Det var Rodney Strandvalls farfar som väckte intresset för försvarsfrågor. De växte upp på samma gårdsplan och Rodneys farfar var en krigsveteran som gärna berättade om kriget och vikten av ett trovärdigt försvar. Därför var det naturligt för Rodney Strandvall att ta ut allt av sin tid som beväring. Han ryckte in i kontingent 1/1990 vid Nylands brigad och hemförlovades 11 månader senare från GRKK.
–Det var en intressant tid i livet och jag hade inte bråttom hem. Jag hade hela tiden som mål att tjänstgöra 330 dagar, som var den längsta tiden då. Nu när jag tänker tillbaka minns jag mest små fragment av den första tiden i Dragsvik, till exempel den första marschen till Syndalen när jag hade rejäl skoskav, skrattar Strandvall.
Strandvall minns desto mera av tiden i Reservofficersskolan i Fredrikshamn. Han beskriver den första tiden där som en stor omställning och “en total chock”. Strandvall var en av få helt svenskspråkiga österbottningar som då sökte sig till utbildningen.
–Det tuffaste var att förstå språket och att göra sig förstådd. Ibland fick jag någon liten gliring om språket, men för det mesta var bemötandet sakligt. Jag minns speciellt att vi hade en riktigt bra plutonutbildare som blev en förebild för mig om hur man behandlar alla rättvist i en grupp. Och så minns jag också att min farfar var mycket stolt över att jag valde RUK, säger Strandvall.
Efter hemförlovningen slets Rodney Strandvall mellan två alternativ. Å ena sidan lockade en karriär inom Försvarsmakten, å andra sidan intresserade jobb inom skogsbranschen.
–Jag var på inträdesförhör till Kadettskolan, men då hade både konditionen och kanske också motivationen sjunkit lite så jag kom inte in. När jag inte kom in på första försöket tänkte jag att det här inte var för mig och så valde jag skogsbranschen, säger Strandvall.
Men trots valet av karriär levde intresset för försvarsfrågor vidare. I dag är Strandvall kapten i reserven och en mycket aktiv reservist.
500 kilometer från Dragsvik
I dag är Rodney Strandvall ordförande för Nylands Brigads Gilles lokalavdelning i Norra Österbotten och han är också medlem i Gillets centralstyrelse.
Sett till antalet beväringar som tjänstgör vid Nylands brigad är Österbotten stort. Cirka 35-40 procent av beväringarna i varje kontingent kommer från Österbotten. Många österbottningar har ett speciellt förhållande till Nylands brigad. Man kan beskriva förhållandet som polariserat mellan två grupper.
–För oss svenskspråkiga som är intresserade av försvarsfrågor är Nylands brigad självfallet mycket viktig, men visst finns det också många österbottningar som tänker att man far till Dragsvik enbart för att få tjänstgöringen avklarad. Jag tror att det framför allt handlar om avståndet till brigaden. Nog är det ju lite ledsamt att “vår brigad” ligger på 550 kilometers avstånd. Det skapar också någon form av mentalt avstånd, säger Strandvall.
Strandvall nämner edgången som ett exempel. Många österbottningar skulle gärna åka ner till Dragsvik för att se sina pojkar och flickor svära faneden, men i många fall innebär det åtminstone tolv timmar i bil och en ledig dag från jobbet.
Närheten till Sverige syns
Gillet i Österbotten är indelat i två lokalavdelningar. Gränsen mellan avdelningarna Norra Österbotten och Södra Österbotten går ungefär i Oravais, men Strandvall påpekar att gränsen mellan avdelningarna inte är huggen i sten. Han säger att det finns plats för alla oberoende var i Österbotten man bor. I dag har avdelningarna i Österbotten totalt cirka 100 medlemmar.
–En typisk medlem är någon som kommer ihåg tiden vid Nylands brigad med positiva förtecken. Man märker också av ett ökat intresse bland personer med egna barn som just då tjänstgör vid Nylands brigad, säger Strandvall.
Det unika med Gillets verksamhet i Österbotten är det täta samarbetet med motsvarande föreningar i Sverige. Rodney Strandvall nämner minnesdagen av slaget i Hörnefors som ett exempel.
Dagen ordnas till minne av slaget vid Hörnefors, som inträffade den 5 juli 1809. Det slaget blev också det sista där Sverige och Finland stred tillsammans som ett land. Den svensk-finska truppen bestod då av de sista spillrorna av jägarbataljonen från Savolaxbrigaden. Truppen leddes av överstelöjtnant Joachim Zachris Duncker, som stupade i striderna vid Hörnefors. Striderna uppmärksammas nu under “Dunckers dag”, som årligen ordnas den 5 juli.
–Under flera år har jag deltagit i minnesdagen i Hörnefors. Jag ser det här som en viktig del av vår traditionsbärande verksamhet. Dagen består av både en formell och en mera informell del. Under dagen samtalar vi och umgås med våra svenska kollegor i Hemvärnet och Reservofficerssällskapet i Västerbotten. Mycket sker informellt, vi kan till exempel sätta oss ner på en öl och diskutera aktuella försvarsfrågor, berättar Strandvall.
Det informella samarbetet med de svenska kollegorna har också lett till samarbete av mera konkret natur. Strandvall är knuten till en lokalbataljon i Österbotten och han jobbar målmedvetet för att skapa samövningar med hemvärnet i Umeå.
–Tillsammans med Jesper Wikström (som är ordförande för Gillets avdelning Södra Österbotten) deltog vi för några år sedan som observatörer när hemvärnet hade en större övning i svenska Lappland. Vi har också utrett om vi kunde ha regelrätta övningar tillsammans, men hittills har det strandat på byråkratin, säger Strandvall.
Orsaken till svårigheterna att ordna samövningar hänger ihop med att det inte finns en direkt motsvarighet till hemvärnet i Finland och då finns det inte heller någon myndighet som kan ta ställning till hur övningarna kunde arrangeras.
–Men viljan till konkret samarbete finns definitivt i Sverige också. Det är många där som fortfarande upplever att “Finlands sak är vår”. Många av de aktiva i Sverige har dessutom nära släktband till Finland, säger Strandvall.
Cirkeln slöts
När Strandvall blickar framåt hoppas han att Gillet i Österbotten i framtiden kunde spela en ännu större roll inom den traditionsbärande verksamheten i närområdet. Förutom de gemensamma traditionerna på den svenska sidan finns också till exempel Siikajoki i grannskapet.
På ett personligt plan slöts en cirkel för Rodney Strandvall i fjol. Hans dotter Jenny Strandvall valde då att som frivillig göra militärtjänsten vid Nylands brigad. Han berättar att intresset för försvarsfrågor definitivt har gått i arv, och han gläds åt att dottern nu är en engagerad och aktiv reservist.
–Det har varit roligt att få jämföra de egna erfarenheterna av Nylands brigad med hennes.
Hon valde att specialutbilda sig till skyddsspanare i Säkylä och våra upplevelser av det finska var ganska likadana. Sedan märkte jag att det har hänt mycket i Dragsvik under de senaste 30 åren. Sättet och ledarskapet är i dag “mjukare” och man beaktar helt tydligt individen mera nu än vad man gjorde under min tid där, säger Strandvall.
