Finlands sjöförsvar fick sin början redan under autonomin. Rysslands huvudstad skyddades för anfall från havet av flottans trupper och av de befästningar som i huvudsak skulle skydda hamnarna. I och med att Finland blivit självständigt kom en del av dessa för sin tid modernaste sjö- och kustförsvarssystemen att bli kvar som grund för vårt sjöförsvar och staka ut vägen för flera årtionden framåt.
Peter den stores sjöfästning föds
Det första världskriget föregicks av en stark industrialisering, som förde med sig omvälvningar inom sjökrigföringen. Övergången till maskinkraft vid förflyttningar, bepansringen av fartyg, utvecklingen inom fartygsartilleriet samt de nya vapnen inom sjökrigföringen ändrade sjökrigföringens karaktär i högre grad och snabbare takt än någonsin förr. Den snabba utvecklingen i fråga om stridsfartyg kring 1800-talets mitt har kallats sjökrigföringens maskinålder. Det första ångdrivna fartyget korsade Atlanten redan 1838, men först under 1850-talet blev ångkraften vanligare i krigsfartyg. Artilleritekniken utvecklades jämsides med ångkraften. Efter att slutmekanismen utvecklades blev pjäserna bakladdade, vilket ökade pjäsernas eldhastighet. Pjäsernas räffling, utvecklingen av artillerigranater och allt effektivare krut ökade fartygsartilleriets räckvidd avsevärt. Utvecklingen inom den optik och de riktmedel som användes i pjäser, i kombination med eldledningen, förbättrade för sin del artilleriets träffsäkerhet. Nya vapen som utvecklades inom sjökrigföringen var minor, torpeder och ubåtar. Ryssarna å sin sida hade fram till 1850-talet utvecklat en användbar sjömina, som de också använde med framgång redan under Krimkriget och senare under kriget mot Japan.
Rysk-japanska kriget under åren 1904-1905 angav riktningen för såväl den internationella utvecklingen av sjökrigföringen som för Finlands kommande sjöförsvar. I sjöstriden vid Tsushima i slutet av maj 1905 förlorade det kejserliga Ryssland nästan hela sin Östersjöflotta. Man blev på nytt tvungen att överväga ett skydd för S:t Petersburg, eller också skulle Ryssland inte ha kunnat uppnå sin ställning som en av de tre största flottmakterna i världen på flera år eller årtionden.
Finska vikens ringa bredd, dess djup i öst-västlig riktning och den skyddande, småskurna skärgården möjliggjorde en exceptionell lösning. Sjöförsvaret byggde på kustbatterier, sjömineringar och lätta fartygsenheter. Försvarsplanen byggde på att landstigningshotet från fienden kunde förskjutas till ett avstånd av 15 dagars fotmarsch från S:t Petersburg. Det var den tid som armén behövde för att kunna mobilisera och koncentrera trupperna. Sjöfästningen, som fick namnet Peter den stores sjöfästning, sträckte sig från Åland till innersta delen av östra Finska viken, ända fram till S:t Petersburgs port.
Försvarssystemet, som byggde på kustbatterier, sjömineringar och lätta marina enheter, omfattade grovt taget nio olika försvarsställningar längs Finska vikens sydliga och nordliga kust.
Rysslands Östersjöflotta i krig
Första världskriget bröt ut innan det massiva byggnadsprojektet hann slutföras. Rysslands flotta mobiliserades redan natten 29–30.7.1914. Kommendören för Östersjöflottan, den baltisk-tyska amiralen Nikolai von Essen, var rädd för att tyskarna skulle försöka sig på ett liknande, överraskande första anfall som det, med vilket Japan förintade Rysslands Stillahavsflotta i hamnen i Port Arthur 1904.
Mineringsarbetet i Finska viken inleddes och flottan förstärktes genom att fartyg rekvirerades för krigstjänst. Rysslands Östersjöflotta tillämpade från och med krigets början den stridsplan som uppgjorts 1912, enligt vilken Finska viken utgjorde tyngdpunkten för sjöförsvaret. Ryssarna var rädda för att tyskarna skulle landstiga i S:t Petersburg eller ta sig till S:t Petersburg via Finland. Därför avstod Ryssland från krigshamnen i Liepaja, som varit i användning under fredstid, och koncentrerade sina marina styrkor till Kronstadt, Tallinn och Helsingfors.
Till flottan hörde två slagskeppsbrigader (7 fartyg), två kryssarbrigader (7 fartyg), nio jagarbrigader, minläggare, åtta minröjardivisioner, fyra ubåtsdivisioner och rikligt med hjälpfartyg. Flaggskeppet var kryssaren Rurik, som anskaffats från England.
I sjökrigshandlingarna under första världskriget var Ryssland synnerligen passivt och skyddade huvudstaden S:t Petersburg genom att uppehålla sig på Finska viken med sin marina styrka. Tyskarna för sin del skyddade sina egna järnmalmstransporter från norra Sverige till Tyskland. Då kriget drog ut på tiden blev ryssarna ännu räddare för att tyskarna skulle landstiga på Finlands västra kust. Den västliga kustens försvar förstärktes genom att marktrupper förflyttades till kuststäderna.
Den enda egentliga flottstriden på Östersjön utkämpades i juli 1915. Då försökte tyskarna med en flottavdelning göra intrång i Rigabukten, som kontrollerades av Ryssland, men försöket stoppades av minor och eld från stridsfartyget Slava. Andra betydande sjökrigsföreteelser var mineringen av Finska viken och ubåtskriget på bägge sidor. Totalt lade ryssarna ut 38 000 minor som skydd för S:t Petersburg. Den brittiska flottan stödde sin allierades, Rysslands, krigssträvanden genom att sända en ubåtsflottilj (9 ubåtar), som utmärkte sig under krigssomrarna 1915 och 1916. De tyska ubåtarnas mest betydande prestation var sänkningen av pansarkryssaren Pallada (7700 ton) med ubåten U26 utanför Russarö 11.10.1914.
Från revolution till Finlands inbördeskrig
Flottan spelade en viktig roll under den ryska revolutionen. Revolutionsandan var stark i synnerhet inom den ryska Östersjöflottan. Marinsoldaterna, som var i stort sett sysslolösa under det utdragna kriget, var mottagliga för revolutionsidén. Centrobalt, d.v.s. centralkommittén för Östersjöflottan, som hade grundats av matroser i Östersjöflottan, hade en betydande andel i det demokratiska förvaltningsorgan som uppstod efter februarirevolutionen, men även i händelserna under oktoberrevolutionen. Då revolutionen bröt ut var det mången marinofficer som fick sätta livet till.
I Finland bröt inbördeskriget ut i januari 1918. Den ryska Östersjöflottan avstod som regel från krigshandlingar, även om de revolutionära kretsarna i Ryssland genast från krigets början sympatiserade med de röda i Finland. Lenin och Trotskij uppmuntrade frivilliga att stöda den revolution som startades av det röda gardet, men av de tiotusen matroser som uppehöll sig i Finland deltog bara cirka tusen i krigshandlingarna tillsammans med de röda gardena.
Tyskarnas landstigning i Hangö skapade panik på de ryska fartyg som tillbringat vintern i Helsingfors hamn. Fartygen hade knappa besättningar redan från förut, och de starka isarna hindrade mindre fartyg från att ta sig till Ryssland. Kommissarierådet vid Östersjöflottan, Sovkombolt, övervägde till och med att sänka fartygen, så att de inte skulle hamna i händerna på tyskarna och de vita finländarna. Fartygens besättningar decimerades ytterligare då matroserna tog sig från Helsingfors med tåg. Trots isarna och faran för minor avseglade slagskeppen Andrei Pervozvanny och Respublika, kryssarna Bajan och Oleg samt två ubåtar i riktning mot Kronstadt. De stora linjeskeppen hade, assisterade av isbrytare, avlägsnat sig redan i mars.
Tsarens arv
Trots de aktiva evakueringsåtgärderna blev ett betydande antal ryska fartyg kvar i finländska hamnar. Till exempel i Helsingfors lämnade Östersjöflottan kvar sammanlagt 37 mindre krigsfartyg och hjälpfartyg, 10 sjukhusfartyg och 38 handelsfartyg. Dessa fartyg bildade stommen i det självständiga Finlands flotta. Likaså fick Finland en del av det starka kustförsvarssystemet i arv av tsaren. Arvet bestämde det fasta kustartilleriets materiel och gruppering i Finland långt in i framtiden.
De tunga och grova kustbatterierna var, mätt med dåvarande mått, i huvudsak moderna. Till sin eldkraft och eldeffekt motsvarade de tidens krav. Batterierna var till största delen utrustade med mät-, eldledningsoch signalnät. Trots att en del av utrustningen hade förstörts, eller man blev tvungen att förstöra den, var det ekonomiska och materiella värdet på den egendom som blev kvar i finländarnas händer synnerligen högt. Materielen gjorde det möjligt att utveckla ett nytt vapenslag i en situation, där Finland inte skulle ha haft några som helst förutsättningar att utveckla ett sådant med egna krafter.
