Stridens natur och karaktär – en dimensionerande grund och drivkraft, som kräver ständig bedömning
Carl von Clausewitz menar att kriget har en oföränderlig natur och en ständigt utvecklande karaktär. Krigets natur består enligt von Clausewitz av en treenighet: passion, rationalitet och slump. Med passion avser von Clausewitz att kriget, som är ett socialt fenomen drivet av människan, har en tendens att självständigt accelerera till maximalt våld, som riktas mot fienden, efter att det har släppts lös som instrument. Med rationalitet menar von Clausewitz att kriget är underställt politik och därigenom mänskligt beslutsfattande: Inget krig uppstår av sig självt, utan det kräver mänskliga beslut, som åtminstone i något perspektiv är rationella. Med slumpen avser von Clausewitz att kriget innehåller slumpmässiga händelser, som uppstår t.ex. på grund av missförstånd, orienteringsfel, väderlek och yttre förhållanden.
Krigets karaktär bestäms av det ständigt föränderliga förhållandet mellan de ovannämnda hörnstenarna i krigets natur. Utgående från det konstaterar han att varje tidsepok har haft sina egna typer av krig, med olika karaktär. Samhällsutvecklingen, statsordningen och tidsandan har styrt hur hörnstenarna har förhållit sig till varandra. Det som von Clausewitz inte själv explicit omtalar men som har stor betydelse inom rationalitetens hörnsten är vetenskapen som grund för teknologisk utveckling. Den här hörnstenen och dess snabba utveckling ser vi till och med på kompaninivå vid Nylands brigad i dag, när det tas i bruk nya system för ledning, verkan och spaning. Goda exempel på dem är fältradio, minkrattor, ljusförstärkare, aktiva hörselskydd och inte minst drönare.
Som vi tyvärr får se i Europa i dag förändras krigets och stridens karaktär snabbt i krig. Det ukrainska sättet att skapa en relativ fördel trots ett numerärt underläge genom att nyttja teknologiska innovationer är ett klockrent exempel på militär strategi, som sipprar ner ända fram till stridstekniken i små förband. På kompani- och plutonnivå syns det här till exempel i användningen av drönare som ett revolutionerande system i stridsuppgifter. När kriget är i gång sipprar det information om framgångsrika innovationer i såväl tillvägagångssätt som teknologiska system även till Dragsvik. Med hjälp av dem utvecklas brigadens gemensamma strid mot 2040-talet, men det är skäl att minnas att planeringen av framtiden kräver bedömningar och uppskattningar av hur dagens innovationer kan komma att användas om 10–15 år i förhållande till en fiende som likaså tar stora utvecklingssteg.
Kustförband – lätt infanteri, där närmast inget är lätt ens på 2040-talet
För att kunna trygga Arméns södra flank med marina förband behöver Marinen skärgården. För att kunna ha och i sista hand också hålla kvar kontrollen över skärgården producerar Marinen kustförband för truppsammansättningar under undantagsförhållanden. Kustförbanden, och enheterna på Nylands brigad som en del av dem, har en viktig roll också under normala förhållanden, när det gäller att upprätthålla kontinuerlig beredskap. Trots att diskussionen om krigföringens stora tekniska framsteg för tillfället har stort fokus på autonomi och fjärrstyrda system förutsätter kustförbandens uppgifter också på 2040-talet funktionsdugliga och handlingskraftiga infanterister och vapenslagssoldater.
Till sin karaktär och typ utgör Marinens kustförband lätt infanteri. Marinen utbildar själv en stor del av vapenslagstrupperna, som den behöver som stöd för infanteriet, men samarbetet med Arméns truppförband är ovärderligt. Det beror på kustförbandens roll mellan Flottan och Armén. En förutsättning för kustförbandens verksamhet är att materielen för vapen- och ledningssystem är kompatibel med Arméns, men verksamhetsprinciperna, som övats in under normala förhållanden, är lika viktiga.
För en del av kustförbanden är det kännetecknande att rörelsen sker till fots, efter att trupperna landstigit från sina båtar. Vid kompletteringar och evakueringar ska man för de här truppernas del förlita sig på fyrhjulingar eller agera till fots, eftersom det i deras stridsrum är ont om vägar. Ett gammalt talesätt om att det lätta infanteriets verksamhet inte är särskilt lätt stämmer riktigt bra inom Marinen. Typiska uppgifter för sådana kustförband är spaning, övervakning och bekämpning av fiendens fartyg vid utkanten av skärgården. En del av kustjägarförbanden utgör ett undantag, eftersom de använder sig av pansarfordon.
Eftersom skärgården utgör kustförbandens verksamhetsmiljö också i framtiden är det en rimlig bedömning att kustförbanden på 2040-talet, trots teknisk och materiell utveckling, är likartade till sin karaktär och natur som i dag. Det är sannolikt, trots att räckvidden hos eldanvändning, spaning och övervakning enligt bedömningen ökar betydligt i och med nya tekniska möjligheter. Marinens behov att kontrollera skärgårdsområdena kommer helt enkelt inte att tillåta att infanteristerna tas bort från skärgården, om målet är att ha kontroll över områdena.
Kustjägare som motanfallets spjutspets
Vasa kustjägarbataljon utbildar två typer av kustjägartrupper för stridsavdelnings- och bataljonssammansättning under undantagsförhållanden. En del av trupperna använder sig av pansarfordon och en del av stridsbåtar. Beredskapsenheten vid Nylands brigad är placerad i bataljonen, och den utbildas till att kunna använda sig av båda stridsplattformarna. Det är det som gör beredskapsenheten vid Nylands brigad exceptionell med tanke på enhetens taktiska dimension: Den klarar av att strida med kombinerad vapenverkan både vid kusten och längre in på fastlandet.
Styrkan hos kustjägartrupperna som använder sig av stridsbåtar är att de kan förflyttas till utgångsställningen på ett område som saknar vägar och som kan vara svårt att försvara för motståndaren. Stridsbåtarna i U-700-klassen (Jehu-klassen), som varit i bruk kring tio år, har inneburit betydligt mera skydd och eldkraft för trupperna genom sin bepansring och sina gyrostabiliserade vapensystem. Antennlösningarna i Jehu-klassen har också gjort ledningsförmågan mångsidigare och stärkt dess stridstålighet.
Kustjägartrupperna som använder sig av pansarfordon strider i hög grad med hjälp av samma grundstridsmetoder som jägartrupperna inom Armén med det undantaget att de inte har samma slags eldkraft och underhållssystem från en brigad runt sig som deras vapenbröder inom Armén. De här kustjägarna utbildas till att strida på sådana kustremsor där Marinen är i behov av en snabb förmåga till motanfall med stöd av vägnätet. Med 2040-talet i åtanke kommer utvecklingen av de här trupperna sannolikt att ställa några ytterligare krav, jämfört med Armétrupperna, för att skyddet, upprätthållandet av stridsförmågan och eldkraften ska kunna svara på kraven som framtidens strid ställer.
Ingen anfallsstrid utan indirekt eld och vapenslag
Granatkastarutbildningen vid Nylands brigad ges på granatkastarkompaniet vid Ekenäs kustbataljon, med undantag av kustjägarkompaniernas lätta granatkastarplutoner. Granatkastarkompaniet utbildar en betydande del av Marinens granatkastarkompanier. Enheten har på senare tid i bred skala beaktat krigserfarenheterna från närområdet och avsevärt utvecklat sin eldställnings- och ledningssystemsverksamhet för att utöka sitt skydd och sin stridstålighet. Granatkastarkompaniet har med framtiden i åtanke utvecklat också beredskapen att ta i bruk nya tekniska system, varav drönare redan i flera år har ingått i utrustningen.
Ekenäs kustbataljon verkställer en stor granatkastarskjutövning två gånger om året, där det deltar trupper från minst två försvarsgrenar och oftast också från grannmyndigheter och -länder. Vid övningen får också granatkastarplutonerna och eldledningspatrullerna vid Vasa kustjägarbataljon öva sig. Med tanke på produktionen av infanteritrupper vid Nylands brigad är det av avgörande betydelse att de här två truppenheterna övar tillsammans, så att vapenslagsfunktionerna från användning av ledningssystem till pionjärverksamhet och från underhåll till indirekt eld kan utbildas till en ändamålsenlig nivå. Detta är avgörande för att få vapenslagskunskap i förbanden och förstå sig på varandras krav och behov i striden.
Inför 2040-talet ser den tekniska utvecklingen ut att ta steg mot en situation, där det snabbt uppstår ett slags systemöverflöd: Å ena sidan producerar den utökade försvarsindustrin och innovationsverksamheten flera nya system, och å andra sidan vill man inte lätt ge ifrån sig gamla och välbeprövade system. Vid utveckling av truppernas smidighet, skydd och utspridningsmetoder bör man ha tålamod att ta förnuftiga beslut, som innebär att man väljer bort något, när något nytt ska införas istället.
Inom Marinen måste upplägget hållas i balans också ur ett annat perspektiv: Kustförbanden kan inte utgöra en bubbla, som isolerar dem från uppgifterna med syfte att säkerställa Flottans verksamhetsförutsättningar. Till exempel när det gäller handeldvapen, pansarvärnsvapen, drönare och deras motmedelsförmåga ska utvecklingsarbetet utföras tillsammans med Armén, men samtidigt är det viktigt att säkerställa att kustförbanden kan ledas som en del av Marinens ledningssystem.
Tillgängliga krigslärdomar, transparent stridsrum och utbildning i krigföring
Vasa kustjägarbataljon deltar i dialogen med Ukrainas militär. Bataljonens personal har flitigt deltagit i utbildningen, som ges Ukrainas militär, inom områden för sin egen specialkompetens. Inför framtiden utmanas kustjägarnas utbildning av transparenta stridsrum, som redan länge varit på frammarsch och där övervakningen, som utförs av olika system från luften och rymden, har gjort det svårare att förflytta trupper utan att de upptäcks. Havet och skärgården är som ett enda stort åkerfält, som relativt lätt kan övervakas med hjälp av förmånliga system. Därför kommer framgångsrika stridstransporter med stridsbåtar från utgångsområdet via landstidningsområdet till utgångsställningen att förutsätta att skyddet utvecklas. Även om kustjägartrupperna relativt framgångsrikt utnyttjar modern teknik för nämnd verksamhet är det självklart att motståndaren gör detsamma. En stor del autonoma och svärmande system är att räkna med i framtiden, men med krigets karaktär är det svårt att se att det bara skulle innebära ett robotarnas krig utan verkan mot människan.
Inför 2040-talet är det lätt att se enskilda system som ett slags silverkula eller regnmakare. Det är klart att autonoma, fjärrstyrda och AI-baserade system erbjuder möjligheter att förkorta responstider och att få övervakningen och vapenverkan att sträcka sig över allt större områden och längre bort från den egna grupperingen. Om man dock undersöker hur sjökrigföringen ter sig i dag och hur det hittills har förts strider om kontrollen över kust- och skärgårdsområden, måste man konstatera att enskilda system inte ensamma innebär en lösning. Samarbetet med Ukrainas militär och grupperna som utbildar dem har visat att mörkerstridsförmågan, utspridningen och luftskyddet, som utvecklats kraftigt de senaste åren, har varit goda vägval i utvecklingen av kustjägarförbandens utbildning. Det här ger dock åtminstone inte ännu skäl att nöja sig med nuläget, eftersom lärdomarna visar att medel-motmedel-utvecklingscykeln i det pågående kriget är mycket snabb.
Hajpade och undervärderade drönare i kustjägarens händer
I diskussionen om framtidens krigföring går det inte att undvika argumentationen kring drönarnas betydelse. Användningen av drönare vid spaning, övervakning och målanvisning har ingått i utbildningen vid Nylands brigad ända sedan slutet av 2010-talet. Medan dagens diskussion kretsar kring den här systemfamiljen är det bra att försöka komma ihåg vilken truppnivå det är fråga om, när man talar om kustjägarkompanier eller -stridsavdelningar. Sårbarheten hos de tidigare nämnda stridstransporterna innebär också en risk för stridsbåtar med egenskyddssystem, men tekniska innovationer gör det också möjligt att utrusta fartyg med detektor- och bekämpningssystem av allt mindre storlek. Passiva metoder, som utspridning, maskering och mörkerverksamhet, har redan en längre tid ingått i grundstridsmetoderna på brigaden, men de är knappast tillräckliga som motmedel inför 2040-talet.
Båda bataljonerna vid Nylands brigad har stegvis börjat ta i bruk drönare, som är avsedda för vapenverkan. Steget från övervaknings- och spaningsdrönare till den här typen av nyare drönare har varit naturligt inom utvecklingen vid Försvarsmakten, och i framtiden måste det finnas beredskap att välja vad sådana tekniska lösningar kan ersätta. Användningen av drönare på pluton- och gruppnivå är en del av den normala verksamheten redan nu, men det är klart att det på längre sikt inte är möjligt att enbart införa ytterligare system, som kustjägargrupper och -plutoner ska använda och bära på, utan att avveckla äldre system. Vad allt som drönare som system kan komma att klara av i framtiden måste också bedömas noggrant. Antagligen blir de mångsidigare än vi just nu klarar av att förutse.
I och med utvecklingen av drönare lär det bli lättare att övervaka och hålla kontroll över omfattande trafikleder och skärgårdsområden, men i skärgården finns det inga särskilt enkla lösningar när det gäller underhållet av strömkällor i anslutning till användningen av drönare och transportkapaciteten, som eventuella vapenlaster förutsätter. Enheterna för egen indirekt eld kommer också i det här avseendet ha sina egna behov även i framtiden, i synnerhet om räckvidden för granatkastarkompanier på hjul i framtiden kan utökas till exempel genom nya ammunitionstyper för i sig fungerande, gamla vapen.
Sammandrag av nuläge och utvecklingsutsikter
Vasa kustjägarbataljon och Ekenäs kustbataljon lever i tiden. Nylands brigads styrka som utbildare av Marinens infanteri är truppförbandets litenhet och engagerade personal. Marinens huvudkrigsövningar under de senaste fyra åren har tydligt visat att samverkan med allierade är mer regel än undantag. Därför håller båda bataljonerna på att ta fram sina stabsinstruktioner och samlingar av grundstridsmetoder på engelska. I stridsavdelningarna, som Nylands brigad har upprättat, har det vid varje huvudkrigsövning sedan 2022 ingått trupper från minst två olika länder.
Det här internationella upplägget medför otaliga möjligheter att förkovra sig i utländska trupper, system och tekniska lösningar. Det hjälper oss att förstå modern strid och metoderna och materielen som den förutsätter. Finländska kustjägare kan jämföras med svenska och tyska kustjägare med sina små stridsbåtar. Den enskilda soldatens beslutsamhet, beslutsförmåga och funktionsförmåga har visat sig utgöra framgångsfaktorer bland de här allierade trupperna, och de är också egenskaper som uppskattas högt av bland annat USA:s marinkår. Inför 2040-talet lär kustförbandens roll förbli ungefär som den är i dag och gemensamt utvecklingsarbete med Armén är en förutsättning för att kustjägarförbandens och de tillhörande vapenslagsenheternas uppgifter kan utföras framgångsrikt som en del av Marinens strid. För att lyckas med det måste både den mänskliga verksamheten och systemens egenskaper utvecklas.
Förmågan att i dag snabbt kunna rikta in kombinerad vapenverkan mot fienden ställer krav över ett brett spektrum på såväl chefer som enskilda soldater i brigadens förband. Fysisk förmåga är en fundamental stenfot till den här kompetensen, men dagens soldater måste också kunna hantera olika typer av tekniska hjälpmedel, som mörkeroptik, flyga drönarsystem, skjuta med komplexa vapensystem, programmera krypteringsgrunder i radio- och ledningsutrustning och använda ett brett urval av informationsöverföringskanaler under tidspress och fiendens eldgivning eller drönarhot. Det här är dagens soldater skickliga på till den grad att vi kan vara stolta över dem. Den stolthetskänslan är aldrig gratis. Det är skäl att uttrycka en stor tacksamhet till kompaniernas, Underhållscentralens och brigadstabens personal, som outtröttligt utbildar soldaterna i de här kompetenserna och dagligen kräver att var och en gör sitt bästa.
