Efter en kort inledningsparoll om dagens program kunde deltagarna bänka sig i matsalen i Syndalens soldathem. Tack vare en pågående beredskapsgranskning befann sig även marinkommendören, konteramiral Tuomas Tiilikainen, med följe samt Nylands brigads kommendör kommodor Jyri Kopare i Syndalen. Våra två grupper hade glädjen att mötas under en fältlunch. Amiralen höll en kort betraktelse och uttryckte även sin uppskattning för att det finlandssvenska civilsamhället så mangrant sluter upp för sitt truppförband. Kommodor Kopare instämde och önskade vår grupp en lyckad vistelse i skärgården.
United States Marine Corps hade vid tillfället en avdelning förlagd till Dragsvik. En kapten ställde upp med en presentation av deras verksamhet och besvarade den aktiva publikens frågor om bland annat amerikanernas intryck av finska beväringar och hur väl amerikansk utrustning tål finska väderleksförhållanden. För mången deltagare hade det varit helt otänkbart ännu bara för ett antal år sedan att föreställa sig amerikanska trupper i Syndalen.
Dagens huvudprogram inleddes direkt efter avslutad lunch och presentation. Gruppen tog sig till Syndalshamnen där två Jurmobåtar låg klara. Vi träffade våra guider Jörgen Engroos och Janne Sarpoma som skulle ta oss på en krigshistorisk expedition till skärgården öster om Hangöudd, till krigsskådeplatserna sommaren 1941. Efter Vinterkrigets slut våren 1940 måste Finland, enligt de hårda villkoren i fredsavtalet, avträda Hangö udd med omliggande öar. Dessa öar och striderna vid dem var föremålet för vår expedition. Efter att guiderna gett en introduktion i ämnet och knutit olika skeenden till kartbilder var det dags att stiga ombord. Efter en kort färd från Syndalshamnen kunde vi ta iland på Koön. Hela gruppen på 40 personer forcerade terrängen, besåg husgrunder, brunnar, korsun, kustartilleriställningar och andra spår efter ockupanterna.
I juli 1941 beslöt ryssarna göra ett anfall norrut till den finska sidan utgående från Hästö-Busö. Vi bordade båtarna, tog sikte på Hästö-Busö och styrde genom sundet söder om Storvaltern som rundades via östra sidan. På norra sidan av holmen kunde vi sätta fören i land medan Engroos beskrev det intensiva striderna som begicks på plats under kaotiska förhållanden. För åhöraren var det helt unikt att stå på Jurmons däck och bese platsen där allt skedde och samtidigt få en konkret uppfattning om de korta avstånden mellan holmarna och terrängen i övrigt. Färden fortsatte i grunda och steniga vatten norrut runt Grisslan alltmedan Engroos pekade ut var maskingevärsnästen varit förlagda och var ryssarnas båtar tog iland.
De numerärt och beväpningsmässigt helt underlägsna finnarna kunde bjuda kraftigt motstånd. Ryssarna som understöddes med flyg och artilleri bland annat från Koön kunde avancera med snabba moderna båtar medan de fåtaliga finnarna på sin höjd hade roddbåtar. Efter den hårda striden fick finnarna se sig besegrade men ryssarna hade fått betala ett mycket högt pris, utan att uppnå särskilt mycket. Utfärdens sista strandhugg blev på nordvästra stranden av Hästö där man rest ett minnesmärke över striderna.
De flesta associerar Fortsättningskriget endast med striderna på östfronten men då glömmer man de tappra insatser våra försvarare bjöd på sommaren och hösten 1941 på Hangöfronten.
På sponsorklubbens och delegationens vägnar vill jag tacka brigaden för möjliggörandet av expeditionen och särskilt Jörgen Engroos för en sakkunnig, entusiastisk och på allt sätt ypperlig guidning.
