Alexandr Foy, 34, växte upp i Sankt Petersburg precis efter Sovjetunionens fall. Det var inte en lätt stad att växa upp i på 90-talet. Kriminella grupperingar kämpade om makten och staden var en slags huvudstad för de nynazistiska rörelserna. Det hörde till vardagen att läsa nyheter om skjutningar och gängbråk.
-Som ett barn tänker man inte så mycket på om stället där man bor är bra. Men i efterhand när jag blickar tillbaka vet jag att det var ett farligt ställe att växa upp på, säger Foy.
I tonåren fick musiken en stor roll i Foys liv när han intresserade sig för punkrock. Han var med i olika grupper som främst sysslade med musik, men även drev en slags politisk vänsteraktivism. Punkrockarna var ofta måltavlor för angrepp från de nynazistiska grupperna eftersom de såg annorlunda ut. Den politiska agenda de började driva var en motreaktion mot högerextremismen, men kom också att leda till aktivism mot staten.
-Jag började besöka konserter där man behövde få ett inbjudande per textmeddelande för att veta var de hölls. Där samlades mer politiserade punkrock- och hiphopgrupper. Senare kom jag själv att ordna konserter i politiskt syfte. Vi växte i antal och år 2012 kunde det redan vara femhundra människor på dessa konserter, säger Foy.
Tvingades fly landet
Ryssland är inte ett land där makthavarna ser med blida ögon på politiska aktivister och gruppen Foy tillhörde skulle snart komma på kant med staten. År 2010 fick den ryska säkerhetstjänsten FSB, en efterträdare till den sovjetiska KGB, upp ögonen för de nya politiska grupperna som växte fram på gatorna.
Ett gäng miljöaktivister, varav flera var Foys bekanta, blev våldsamt angripna av fotbollshuliganer anlitade av säkerhetsfirmor när de protesterade mot att en motorväg skulle byggas genom en skog. Det var den ryska staten som låg bakom vägbygget och skövlandet av en skog som var väldigt viktig för lokalbefolkningen. Foys grupp valde då att ordna en konsert som egentligen var en stor politisk demonstration i staden Chimki.
-Vi ordnade en stor marsch till stadshuset och vandaliserade byggnaden. Vi var unga och visste att det var tomt på människor, så ingen skadades. Det var efter det som alla våra problem började, säger Foy.
De ryska myndigheterna varnade Foys grupp och uppmanade dem att sluta arrangera politiska konserter, men de vägrade ge med sig. Följden blev att staten började väcka åtal mot aktivisterna för brott de inte begått. Polisen kunde plantera bevismaterial och i rätten spelade det ingen roll om man egentligen var skyldig eller inte.
-Alla nyckelpersoner inom vår grupp anklagades för någonting. Vissa för vapen, andra för droger och det var egentligen bara en roulett om vad du skulle anklagas för, säger Foy.
Foy åtalades år 2012 för innehav av narkotika, och trots att han hade två vittnen på sin sida hade han inte någon chans att vinna rättegången mot staten. Vittnena gjorde ändå att rättsprocessen drog ut på tiden vilket gav honom chansen att fly landet.
-Jag hade en bra advokat som sa åt mig att det var dags att fly. Jag och fem eller sex andra aktivister flydde samtidigt vid den här tiden. Det gick så snabbt och var så riskabelt att jag inte hade möjlighet att ta med mig min fru och min son, berättar Foy.
Foy beviljades turistvisum i Finland och tog sig ut via Belarus. Efter tio månader av vistelse runt omkring i Europa var han tvungen att resa till Finland för sin asylprocess. Han kom att placeras på en flyktingmottagning i Oravais i Österbotten, en bidragande orsak till att han lärde sig svenska.
-Jag har länge haft ett intresse för nordisk kultur, allt från vikingar till mumintroll. Svenskan öppnar dörrar till Sverige, Norge och Danmark. Jag kände att jag bara kunde lära mig ett nytt språk och valde det som jag var mer intresserad av, säger Foy.
Reste till Ukrainska gränsen
Tio år senare vaknade Foy precis som resten av världen till nyheten att hans forna hemland Ryssland hade startat ett anfallskrig mot Ukraina. Han överraskades inte av kriget eftersom varningstecken funnits i luften, men blev ändå chockad. Foy har själv rötter i Ukraina från båda sina föräldrars familjer.
-Att veta att kriget ska börja betyder inte att man är redo. Jag blev inte rädd för min skull, men jag var rädd för alla drabbades skull, oberoende av om jag kände dem eller inte, säger Foy.
Foy och hans ryskspråkiga bekanta samlades under krigets första dagar i hans lägenhet i Tölö för att få stöd från varandra. De inledde varje dag med att läsa nyheter om kriget och fortsatte göra det till kvällen. Till slut kände Foy och hans vänner att det var dags för dem att hjälpa. De reste till Polen och körde ner till den ukrainska gränsen i en minibuss.
-Vid gränsöverskridningen i Medyka var det väldigt oorganiserat. Människorna var i dåligt skick efter att ha köat i tjugo kilometer och det fanns inte tillräckligt med sovplatser för alla. När man förstod vad de precis varit med om ville man hjälpa ännu mer, säger Foy.
Foy och hans kompisar valde att stanna och volontärarbeta på transitlägret på den polska sidan om gränsen. De arbetade 16 timmar om dagen i tre veckor.
-Det var ett helt spontant beslut. Vi hade ingen aning om att logistiken där skulle vara så dålig, säger Foy.
Kurs för ukrainska småbarnspedagoger
Foy har fortsatt hjälpa ukrainska flyktingar även i Finland. Han har i flera år jobbat som flerspråkig handledare på Helsingfors stad och på hösten 2022 tog han initiativet till att ordna en svenskakurs för ukrainska småbarnspedagoger.
-Vi har personalbrist inom småbarnspedagogiken och det är väldigt viktigt för barnen att det inte hela tiden är vikarier som byts ut. Att lära personer som redan jobbat med barn svenska var gynnsamt för alla parter, säger Foy.
Den fyra månader långa grundkursen i svenska, som också innehöll praktik på dagis, var såväl lyckad som populär. Efter två terminer är resultatet 24 ukrainska småbarnspedagoger på svenska barnhem. För tillfället är planen ändå inte att ordna fler terminer.
-Just nu fokuserar vi mest på att deras integration på arbetsplatsen går på rätt sätt. I framtiden kanske det blir en grupp till där också andra än ukrainare kan delta, säger Foy.
