– Mitt jobb går ofta ut på att rapportera från en konflikt, när den precis har börjat. Då är allt oklart och kaotiskt. Händelserna väller fram. Ingen vet exakt vad som händer eller vad det kommer att leda till.
Det centrala i jobbet som reporter är att bilda sig en så neutral uppfattning som möjligt om vad som har hänt. Det gäller att veta vem och vad man kan lita på.
– I en konfliktsituation är allting på sätt och vis desinformation. Både beslutsfattares och vanliga människors åsikter och uppfattningar blir ofta extrema. Mitt jobb som reporter handlar om att åka till platser, intervjua människor, bilda mig en uppfattning om vad som hänt och rapportera det till hemmapubliken.
På Yle består utrikesbevakningen dels av rapporter från utrikeskorrespondenter, dels av material som produceras på centralredaktionen, där journalister förlitar sig på uppgifter från nyhetsbyråer och andra källor som bedöms vara tillförlitliga.
– Ute på fältet är desinformation inte ett lika akut problem som för journalister, som jobbar på redaktionerna i Finland. De är mer utsatta, eftersom de får sin information på nätet och är tvungna att skriva om konflikter och platser de inte har besökt.
Fokusera på vad som har hänt – inte vad någon har sagt
Att som journalist befinna sig i händelsernas centrum – precis när något stort inträffar – kan vara mycket utmanande. Det finns inte tid eller möjlighet att söka information och bilda sig en helhetsuppfattning om läget. Trots det måste man med en snäv tidtabell i direktsändning förklara vad som hänt. Här drivs yrkeskunskapen till sin spets.
– I de situationerna försöker jag ta fasta på saker jag vet är sanna. Jag brukar inte rapportera om vad beslutsfattare säger. I Ryssland och andra auktoritära länder är allt som beslutsfattarna säger ändå desinformation. Det är viktigare att fokusera på vad som faktiskt har hänt – inte på vad någon har sagt.
Förutom att vara objektiv, snabb och tydlig måste man som reporter i sådana situationer förlita sig på sin egen erfarenhet. Det gäller att vara väl påläst och känna till de aktuella konflikternas breda bakgrund.
– Trots att det kan kännas som att nyheter och konflikter uppstår ur tomma intet, har de alla en lång historia. När Rysslands storanfall mot Ukraina inleddes 2022 hade jag följt Rysslands krig i Donbas i östra Ukraina i nästan åtta år, sedan 2014. Mot den bakgrunden var det lättare att förstå vad som pågick.
Desinformation är sällan dold
Många har kanske uppfattningen att journalister i en krishärd ständigt blir utsatta för dolda påverkansförsök i syfte att färga rapporteringen. Men Antti Kuronen säger att den mest betydelsefulla formen av desinformation sprids helt öppet.
– Det handlar om hur olika länder säljer sina narrativ om konflikter. När man rapporterar från auktoritära länder eller från länder i krig vänjer man sig vid att alla har sin egen sanning. En reporters uppgift blir då att bilda sig en egen uppfattning om vad som pågår.
Antti Kuronen säger att finländska journalister generellt lägger för mycket vikt vid vad olika länders beslutsfattare säger i stället för att fokusera på det som verkligen händer.
– Det hänger säkert ihop med att vi i Finland har stor tillit till varandra och till myndigheter, vilket förstås är otroligt fint och unikt. Men ute i världen vänjer man sig snabbt vid att det inte fungerar så.
Mediers strävan efter objektivitet kan också utnyttjas av dem som vill sprida lögner.
– Journalister har lärt sig att båda parterna ska få säga sitt för att rapporteringen ska vara objektiv. Det här utnyttjades till exempel av Ryssland under lång tid. Deras statsledning spydde ut lögner, som plikttroget återgavs i våra medier, även av Yle.
Kuronen återkommer till vikten av att inte enbart förlita sig på vad någon har sagt.
– Vår uppgift som journalister är att förmedla sanningen, inte att vara informatörer åt politiker. Särskilt i auktoritära länder brukar politiker säga en sak och göra något annat.
Att rapportera med egna ord
Det mest centrala i Antti Kuronens arbete har under årens lopp blivit målsättningen att som journalist inte bli en spelpjäs i någon annans informationskrig. För att inte omedvetet sprida ett visst narrativ lägger Kuronen stor vikt vid de ord han väljer i sin rapportering.
– Ord är jätteviktiga. Parterna i konflikter är skickliga på att använda ord som stöder deras narrativ. Jag försöker hitta egna ord för att beskriva vad som pågår. Man måste vara otroligt försiktig, så att man inte omedvetet använder ord med partisk innebörd.
Kuronen säger att de ordval medierna gör i konfliktrapporteringen är mycket viktigare än enskilda fall, där desinformation sprids. Det här blir särskilt viktigt när det gäller konflikter som ter sig avlägsna och diffusa.
– I krig är det oftast den ena parten som är mer skyldig. I Ukraina finns det inga tvivel om att det är Rysslands anfallskrig – kriget skulle sluta genast om Ryssland åkte hem. I mer avlägsna konflikter blir de här frågorna mindre tydliga i nyhetsrapporteringen. Jag försöker förstå och svara på de här mest grundläggande frågorna. På det sättet försöker jag undvika att bli någon regims nyttiga idiot.
– Hur bra är vi finländare på att stå emot och se igenom desinformation?
– I Finland är vi bra på att stå emot desinformation, särskilt när det gäller Ryssland. I Europa är det överlag svagt. Det finns fortfarande många europeiska företag med kopplingar till Ryssland, och många europeiska länder köper rysk energi. Dessutom är många ryskvänliga partier och politiker populära i Europa och kan vinna val. Europa är alltså svagt i den här bemärkelsen, och tyvärr gäller det inte enbart Ryssland. Europa är också väldigt godtroget när det gäller exempelvis Kina.
Faktaruta:
Namn: Antti Kuronen
Ålder: 56
Bosatt i: Helsingfors
Priser och utmärkelser: Har bland annat blivit vald till årets journalist 2019, fått Stora journalistpriset 2020 och blivit utsedd till Årets europé 2022 av Eurooppalainen Suomi ry.
Karriär i korthet: Reporter på Yle, både på finska och svenska
Fritidsintressen: Stuga på en holme
Förhållande till Nylands brigad: Antti Kuronen ryckte in 3/89 och placerades i en grupp som blev de första kustjägarna. Han beskriver gruppen som ett slags försökskaniner. Efter det startade kustjägarverksamheten i Dragsvik i större skala.
