Som känt är svenska modersmål för drygt 5% av finländarna, och Försvarsmakten i Finland utbildar beväringar på svenska i Nylands brigad i Ekenäs. Försvarsviljan i Finland är hög, mer än 80% av landets invånare anser att landet bör försvaras med vapen i fall av väpnat anfall. Den svenskspråkiga delen av befolkningen utgör inget undantag i detta avseende.
Efter att Ryssland påbörjade sitt anfallskrig mot Ukraina har försvarsviljan i Finland (som mätts sedan år 1976) stigit till rekordhög nivå. Samtidigt har efterfrågan på utbildning och repetitionsövningar för landets militära reserv ökat märkbart. Försvarsdagen ordnas vartannat år. Årets upplaga hade en uppslutning om 120 försvarsintresserade deltagare. Inramningen var som vanligt festlig, med musik av Gardets musikkår i början och en elegant middag på officersmässen i Lahtis som avslutning.
Själva innehållet utgjordes av tre paneldebatter med högst aktuella teman. Jag återger debatterna rätt översiktligt med hänsyn till att de fördes under Chatham House reglerna. Den första berörde Rysslands anfallskrig i Ukraina, den andra Finlands medlemskap i Nato och vilka förväntningar det medför. Den tredje panelen diskuterade utvecklingen av värnplikten i Finland. Sverige representerades på plats av sin försvarsattaché, kommendör Kalevi Wikström. Också den norska försvarsattachén Andreas Oygarden var närvarande. Dagen öppnades av arrangörskommitténs ordförande Carl-Johan Hindsberg.
I paneldebatten om Rysslands anfallskrig mot Ukraina deltog Carolina Vendil Pallin från FOI och Ilmari Käihkö från Försvarshögskolan, jämte YLE:s utrikeskorrespondent Antti Kuronen. Undertecknad hade äran att moderera paneldiskussionen, en lätt uppgift med så initierade och kunniga talare.
Dessvärre finns det inga glädjeämnen att meddela. Det framhölls att vi inte får glömma att det är Ukraina som lider mest av kriget, både ekonomiskt och mänskligt. Ryssland har kapacitet att ta ekonomiska smällar, men sanktionerna är viktiga eftersom de biter på den ryska vapenproduktionen. Ryssland är beroende av den globala ekonomin, något president Putin inte beaktat i sin katastrofala krigsstrategi. Beslutet att angripa Ukraina kan betecknas som dårskap, men oförmågan att medge fel eller retirera leder till fler galna beslut. Bilden blir inte bättre av att den ryska ledningen talar lättsinnigt om kärnvapen. Viktigast nu är att fortsatt stöda Ukraina och fortsatt hålla en enig front i Väst.
Efter temat Ukraina behandlade Huvudstabens tidigare chef, viceamiral Kari Takanen, försvarsministerns tidigare medarbetare Marcus Rantala och professor Tuomas Forsberg Sveriges och Finlands anslutning till Nato. Kommendörkapten Jenni Bäck höll i trådarna för diskussionen. Säkerhetsläget i Östersjön bedömdes bli stabilare med ett (nästan) Nato-innanhav, men panelen framhöll också effekterna i norr. Sammantaget har Norge, Sverige och Finland ett starkt luftförsvar.
Vikten av tryggheten av artikel 5 kom givetvis fram i diskussionen, men även faktum att Finland har mycket att bidra med till Nato. Trots att vi arbetat på kompatibilitet med Nato i över tjugo år återstår mycket arbete, inte minst i förändringar i arbetskultur, vilket kan ta decennier. Men i vilket fall som helst är det fortfarande Finland och ingen annan som ansvarar för säkerheten vid den 1344 kilometer långa östgränsen.
Finland har behållit den allmänna värnplikten och försvaret vilar på en stark reserv, ca 280 000 krigsplacerade ur en reserv på 900 000 personer. Sedan 1995 kan kvinnor göra värnplikten frivilligt. Både minskande årskullar och jämlikhetsfrågor låg bakom tillsättandet av en parlamentarisk kommitté 2020 med mål att utveckla värnplikten. Om detta komplexa område diskuterade två kvinnliga reservofficerare, ekonomie studerande Linn Palmgren som nyligen gjort militärtjänst, och teknologie doktor Heidi Himmanen som hörde till de första kvinnorna att utföra militärtjänst. Brigadgeneral Sami Nurmi från försvarsministeriet deltog också i panelen, som leddes av Ted Urho från tankesmedjan Agenda.
Åhörarna fick ta del av kvinnornas erfarenheter av militärtjänstgöringen, och deras motiveringar till att de valt att satsa ett år på försvaret. När värnplikten utvecklas kommer det så kallade uppbådet att utsträckas också till kvinnorna, och man kan anta en utveckling mot ett allt jämlikare system över tid. Försvarets behov måste tillgodoses trots minskande kontingenter och ett medlemskap i Nato.
Den Finlandssvenska Försvarsdagen, denna gång i Lahtis, har sedan starten 2009 utvecklats till en institution och en yttring av landets försvarsvilja. Det tål att framhållas i sammanhanget att Finland har ett fungerande totalförsvar där näringslivet och privata institutioner samverkar med Försvarsmakten och ministerierna för att uppehålla en beredskap för kriser av olika slag. Försvarsdagen ordnas av föreningen Svensk Utveckling i samverkan med Försvarsutbildningsföreningen, Nylands Brigads Gille, Marinreserven med flera.
Deltagarna fick en god översikt av de ämnen som behandlades, och kunde även delta med frågor till paneldeltagarna. Försvarsdagen har också en betydande nätverksskapande och social roll, det var många glada återseenden och nya intressanta kontakter. Efter en påtvingad pandemi-paus, som även uppskjutit försvarsdagen några gånger, var återseendets glädje stor. Dagen avslutades på traditionellt vis med en munter middag. Manskvartetten från MM som uppträdde bidrog med både fosterländska sånger och en aktuell gliring mot Turkiet som förhalar vår Natoansökan: Frans Dürings ”Ack om jag vore kejsare…och kunde Turkarne besegra”.
Robin G. Elfving, kommendörkapten i reserven, tidigare ordförande för Marinreserven i Finland
Den här texten har också publicerats på tankesmedjan FriVärlds blogg “Säkerhetsrådet”
