Vikten av att inövade vapengrepp och huvudbonaden ska sitta rätt hade helt klart inte gått förbi. Svaren kunde väcka oro för att det väsentliga gått förbi, men oron är obefogad. Tonen ändrade snabbt ”Nu är det allvar på ett annat sätt. Vi har lovat försvara vårt land i alla lägen”.
Vapengrepp och försvar betydde något helt annat då krigsmannaeden första gången avlades av jägarna fastlagstisdagen den 13 februari 1918, i Den Heliga Treenighetens kyrka i Liepaja, Lettland och under våra senaste krigsår 1939-45, men allvaret i uppgiften är fortfarande klart.
Soldater i Finland har genom århundraden avlagt olika eder, inför den svenska kungen och inför det kejserliga Ryssland. I det självständiga Finland gavs den första förordningen om krigsmannaeden den 16 augusti 1918. Religionsfrihetslagen 1920 förde in den högtidliga försäkran vid sidan om krigsmannaeden, och dessa blev en fast del av värnplikten. Från år 2007 har samfundstillhörigheten inte mera styrt deltagandet. Ordalydelsen har i stort förblivit oförändrad, med undantag för små moderniseringar av språket. Idag lovar vi t.ex. att uppföra oss ”rakryggat” i stället för ”manligt”.
Har bevarat sin plats
För den enskilda soldaten står krigsmannaeden och den högtidliga försäkran sida vid sida. Orden i eden, ”inför Gud den allsmäktige och allvetande”, lyfter fram tanken att makten är från Gud och ansvaret att fylla sin uppgift även då en förman inte ser. Samma plikttrogenhet förväntas självklart av alla soldater.
Eden eller försäkran är inte juridiskt bindande, den juridiska grunden utgörs av värnpliktslagen och andra förordningar. Eden och försäkran är sammanfogande och formande dokument och handlingar, en röd tråd i vår verksamhet, som en betydande del av vår befolkning avlagt.
Tiderna ändras, men eden och försäkran har bevarat sin plats. De väcker oss till det höga pris freden haft och kan ha. Vi får vara tacksamma att tjänstgöringen idag endast kräver vår tid och vår insats. Inga små uppoffringar de heller.
Respekt och rättvisa
Eden och försäkran definierar vårt förhållande till det land vi tjänar. Vi avlägger dem inte inför en envåldshärskare, utan landets ”lagliga överhöghet” och vi blir påminda om att, trots sina brister, är demokrati det bästa vi har för att sköta det gemensamma. Det är något varje generation på nytt måste förbinda sig till. Respekt och rättvisa i alla sammanhang, oberoende av personlig association eller tycke, är grunden för en fungerande trupp och samhället.
Nu när solen igen börjar värma är skillnaden mellan skugga och sol tydlig. Idag som förr kastar inre och yttre utmaningar sin skugga över vår tillvaro, och våra tankar faller ack, så lätt in i skuggan. Krigsmannaeden och den högtidliga försäkran kallar oss tillbaka ut i solen, för att låta oss inspireras och värmas av det goda och de höga mål de kallar oss till. För att låna brigadkommendörens ord åt kontingent 1/21 ” funderar på det ni avlagt och dess betydelse”.
*Tack till jägarna Strang och Söderström (2/20) och Asp och Ahlskog (1/21).
———————————
KRIGSMANNAEDEN
FÖRESTAVAREN: Upprepa efter min förestavning!
Jag N.N. lovar och försäkrar / inför Gud den allsmäktige och allvetande /att vara en pålitlig medborgare / trogen Finland. Jag vill tjäna mitt land / uppriktigt och med all min förmåga / eftersträva och främja / dess väl och bästa.
FÖRESTAVAREN: Lyssna utan att upprepa!
Jag ska alltid, såväl i fred som i krig, försvara mitt fosterland, dess lagliga statsskick och landets lagliga överhöghet. Om jag märker eller får veta något som är i görningen för att störta landets lagliga överhöghet eller för att upphäva landets statsskick ska jag genast meddela myndigheterna detta.
Jag viker inte i något läge från min trupp eller från min post, utan så länge jag har krafter ska jag fullgöra mitt uppdrag.
Jag lovar att uppföra mig redbart och rakryggat, att lyda mina överordnade, följa lagar och förordningar samt bevara tjänstehemligheter som anförtrotts mig. Jag ska också vara rättfram och hjälpsam mot mina kamrater i tjänst. Jag ska aldrig bryta mot min tjänsteplikt, varken på grund av släktskap, vänskap, avund, ovänskap eller fruktan eller på grund av gåvor eller av annan orsak.
Om jag får i uppgift att leda andra ska jag vara rättvis mot dem, se till deras välbefinnande, informera mig om deras önskemål, vara deras rådgivare och handledare och själv vara ett gott och sporrande föredöme.
FÖRESTAVAREN: Upprepa!
