Luther behandlade frågan om soldatens ställning i huvudsak i två verk. År 1523 skrev han “Von weltlicher Obrigkeit, wie weit man ihr Gehorsam schuldig sei”, fritt översatt “Om den världsliga överheten, i vilken grad man bör underställa sig den”. Tre år senare 1526, skrev han, på några vänners och soldaters begäran, “Ob Kriegesleute auch in seiligen Stande sein können”, fritt översatt “Kan även en soldat blir frälst?”, eller som ovan uttryckt “..komma till himlen?”.
I “Von weltlicher Obrigkeit” presenterar Luther sin tanke om de två regementena, det världsliga och det andliga. I korthet behandlar det andliga regementet det andliga livet. Detta är kyrkans område. Kyrkans och trons vapen är ordet. Ordet eller kyrkan varken kan eller får främjas med svärd. Heligt krig, för att driva trons eller kyrkans sak, är alltså aldrig en möjlighet för Luther. Tron är under alla omständigheter en gåva, något vi får ta emot, fritt och utan tvång.
Det andliga regementet styrs av Gud själv genom sin Heliga Ande och Ordet (Bibeln). Det tar sig uttryck t.ex. i den Gyllene regeln: “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt.7:12) Skulle alla följa detta bud, skulle det världsliga regementet inte behövas. Då så inte är fallet, har det världsliga regementet fått svärdet.
Det världsliga regementet styrs av överheten genom lagen, som skall “tvinga dem som inte av egen fri vilja gör det goda, att handla rättvist och gott”. Överhetens uppgift och skyldighet är enligt Luther att “skydda det goda, straffa de onda och bevara freden”. För Luther är det klart, att överheten och svärdet har sin uppgift av Gud själv. Detta grundar han bl.a. på Romarbrevets ord: “Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda”. (Rom.13:4b)
Denna överhet, skall man enligt Luther, underordna sig och be för: “Först och främst uppmanar jag till ..förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. (Tim. 2:2)
Bäraren av överhetens svärd
Man bör underordna sig även en dålig regent, så länge överheten tjänar sitt syfte och inte kräver något som går emot Guds vilja. I sådana fall är man kallad att “följa Gud mer än människor”
(Apg.5:29), uttrycka sig fridfullt och be för överheten. Det sista alternativet kan också vara att lida eller fly. Den uppenbara risken att överheten missbrukar sin ställning, närmar sig Luther från två håll. Han avvisar folket eller mobben, från att ställa sig över lagen, för då blir domen lätt godtycklig. Omvänt skall överheten vara medveten om sitt ansvar inför Gud, dvs. “Honom som ger makten”. I detta sammanhang står alltså soldaten. Han är överhetens svärd. Luther såg soldatens uppgift som ett ämbete, en profession i likhet med en läkare eller jurist. Denna uppgift eller profession skall hållas skild från den person som utövar den. Soldatens uppgift, som bärare av överhetens svärd, är både god och legitim, rent av en uppgift given av Gud. Det faktum att denna uppgift, som alla andra, kan missbrukas gör inte ämbetet ont i sig. Varken överheten eller soldaten får ett “carte blanche”, d.v.s. en obegränsad rätt att handla i egen sak. Att den som griper till svärdet (i eget ärende), faller för svärdet, var tydligt även för Luther.
För att kunna sköta sin uppgift väl bör en soldat kunna handla med gott samvete, enligt Luther. Hans mål är att en soldat skall kunna strida med “ett välinformerat och gott samvete”. Ett sådant samvete “fyller en mans hjärta, med djärvhet och mod”, vilket märks i striden, medan ett orent, osäkert samvete har motsatt verkan.
För Luther var fred och ordning absolut centrala. Utan fred kan ett samhälle inte utvecklas och blomstra. Han skriver “varför skulle någon vilja gå till strid, om inte för att han önskar fred och ordning?”. Detta innebar för Luther försvarskrig mellan jämlikar och överhetens uppgift, att bevara freden i sitt eget rike, d.v.s. kuva våldsamma uppror.
Luther väjde inte för de svåra frågorna. Krig kan inte förskönas, det är plåga för mänskligheten. Men den tillfälliga brist på fred som krig innebär anser han bättre än det kaos som skulle råda om “svärdet” inte fanns. Han använde en bild för att förklara sin sak: en god läkare som ser att en lem är infekterad, amputerar den. För den enskilda lemmen är detta brutalt och fatalt, men denna handling räddar hela kroppen. På samma sätt verkar soldatens funktion i krig, sedd som enskilda handlingar, brutala och långt ifrån all kristen kärlek, men med tanke på “hustru och barn, hem och ägor, ära och fred, som de beskyddar, ser jag det goda i denna handling”, säger Luther.
Vad kan vi då säga? Kan en soldat komma till himlen enligt Luther? Om du läst så här långt, har du troligen redan ett svar. För Luther står det klart att då en soldat handlar osjälviskt, i försvar för freden, handlar han på Guds och överhetens uppdrag och kan göra det med gott samvete. Hur blir det då med att komma till himlen? En soldat varken avvisas eller kommer dit in, utgående från sin uppgift. Till himlen kommer han av Nåd, precis så som alla andra.
