött och saltad eller torkad fisk, berättar Bäckström. De fick tyg, och de skulle själva tillverka eller låta sy kläderna åt sig själva. När det gällde kläderna var det vanligt med samarbete mellan soldaterna, tillägger han.
Efter trettioåriga kriget professionaliserades arméerna.
– Mot slutet av 1600-talet, särskilt i den karolinska armén, var utrustningen och uniformerna redan i hög grad standardiserade och levererades av kronan, säger Björklund.
Det var inte striden som tog kål på soldaten
1600-talet präglades av ett flertal olika konflikter i våra närområden, men det största hotet var inte striderna utan farsoterna, som tyfus och pest.
– Till exempel dödade böldpesten på en gång tiotals procent av manskapet som hade anlänt till Pommern 1630, berättar Bäckström. Det kan tilläggas att de vuxnas förväntade livslängd var i genomsnitt cirka 30 år, men siffran förvrängs av hög barndödlighet. Soldaternas förväntade livslängd var betydligt kortare.
Eftersom soldatens hem och utkomst var kopplade till tjänsten hade döden också en direkt inverkan på soldatens familj.
– Ofta var soldatens familj tvungen att flytta ut från soldattorpet. Änkan och barnen kunde bli drängar eller pigor. I en del fall eftersträvades också en viss kontinuitet: Sonen kunde ta värv istället för sin far, eller en ny soldat kunde gifta sig med änkan, förklarar Björklund.
De soldater som överlevde hade vissa möjligheter till avancemang, även om ståndsgränserna satte hinder. Att som vanlig soldat avancera till officer var ytterst sällsynt.
– Erfarna veteraner var dock högt uppskattade, och de kunde befordras till underofficersuppgifter. De ansågs vara pålitligare, och de kunde utbilda och vägleda rekryter. Därtill tålde de bättre olika sjukdomar och påfrestningar, som soldatlivet innebar, berättar Björklund.
Indelning enligt språk och närhet till havet
I Nyland var språkindelningen i början av 1600-talet ungefär 50–50. Språkgränserna gick ofta mellan byar, inte socknar. Det märktes också av inom tjänstgöringen.
– Tidigare hade mindre militärenheter ofta varit enspråkiga, men i och med att det inrättades landskapsregementen ändrades också språkförhållandena, och både officerarna och soldaterna var tvungna att lära sig varandras språk. Svenskspråkiga officerare behövde lära sig finska och finskspråkiga soldater svenska. Det var mycket ovanligt med finskspråkiga officerare, men det finns ett antal kända undantag, berättar Bäckström.
Det var inte bara språket som avgjorde var soldaten tjänstgjorde, utan också närheten till havet.
– Det värvades exceptionellt många män till flottan på kustområdena. I början skickades männen inom en kring fem kilometer bred kustremsa i huvudsak till tjänstgöring i flottan. På 1640-talet begränsades remsan till cirka 2,5 kilometer på grund av arméns ökade behov, förklarar Björklund.
