Patrik Gardesten, pressbild

Sveriges amfibiska beredskap ökar och utvecklas

Amfibieförbanden är en väsentligen del av Sveriges försvar. I kustzonen, där land och land och vatten möts, är deras insats oersättlig. Tillsammans med samarbetspartnern Nyland brigad får Amfibieregementet en internationell betydelse.

I min förra artikel till Fanbäraren, oktober 2018, skrev jag bland annat att pliktlagen åter aktiverats i Sverige. Detta har nu skapat goda förutsättningar för att kunna personalförsörja en större krigsmakt. Utbildningen av värnpliktiga har god kvalitet och når de målsättningar som krävs för att kunna krigsplacera personalen. På Amfibieregementet har vi ca 300 värnpliktiga som muckar i juni 2020 och totalt ca 400 nya som rycker in måndagen den 20 juli för knappt ett års soldatutbildning.

Parallellt med värnpliktsutbildning och att öva och träna anställd personal har Amfibieregementet ansvar för den svenska styrkan i Irak, en insats som verkligen krävt styrka och mod. I juli ska förbandet ersättas och vi ska få hem våra män och kvinnor som kämpat för fred, frihet, stabilitet och demokrati i en mycket svår del av världen. Vi har under 2020 påverkats av Coronapandemin precis som de flesta säkert har gjort men det är i tider av kris, oro och krig som försvarsmakten finns till. Vi stödjer det civila samhället med kunskap, erfarenhet och materiel utifrån de behov som presenteras med därtill kopplade uppgifter som åläggs Amf 1.

Tillväxt på västkusten

Nästan ett år har gått sedan den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen lämnade över sin rapport till regeringen med namnet ”Värnkraft”. Inriktningen för totalförsvaret är tydlig och fast med förslag på hur Sverige ska stärka sin motståndskraft och förmåga att kunna hantera en kris upp till ett väpnat angrepp i hela eller delar av regionen eller direkt riktad mot den egna nationen. Rapporten, som är omfattande och behandlar alla försvarsgrenar och stridskrafter inklusive det civila försvaret, föreslår bland annat att nuvarande Amfibieregemente (Amf 1), grupperat på Berga ca 30 kilometer syd Stockholm, omorganiseras och att delar omlokaliseras för att möjliggöra ett återupprättande av ett regemente i Göteborg. Detta Amfibieregemente (Amf 4) ska ha som huvuduppgift att producera ytterligare en amfibiebataljon relativt dagens amfibiebataljon som utbildas på Amf 1. Denna nya bataljon ska utbildas och tränas och ha sin utgångsgruppering på västkusten tillsammans med de krigsförband som redan idag produceras i Göteborg, 17. bevakningsbåtskompaniet och 132.säkerhetskompaniet Sjö. På detta sätt stärks försvaret av Nordens kanske viktigaste hamn – Göteborg.

Uppgiften att kunna tillväxa är något som jag och min personal på Amf 1, tillsammans med våra kollegor på Göteborgs garnison, nu arbetar med och verkligen ser fram emot. Sverige behöver moderna, närvarande och tillgängliga amfibieförband på västkusten – och det är vi ”amfibianer” som ska producera dem. Det politiska beslutet som krävs för att planerna ska bli verklighet ska fattas under den kommande hösten för att förbandet ska kunna vara fullt operativt senast 2025.

Amfibieförbanden möter den förändrade omvärlden

Amfibieregementet är idag ett starkt regemente med vältränade, bra utrustade och personellt väl uppfyllda krigsförband. Vår verksamhet präglas av professionalism, viljan av att vara bäst och en mogen ödmjukhet inför de uppgifter vi åläggs. Den tillväxt vi ser framför oss med ytterligare ett Amfibieregemente kommer skapa fler mycket dugliga amfibiesoldater som kan möta en motståndare varhelst han befinner sig längs Sveriges långa kustlinje eller om en motståndare hotar våra vänner i regionen, exempelvis Finland.

Det är i kustzonen, där land och vatten möts, som amfibieförbanden ska lösa sina uppgifter.

Framtidens amfibiebataljoner utvecklas nu mot att bli något mindre sett till personalvolym relativt dagens och med en tydligare prioritering på sjörörlighet och sjömålsbekämpning.

Detta är en naturlig utveckling som väl möter framtidens hotbild. Det kräver dock att amfibiebataljonens dimensionerande materielsystem i form av båtar, vapen, sensorer och ledningssystem utvecklas och förnyas samt att dagens taktik och stridsteknik förändras. Här kan vi se vapensystem med längre räckvidder och högre rörlighet, exempelvis båtmonterade granatkastare och sjömålsrobotar, sensorer med bättre prestanda, luftvärnskapacitet och ett helt nytt och integrerat ledningssystem.

Vidare ser vi just nu en pågående produktion och tillförsel av 18 nya moderna och utvecklade stridsbåtar och ytterligare 76 stycken som modifieras och livstidsförlängs, en nödvändig utveckling för att säkerställa framtidens sjörörlighet för amfibieförbanden.

En annan konsekvens av ovanstående utveckling är också att framtidens amfibiebataljoner inte kommer vara lika lämpade för större operationer på markarenan som dagens amfibiebataljon är. Att gå från idag tre amfibieskyttekompanier i en amfibiebataljon till ett motsvarande kompani får givetvis konsekvenser på förmågan till markstrid, oavsett om uppgiften ska utföras på svenskt territorium eller i någon internationell insats.

Stridsparet Nylands brigad

Avslutningsvis konstaterar jag att amfibieförbanden förblir ett högkvalitativt marint förband som tillsammans med sjöstridsförband, ubåtsförband, marina basförband och hemvärnsförband verkar i samma stridsområde och tillsammans löser marina uppgifter under ledning av marinchefen. Detta gör vi nationellt, men vi kan och vill göra det i en internationell kontext, gärna tillsammans med våra finska vänner och stridsparskamrater ur Nylands brigad.

Det är i kustzonen, där land och vatten möts, som amfibieförbanden ska lösa sina uppgifter. I denna krävande miljö är kraven höga på en väl genomtänkt taktik och stridsteknik, på personalen och dess materiel, på utbildningen och på den träning som genomförs. Med mindre sjörörliga enheter utrustade med kvalificerade sensorer och moderna vapensystem som robotar, minor, granatkastare och direktriktade vapen kan vi identifiera och därefter bekämpa en motståndare som angriper oss.