En av toppidrottarna som tjänstgör vid brigaden är jägare Robin Jäntti. Han är en 20-åring från Helsingfors som spelar badminton på EM-nivå. Sporten är viktig för många i Jänttis familj, och han menar att han i princip växte upp i badmintonhallen. Han började själv spela badminton när han var sex år gammal.
Nu tjänstgör Jäntti som idrottshusdejour med sjukvårdsmannautbildning vid Stabs- och signalkompaniet. Han har alltså gått sjukvårdsmannakursen, men hans huvudsakliga uppgift är att sköta brigadens idrottshus. Han tjänstgör i nio månader.
– Jag ser främst till att allting är i ordning i fritidshuset. Det passar bra eftersom det ger mig möjligheten att träna på vardagarna. Det är någonting som jag hade önskat och pratat med idrottsofficeren om. Jag ville se till att mitt idrottande inte påverkades negativt av militärtjänstgöringen, vilket var någonting som jag insåg kunde vara svårt när jag var rekryt, berättar Jäntti.
När rekryter rycker in ska de meddela ifall de håller på med någon idrott, och i så fall på vilken nivå. Med hjälp av denna information kan idrottsofficeren hjälpa och vägleda rekryten med idrottsmöjligheter och möjligheter att delta i tävlingar.
Idrotten under rekrytskedet
Loviisa Rima är en rekryt som ryckte in på vintern, och den idrott som hon håller på med är boxning. Hon är 19, bor i Helsingfors och har boxats i ungefär två år. Hennes intresse för boxning väcktes när hon såg Mira Potkonen ta OS-brons i de olympiska boxningstävlingarna 2016. Rima tjänstgör för tillfället vid Andra kustjägarkompaniet och vill utbilda sig till kustjägare. Hon valde att utföra beväringstjänst eftersom det kändes rätt och det är en unik utbildning som man inte kan få någon annanstans.
– Jag vill verkligen satsa på tjänstgöringen, men jag vill inte heller sluta boxa helt och hållet när jag är här. Vi kom fram till att man åtminstone hålls i bra kondition när man är här, och att jag kan gå till gymmet på min permission under helgen. Jag har faktiskt även möjlighet att åka till mitt gym fyra gånger i veckan under kvällsfritiden. Jag var ändå osäker på hur allt skulle gå ihop innan jag ryckte in, säger Rima.
Och hon är inte den enda som hade sådana bekymmer innan hon påbörjade beväringstjänsten.
– Jag var nog lite orolig före inryckningen, erkänner Jäntti. Jag hade hört att vissa hade slutat idrotta när de började i militären. Nu tycker jag ändå att min tjänsteuppgift och mitt idrottande har fungerat väldigt bra. Jag har fått vara med på både nationella och internationella tävlingar, olika träningar och träningsläger, och nästa vecka ska jag på en FM-turnering. Jag var osäker ifall mitt idrottande skulle uppmuntras i militären, eller ses som ett hinder. Jag upplever ändå att jag har fått bra stöd, och att idrottande är någonting som främjas och ses som positivt.
Även Rima har upplevt att hon har fått stöd gällande sitt idrottande. Fastän hon tänker fokusera på tjänstgöringen i första hand så uppskattar hon de möjligheter som hon har fått.
– Jag frågade min stugförman om idrottandet den första dagen, och nästa dag kom idrottsofficeren och pratade med mig. Jag har redan fått chansen att träna på mitt eget gym och delta i tävlingar. Jag har ännu inte bestämt mig ifall jag kan tävla, eftersom jag kanske missar någon del av min utbildning, men jag uppskattar att jag har fått möjligheten. Det finns de som vill prioritera idrotten under beväringstiden, och det är väldigt bra att de kan få dessa chanser, tycker Rima.
Brigaden stöder olika sporter
Det är inte heller bara bollspel och kampsporter som uppmuntras vid brigaden. Rekryt Raoul Dahlqvist är en 18-åring från Pojo som också ryckte in denna vinter, och den sport som han utövar är motorsport. Han kör rally på FM-nivå i den högsta klassen för tvåhjulsdrivna bilar. Han fick sin första bil när han var elva år gammal och deltog i sin första tävling på vintern 2019. Han har redan deltagit i två tävlingar under sitt rekrytskede.
– Jag ansökte faktiskt om att få delta i tävlingarna innan jag ens ryckte in, berättar Dahlqvist. Min syster, som tjänstgjorde vid brigaden före mig, gav mig idrottsofficerens kontaktuppgifter, och jag skickade ett e-postmeddelande till honom om tävlingarna. Jag fick veta en vecka före inryckningen att jag skulle få möjlighet att delta i dem.
Den första tävlingen varade i några dagar och den andra tog en hel vecka. Fastän tävlingarna tar upp en del tid känner Dahlqvist inte att han har missat någonting väsentligt.
– När man har varit borta en längre stund är det intressant att komma tillbaka, eftersom man inte riktigt vet vad man har missat. Det finns ändå de som har missat flera utbildningar än jag eftersom de har varit sjukanmälda, så jag känner inte att jag går miste om alltför mycket. När resten redan hade fixat sina stridsvästar så fick jag fixa min på kvällen. Det kan vara lite stressigt, men i slutändan hinner jag nog med både tjänstgöring och rally. Även om jag ibland funderade ifall jag skulle få fortsätta med rally under min beväringstid så var jag nog ganska säker på att jag skulle få det. Jag brukar alltid hoppas på det bästa! konstaterar Dahlqvist.
Tjänstgöringens insikter och lärdomar
Ens beväringstid är ofta lärorik. Vare sig det handlar om idrott eller inte så tar de flesta med sig någonting från deras tid i militären.
– Jag tar inte längre idrotten för given, säger Jäntti. Nu när tävlingar och träningar känns mera sällsynta uppskattar jag dem mera. Förut var det nästan en självklarhet att få göra de sakerna, men nu känns det mera speciellt.
Även om Rima nyligen påbörjade sin tjänstgöring har hon ändå fått lära sig en hel del nya saker.
– Man är hela tiden med andra människor, och man måste lära sig att komma överens med alla på något sätt. Man måste ta hänsyn till alla och man kan inte låta ens känslor påverka andra på något negativt sätt. Man klarar saker bäst när gruppandan är bra. Man får inte gå hem på kvällarna för att vara ensam och koppla av, man måste kunna koppla av med andra, säger Rima.
