Vinterkriget nämns fortfarande i många olika sammanhang och festtal. Den dramatiska tiden fungerar som exempel, och beskriver viktiga saker som man tyvärr börjat ta för givna eller ännu värre, inte längre bryr sig om. Därför och självklart för att hedra veteranernas insats sammanfattas i denna artikel Vinterkrigets händelser kort, i synnerhet för de yngre läsarna.
Också med tanke på de idag så typiska alternativa fakta är det viktigt att man kan sin egen historia. Rysslands utrikesminister ville för ett drygt år sedan vid en rysk-finsk presskonferens inte svara direkt på frågan, vem som avlossade ”skotten vid Mainila”, utan konstaterade att det är en sak för historiker att avgöra…
Artikeln är en sammanfattning av militärhistorikern överste Sampo Ahtos artikel i Kylkirauta 4/2019.
Finlands försvarsförberedelser på 1930-talet hade vidtagits enbart med tanke på Sovjetunionens anfall. Man hade dock inte slutligt förberett sig för en situation där Finland skulle bli tvunget att möta Sovjetunionen alldeles ensamt.
Sovjetunionens hårda anfall ledde till en ström av sympatiyttringar från den omgivande världen, men dessa kunde inte ersätta den hjälp som verkligen skulle ha haft betydelse d.v.s. vapen och trupper. Sådana erhölls visserligen från Sverige, men i jämförelse med angriparens outsinliga resurser var hjälpen blygsam.
I offentligheten motiverade Josef Stalin kriget med Leningrads säkerhet, men i verkligheten var det fråga om bolsjevikernas gamla målsättning, en världsrevolution.
Uttryckt på det sovjetiska språket handlade det i kriget om ett ”motanfall” mot de påstådda skotten i Mainila. Stalin hade dock ett halvt år tidigare gett befälhavaren för Leningrads militärdistrikt, Kirill Meretskov i uppgift att uppdatera ifrågavarande ”motanfallsplan”, vars målsättning var att inta Finland på två veckor.
Markant underläge i material och män
Det finska försvarets styrka vid krigsutbrottet var 250 000 man varav 130 000 grupperades på Karelska näset. Man hade knappt några pansarvagnar alls, och de första pansarvärnspjäserna erhölls först strax innan krigsutbrottet. Artilleriet var i huvudsak ålderdomligt, och det rådde brist på ammunition. Sovjetunionen använde 400 000 man, 1500 pansarvagnar och 1000 stridsflygplan i sitt ”motanfall”.
Karelska näset var huvudfront, men kriget skulle också ha kunnat avgöras längs den långa fronten norr om Ladoga, där de sovjetiska trupperna överskred gränsen på alla platser där det var möjligt. Med undantag för Petsamo skulle ett sammanbrott i någon av riktningarna ha tvingat Finlands försvar på knä.
Till hela världens förvåning kunde Sovjetunionens anfall stoppas längs hela fronten, och ur Sovjetunionens synvinkel fanns det ingen annan lösning än att anfalla med ett de här områdena, utan man skulle vara tvungen att avstå ännu större numerärt överläge. Då Sovjetunionens nya storanfall inleddes på Näset den 11 februari 1940, möttes finländarna enligt den ryska forskaren Mark Solonin av en övermakt som var nästan sjufaldig i fråga om infanteri och 14 gånger så stor i fråga om artilleri, 20 gånger så stor i fråga om flygplan och 56 så stor i fråga om pansarvagnar.
Paavo Talvela som ledde försvaret på östra Näset skrev till sin fru: Vårt kära land. Dina söner strider och stupar som unga gudar, men motståndarens övermakt är gränslös (fri översättning). På västra Näset var det omöjligt att avvärja anstormningen och det genombrott som skedde på Lähde-avsnittet tvingade Carl Gustaf Mannerheim att dra tillbaka trupperna till den andra försvarslinjen och vidare till den bakersta försvarslinjen i nivå med Viborg. Sin militärt uppgick till mellan 127 000 och 270 000 stupade, medan antalet sårade uppgick till cirka 300 000.
Tvångsfreden
Sovjetunionen skulle vara redo att förkasta den s.k. Kuusinenregeringen, som Sovjetunionen utropat, och diskutera om ett slut på kriget med Finlands officiella regering. En orsak till att Stalin övergav tanken på att inta hela Finland var naturligtvis finländarnas otroligt sega och effektiva motstånd. Lika viktigt om inte viktigare var det faktum att med Frankrike och Storbritannien, som hotade att komma Finland till undsättning.
Den finländska statsledningen stod inför ett svårt val. Skulle man fatta de allierades utsträckta men osäkra hand, eller skulle man böja sig för Stalins hårda krav. Kravet var att Finland skulle avstå från nästan hela Karelen, en del av Salla och Petsamo samt öar i Finska viken och Hangö. Den röda armén hade inte lyckats ta sig i närheten av största delen av från dem genom ett ”pennstreck”. Detta skulle å sin sida leda till att 420 000 finländare skulle vara tvungna att lämna sina hem!
Statsledningens sinne för realiteter hade bevarats och det fredsavtal som gick under namnet tvångsfreden i Moskva trädde i kraft 13.3.1940.
Finländarnas förluster uppgick till över 26 000 stupade och cirka 43 000 sårade, Den röda arméns uppskattade förluster uppgick till mellan 127 00 och 270 000 stupade.
