– Den stora förändringen sker från slutet av 1600-talet. Tidigare kunde nästan vem som helst tas ut som soldat, men under 1700-talet blir det mer av ett yrke. Soldaterna blir en mer permanent del av samhället, berättar Sofia Gustafsson, docent i historia vid Helsingfors universitet, med särskild inriktning på ekonomisk militärhistoria.
De flesta var så kallade indelta soldater, vilket innebar att en grupp bönder, även benämnd en rote, gick samman för att anställa och försörja en soldat. De såg till att soldaten hade ett ställe att bo på och en täppa att odla.
– Han fick i regel utsäde och en ko, men det var inte riktigt standardiserat utan berodde på vilket avtal som roten gjorde. Soldaten fick också släpekläder, det vill säga arbetskläder. Däremot var det kronans uppgift att förse honom med uniformer, som användes vid parader eller exercis.
Soldatlivet var oftast fredligt. Soldaten fick ett torp att bo i och var soldat hela tiden, inte bara under krig. Soldaten kallades till övningar några veckor per år, om resurserna räckte till. Resten av tiden arbetade han hemma och kunde även ta extrajobb hos bönderna, vilket gjorde att soldaten inte bara var en militär figur utan också en del av det lokala samhället.
Attraktiv på äktenskapsmarknaden
I Sydeuropa hade soldater ibland ett dåligt ryckte, men i Norden hade de inte samma negativa stämpel.
– De indelta soldaterna var oftast accepterade, ibland till och med respekterade. De var ju ofta lokala personer som folk kände, förklarar Gustafsson. Däremot hade de värvade soldaterna ett sämre rykte, särskilt i städerna. De kunde bestå av utlänningar eller personer som dömts för lösdriveri.
För att få livspusslet att gå ihop sökte soldaten sig ofta en fru att bilda familj med.
– Hustrun var helt avgörande. I praktiken var det hon som såg till att systemet fungerade. När soldaten var borta – på övning, på kommendering eller i krig – var det hustrun som skötte torpet, djuren och hela hushållet, berättar Gustafsson.
Det fanns för- och nackdelar med att gifta sig med en soldat.
– Den mest attraktiva mannen var alltid en självägande bonde med egen mark. Men en soldat kunde ändå vara ett ganska bra parti, illustrerar Gustafsson. Han hade en viss trygghet, en inkomst och en tydlig roll i samhället. På många sätt kunde han vara mer attraktiv än en vanlig torpare utan fasta inkomster.
Samtidigt tog soldathustrun en risk.
– Om maken dog kunde familjen förlora torpet inom kort tid. Hustrun hade egentligen inga rättigheter till bostaden, eftersom den var knuten till soldattjänsten.
Första halvan av seklet gick åt att återuppbygga hären
Efter stora nordiska kriget i början av 1700-talet var situationen i riket katastrofal. En stor del av befolkningen hade dött, och armén var kraftigt reducerad.
– Runt mitten av seklet kan man räkna med ungefär tusen man per regemente och totalt kanske runt 7 000 soldater, som är indelta infanterister i Finland. Därtill kommer cirka 2 000 kavallerister och närmare 2 000 värvade infanterister.
Ofta inledde männen soldatkarriären i 18–20-årsåldern och kunde fortsätta rätt länge: Det finns exempel på soldater som tjänstgjorde i 30 eller närmare 40 år.
– Efter 1752 infördes tidsbundna kontrakt på den värvade sidan, ofta sex år. Men i praktiken kunde man fortsätta länge om man ville och hade hälsan. För de indelta soldaterna var situationen mer knuten till torpet. Att lämna tjänsten innebar ofta att man förlorade sitt hem.
Barnsoldater
Vill man vara lite makaber kan man säga att 1700-talet även präglades av barnsoldater, då så unga som tre år gamla pojkar skrevs in som soldater. Systemet handlade om att samla på sig tjänsteår, förklarar Gustafsson.
– Premieringen skedde utgående från tjänsteår, så man skrev till exempel in treåringar med en lägre officersbefattning, så att de började samla på sig tjänsteår. I praktiken var det en vuxen, i regel en icke-adlig soldat eller underofficer som skötte jobbet och lyfte lönen.
När den unga adelsmannen sedan var tillräckligt gammal för att påbörja sin tjänstgöring hade han färdigt en högre militärgrad.
Samma världsläge som 250 år senare
Mot slutet av 1700-talet skedde en tydlig professionalisering: Man började standardisera utbildningen, utveckla uniformer och satsa mer på kompetens.
– De flesta soldater levde ändå relativt fredliga liv. Krigen var färre och mindre än tidigare. Men det fanns en växande oro i Europa, särskilt efter den franska revolutionen, och man började förbereda sig för nya konflikter. I slutet av 1700-talet levde soldaten alltså i ett slags vänteläge – mellan fred och förväntan på krig. Lite som i dag, avslutar Gustafsson.
