Tuukka Kainulainen var 12 år gammal när han för första gången hörde svenska talas i Finland. Familjen Kainulainen hade före det bott i Idensalmi och Lapinlax där svenskan i praktiken inte existerade. Men när Tuukka var 12 år flyttade de till Helsingfors.
–Jag minns att jag tänkte “hej, det finns också svenskspråkiga här i landet” när jag hörde svenska talas i spårvagnen, berättar Kainulainen.
Varken Tuukkas mamma eller pappa hade någon direkt kontakt till det svenska i Finland. Den enda i släkten som hade ett band till det svenska var Tuukkas morfar som hade varit krigsbarn i Sverige.
När Tuukka sedan började läsa svenska i skolan beskriver han sin egen inställning till språket som ganska typisk bland finska tonårspojkar.
–Det kändes som “pakkoruotsi” och jag hade egentligen ingen motivation att lära mig språket. Men jag minns att jag tänkte: Är det bara för att klasskompisarna säger det som jag också tänker det, reflekterar Kainulainen.
På åttan i högstadiet kom sedan vändningen när Kainulainen fick en ny lärare i svenska. Läraren August Tarkkio fick med sina motiverande metoder och med sin färgstarka personlighet Tuukka att börja intressera sig för det svenska. Han började bland annat lyssna på svensk musik.
–När tiden för uppbådet sedan närmade sig frågade min mamma mig om inte Nylands brigad kunde vara ett alternativ i och med att jag också i gymnasiet tyckte om att läsa svenska. Jag tänkte spontant nej, men tanken fick gro. Efter en tid till kom jag sedan fram till att det faktiskt kunde vara ett bra tillfälle att slå två flugor i en smäll, säger Kainulainen.
Mentalt tung början
När Kainulainen ryckte in i kontingent 1/19 kunde han både läsa och skriva svenska tämligen obehindrat. Men han kunde inte tala svenska.
–Inryckningen är ju en spännande tid för alla, men när man i praktiken inte kan språket var det ännu mera krävande mentalt. Jag minns att jag andra kvällen satt i stugan och lyssnade på de olika dialekterna och tänkte “vad har jag gett mig in på “, berättar Kainulainen.
Under de två första veckorna i Dragsvik hade Tuukka Kainulainen svårt att hänga med i det som sades. Han funderade vad taburett betyder och han försökte härleda orden för olika vapendelar. Då fungerade de andra finskspråkiga beväringarna på enheten som ett andningshål. De kunde ibland på kvällarna sitta och samtala och jämföra sina erfarenheter.
–Det var egentligen först under den tredje veckan som jag på riktigt började hänga med i det som sades. Jag förstod inte vissa österbottniska dialekter, men standardsvenskan började kännas allt mer bekant. Man ska gå utanför sin bekvämlighetszon och börja prata. När man sedan har vågat gå över tröskeln och börjar prata så blir det bara lättare och lättare för varje dag, säger Kainulainen.
Han säger att man ska våga strunta i att vissa ord blir fel och att all grammatik kanske inte är korrekt. När man vågar göra det öppnas portarna till det som Kainulainen beskriver “som det bästa språkbadet i svenska man kan få i Finland”.
–Skillnaden mellan att göra ett språkbad i militären och att studera på ett annat språk att du i militären är omgiven av språket 24/7. Det första du hör på morgonen och det sista du hör innan du somnar i Dragsvik är svenska, berättar Kainulainen.
Trots att Kainulainen beskriver början som mentalt utmanande, upplevde han att både de övriga beväringarna och personalen tog emot honom väl.
–Egentligen var jag mest förvånad över hur många andra finskspråkiga det fanns i Nylands brigad, både bland de övriga beväringarna och bland de stamanställda, säger Kainulainen.
Kainulainen hade redan före militärtjänsten beviljats en studieplats vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Han hade dessutom jobbat en del som reporter på finskspråkiga tidningar. Därför valde han att ytterligare testa sina gränser och sökte platsen som redaktör vid Fanbäraren.
–Det var verkligen en stor utmaning för mig. Det krävdes ju flytande svenska för att få jobbet som redaktör. Jag förberedde mig massor för intervjun och jobbade också mycket med min provtext. Jag var verkligen motiverad för uppdraget och antar att det var det som sedan fällde avgörandet till min fördel, säger Kainulainen.
Rekommenderar valet
I dag studerar Kainulainen rättsvetenskap vid Helsingfors universitet – på svenska.
–Efter tiden vid Nylands brigad var det överraskande lätt att börja studera på svenska. Utan tiden i Dragsvik hade det garanterat varit mycket svårare, berättar Kainulainen.
På den framtida arbetsmarknaden ser han kunskaperna i svenska som ett trumfkort, speciellt om man söker sig till tjänster inom det kommunala eller statliga.
–Jag tycker att man i skolan glömmer bort att påpeka att det inom det offentliga i Finland behövs kunskaper i svenska för att få vissa jobb. Ett annat klassiskt fel i de finska skolorna är att man betonar grammatiken och den skrivna svenskan för mycket. Det är via att tala ett språk som man lär sig det, säger Kainulainen.
Vilka råd vill du ge till andra finskspråkiga som nu funderar på att tjänstgöra vid Nylands brigad?
–Jag kan absolut rekommendera det. Man behöver inte kunna mycket svenska före, man lär sig. Men tänk på att sänka din tröskel för att tala svenska. De första veckorna är sannolikt tuffa, men våga börja prata genast och var inte rädd för att göra misstag. Ingen kan vara perfekt i början och efter några veckor börjar det löpa, säger Tuukka Kainulainen.
