–Jag var bara några månader gammal när vi flyttade in i en tjänstebostad på garnisonen. Pappa har berättat att jag i samband med flytten låg i en barnvagn på flaket till en av militärens lastbilar med alla andra saker som skulle flyttas. Några beväringar som hjälpte till med flytten stod på flaket och höll i vagnen. Vi flyttade då in några hundra meter från soldathemmet i Dragsvik. Så inte har jag kommit så värst långt på 50 år, skrattar Anne-May Asplund.
Pappan, som Anne-May Asplund nämner, är Ingmar Asplund, som i många år var chef för underofficersskolan och kommendör för artilleriet vid Nylands brigad. Närheten till Nylands brigad har från första början präglat Anne-May Asplund som människa.
–Brigaden är en del av min identitet, jag skulle helt enkelt inte vara den jag är i dag utan Nylands brigad. Då i början av 1970-talet skapades en helt egen gemenskap bland alla de familjer som bodde på området. Officersmässen var ett ställe där vi umgicks, mamma Aila grundade i tiderna ett tvåspråkigt dagis på området och jag fick till och med vara brigadens lucia. Det var som ett eget litet samhälle på den tiden, minns Asplund.
Därför var det också helt logiskt att Asplund började sommarjobba i Dragsviks soldathem. Hon jobbade där somrarna 1988-1992 och efter det har hon mer eller mindre varit engagerad i verksamheten kring soldathemmen. Hon blev ordförande för soldathemsföreningen i Dragsvik 2016, invald i det nationella förbundets styrelse 2017 och i fjol valdes hon till ordförande för det nationella soldathemsförbundet.
–Egentligen har det gått helt naturligt. Att vara ordförande i Dragsvik var en bra skola, det var som ett vd-uppdrag med sju anställda och en ordentligt stor omsättning på verksamheten. I mitt huvudsakliga jobb är jag dessutom HR-chef så att leda andra är inte främmande för mig, säger Asplund.
100 år av soldathem
Soldathemmen landsteg i Finland tillsammans med jägarna från Tyskland år 1918. Jägarna hade fått upp ögonen för verksamheten i Tyskland och ville ha motsvarande soldathem i Finland. Det är också därifrån den gröna färgen på soldathemsdräkterna härstammar.
Några år senare grundades soldathemsförbundet, och de gemensamma reglerna för de olika soldathemmen skapades. I fjol firade förbundet sitt 100-årsjubileum.
–En sak i vår historia som ofta glöms bort är verksamheten under krigen. Vi hade 1 000 små soldathem som drevs av 3 500 systrar vid fronten. En av många tragedier under krigen var att förbundets dåvarande ordförande Toini Jännes stupade i Murtovaara 1942 när den bil hon färdades i attackerades av partisaner, berättar Asplund.
En orsak till att soldathemssystrarnas insats under krigen ofta glöms bort kan vara att de blandas ihop med lottorna, tror Asplund. Kläderna var snarlika och på svartvita foton är det svårt att se skillnaden mellan lottornas gråa och soldathemssystrarnas gröna kläder.
Några år efter freden grundades sedan soldathemsföreningen i Dragsvik. Stadgarna för soldathemsföreningen undertecknades 1951. Föreningen firade med andra ord sitt 70-årsjubileum i fjol.
Från pilsner till energidrycker
Under drygt 100 år av soldathem i Finland har mycket förstås förändrats, men grundtanken och bassortimentet kvarstår.
–Kaffe, bröd och sött har alltid funnits i soldathemmen, men annars har utvecklingen följt det övriga som sker i samhället. När jag började sommarjobba i soldathemmet i Dragsvik såldes mycket snus och pilsner, i dag är det mest olika energidrycker som går åt. Jag kan också se den tekniska utvecklingen under den tid jag har varit aktiv. På 30 år har vi gått från telefonkiosker, via datorer till wifi-uppkopplingar för beväringarna, säger Asplund.
Soldathemmet i Dragsvik fick också en rejäl ansiktslyftning för några år sedan då det gamla biblioteket totalrenoverades. Dragsvik soldathemsförening tog hjälp av Raseborgs stadsbibliotek och tillsammans sorterade de bort cirka 5 000 gamla böcker, och med stöd från Svenska kulturfonden kunde man köpa in hundratalet nya böcker.
På samma gång gjorde man om hela konceptet på biblioteket. Man planerade om utrymmet och skapade ett “vardagsrum” med soffor och bord. Man frångick också de bemannade öppettiderna och gick över till fri självbetjäning för beväringarna.
–Före förändringen var det ganska dött på vårt bibliotek, nästan ingen lånade de gamla böckerna. Men nu är det glädjande att se hur utlåningen har ökat. Det som också gör mig glad är att beväringarna nu önskar sig olika brädspel till biblioteket. Vi utvecklar hela tiden utbudet utifrån det beväringarna önskar, vi finns ju till för dem, säger Asplund.
Pandemin har slagit hårt
Att driva soldathem är en ständig kamp med små ekonomiska marginaler. Största delen av omsättningen kommer från försäljningen och resten handlar om mindre understöd från olika stiftelser och fonder. Till exempel soldathemsförbundet har några fonder, som de olika föreningarna kan söka om pengar från för exempelvis nya inventarier eller för vidareutbildning. Samarbetet med Försvarsmakten är också avgörande i och med att de står för utrymmena och för största delen av inventarierna.
–Men själva verksamheten ska vi driva med försäljningen och med de priser vi har på våra varor säger det sig självt att marginalerna är verkligt små. Om det blir en vinst från verksamheten så investerar vi den i något nytt för beväringarna, till exempel för några år sedan kunde vi köpa ett nytt biljardbord till soldathemmet i Dragsvik, säger Asplund.
De senaste två åren har varit extra utmanande på grund av pandemin. Försäljningen har sjunkit drastiskt och de anställda på soldathemmet i Dragsvik har alla varit permitterade på deltid. Soldathemsverksamheten har inte heller beviljats statligt stöd under pandemin.
–Pandemin har varit en kaotisk tid för vår del. Till en början fick vi inga entydiga svar. Skulle vi följa THL:s allmänna regler eller Försvarsmaktens regler? Vi har gått igenom en massa olika skeden, allt från att ha soldathemmen helt stängda, via take-away från kassan till service enbart från soldathemsbilar, suckar Asplund.
Förutom de akuta ekonomiska konsekvenserna kan pandemin också leda till andra negativa konsekvenser på längre sikt. Till exempel i Dragsvik är verksamheten beroende av de tiotals volontärer som spelar en avgörande roll i verksamheten. De här volontärerna ställer upp när det exempelvis ordnas Öppna portarnas dag eller när det behövs personal till soldathemmen på olika skogsläger.
–Många av våra frivilliga är dessutom över 70 år, de befinner sig med andra ord i riskgruppen. Vi har på grund av pandemin inte kunnat aktivera volontärerna på cirka två år och jag är bekymrad för hur det här påverkar vår verksamhet när vi förhoppningsvis snart kan återgå till en normalare tillvaro, säger Asplund.
Trots de tunga åren vill Asplund ändå också se något positivt med pandemin. Till soldathemmens uppgift hör även att bedriva sin verksamhet under kristider.
–Nu har vi fått öva på riktigt i undantagsförhållanden. Vi har tvingats att tänka kreativt och försöka hitta nya lösningar. Vi har till exempel nu i början av 2022 testat på nätförsäljning och packat kassar till de beväringar som vistats i karantän, säger Asplund.
Fokus på välmående
Som nyvald ordförande för det nationella soldathemsförbundet vill Asplund både bevara och förnya. Hon ser att själva grunduppdraget för soldathemmen är detsamma som det var för 100 år sedan.
–Vi ska vara en oas för beväringarna och den plats på brigaden som påminner mest om det civila livet. Soldathemmen är en neutral plats där det varken finns vapen eller gradbeteckningar. Det är platsen där man som beväring får vara sig själv, säger Asplund.
En viktig uppgift för Anne-May Asplund blir nu att minimera skadorna av pandemin genom att bygga upp nätverket av volontärer på nytt.
–Vi har inte kunnat engagera våra frivilliga på två år, därför blir ett viktigt uppdrag att knyta kontakten och engagera de här trotjänarna på nytt. Minst lika viktigt blir arbetet med att rekrytera nya volontärer. För att lyckas med det måste vi vara synliga på olika tillställningar och göra vår verksamhet mer känd bland allmänheten, säger Asplund.
Asplund ser också att förbundet under det kommande året ska jobba mera med olika former av hållbarhet. Hon betonar att verksamheten ska bygga på alla de tre delarna av begreppet hållbarhet. Hon vill att soldathemmen i framtiden i högre utsträckning än nu ska vila på ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara lösningar.
Sist men inte minst önskar Asplund att soldathemmen i framtiden kunde fokusera mera på beväringarnas mentala välmående. Hon påpekar att soldathemmen inte vill börja konkurrera med Försvarsmaktens socialkuratorer utan snarare fungera som ett komplement till den här funktionen.
–Vi kunde spela en roll i beväringarnas liv i frågor som handlar om rent mänskliga saker och beväringarnas vardagliga liv, visionerar Asplund.
Via sitt jobb som HR-chef ser hon hur den mentala ohälsan ökar bland speciellt unga vuxna i samhället. Hon nämner också att soldathemsförbundet i Sverige nu har valt att lägga mera fokus på frågor om beväringarnas välmående.
–Jag ser framför mig att vi kunde skapa någon form av “sode-mommon”, som kunde fungera som samtalspartners för beväringarna. Jag vet av erfarenhet att många unga i dag saknar äldre personer att samtala om livet med. Jag hörde för ett tag sedan en volontär i ett soldathem berätta att en beväring hade frågat av henne hur han ska göra när han har tänkt fria till sin flickvän? Det här är ett bra exempel på de frågor där vi inom soldathemmen kunde fungera som både stöd och bollplank, säger Anne-May Asplund.
