Putin-regimen har på ett uppenbart sätt tagit historien i politiskt bruk, medan divergerande uppfattningar effektivt raderats bort. Liksom i medielandskapet finns det inte rum för oliktänkare på historiens fält. Den tid då ryska arkiv stod öppna också för t.ex. finländska forskare tycks vara förbi. Men givetvis använder också ukrainarna sig av historien, för sina ändamål.
Kiev, huvudstad i dagens Ukraina, har varit en central faktor i konflikten, redan på grund av stadens centrala plats i den ryska nationella historien. Det var där som Ryssland föddes. I Kiev Rus, den medeltida slaviska statsbildning som ses om den ryska statens moder, antog furst Vladimir kristendomen 988, i dess ortodoxa variant. Att man i Moskva år 2016 lät uppföra en mastodontisk 17,5 m hög staty över Vladimir den helige strax utanför Kremlmuren har dubbel symbolik, som inte bara har en anknytning till den ryska presidentens förnamn.
Moskvafurstarna tog efter Konstantinopels fall 1453 över den östromerske kejsarens värdighet. Begreppet tsar, ryska för kejsare, har en djupt religiös innebörd, som fick sina hårda törnar efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917. Efter Sovjets fall har kyrkan återtagit sin position som regimens stöd i Ryssland. Det ligger också en symbolik i hur den stora Kristus Frälsare-katedralen, som Stalin lät spränga, återuppfördes 2000 invid Kreml. Idag utgör den sätet för den rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill i Moskva som med sällsynt tydlighet allierat sig med Putin-regimens ambitioner i Ukraina.
Den ryska nationalismen har med sin slavofila riktning och sina panslavistiska målsättningar – att ena alla slaviska folk under rysk överhöghet – sett ner på andra slaviska folks separata nationella väckelser. Det märktes på 1800-talet när en speciell ukrainsk identitet växte fram som ett led i en allmän nationell väckelse i Europa. Då skapades ett ukrainskt skriftspråk – vilket av samtidens ryssar betraktade som ryska ”som förorenats av polska”. En ukrainsk nationell ikon som poeten Taras Sjevtjenko har idag fått mer än 1200 statyer nyligen resta i Ukraina
Största delen av dagens Ukraina hörde då till det ryska kejsardömet, medan de västra delarna hörde till den katolska världen, först i samband med det polsk-litauiska riket och senare med det habsburgska kejsardömet. Lviv-området knöts ju faktiskt till Ukraina först i samband med andra världskrigets slut 1945, då Polen förflyttades västerut mot Tyskland och Sovjet lade beslag på östra Polen.
Inställningen går igen
Den nedlåtande ryska inställningen gentemot Ukraina går igen ännu idag – Putin har ju offentligt betecknat Ukraina som ”Lenins misstag”, eftersom Ukraina ju blev en egen statlig enhet först i och med utropandet av Sovjetunionen 1922. I de långvariga inbördeskrig som bröt ut i Ryssland efter 1917 gick de röda segrande fram i Ukraina, medan de vita vann i Finland, de baltiska republikerna och Polen.
Den kvarlevande ukrainska nationalismen försökte Stalinregimen utrota; följderna av jordbrukets kollektivisering blev en kvarts miljon deporterade ukrainare och en svältkatastrof (holodomor – ”hungerhemsökelsen”) som skördade flera miljoner människoliv – i Europas bästa jordbruksområden. Ukrainarna har länge betraktat detta som Stalins – d.v.s. ryssarnas – medvetna utrotning av det ukrainska folket, medan ryska historieskrivare betecknat det som olyckliga omständigheter men förnekar att det skulle röra sig om ett avsiktligt folkmord. För ukrainarna har holodomor blivit ett centralt inslag i det existentiella historiebruket, ett gemensamt trauma som en förenande länk i det annars ganska så heterogena folket. Den senaste tidens händelser har skapat många nya inslag för framtida användning – om det inte hittills funnits en gemensam ukrainsk identitet och nationalitetskänsla så har Putin nu skapat den.
Andra världskriget, eller ”Stora fosterländska kriget”, som enligt sovjetisk/rysk uppfattning inleddes med Nazitysklands anfall i juni 1941, har spelat en exceptionellt stor roll i den ryska nationella berättelsen. T.ex. Vinterkriget har där varit ”det nedtystade kriget”, på sin höjd ”en begränsad militär operation” för att uttrycka det med nutida populär terminologi. Manifestationerna kring Segerns dag den 9 maj är oerhört centralt inslag i Rysslands nationella berättelse.
Men också andra historier duger. När tyskarna trängde österut välkomnades de av ukrainska nationalister, som hann inleda utrotningen av de ukrainska judarna rentav innan tyskarna hann fram. Den ukrainska nazisten Stepan Bandera arbetade för en ukrainsk tyskvänlig stat, men då en sådan inte låg i tyskarnas intresse fick Bandera snart stifta bekantskap med tyska koncentrationsläger. Han mördades av KGB 1959. Men den västvänliga ukrainska presidenten Justjenko gav år 2010 Bandera status som ukrainsk nationalhjälte och han har kommit att betraktas som en ukrainsk förebild i motståndet mot ryssar. Hans rehabilitering i Ukraina gav tacksamt bränsle åt Putin, som ju betecknat dagens ukrainska statsledning som nazister.
Historiska argument har använts flitigt vid territoriella anspråk. Ryssarna har lyft fram hur Krimhalvön alltid varit rysk, ända till den ukrainska sovjetledaren Chrustjev 1954 administrativt överförde den till sovjetrepubliken Ukraina. Likaså har Putinregimen lyft fram 1700-talsbenämningen Novorossija för de områden vid norra Svartahavskusten som den ryska armén vid skrivande stund uppenbarligen siktar på att lägga under sig.
Det krig som förutspåddes vid Sovjetunionens sönderfall på 1990-talet är nu ett faktum. Ryssland blev med ”Svarte Petter” på hand som Sovjets enda arvtagare när alla andra delar av Sovjetimperiet vänder sig västerut. Vad folket i Vitryssland vill har väl varit uppenbart de senaste åren. Kalla kriget var ändå inte slut – dess andra rond utkämpas nu, med historien som ett användbart redskap.
