Beslutet var ett naturligt steg i en föränderlig värld: Dagens 50-plussare är i betydligt bättre skick än gårdagens, det fortsatt föränderliga säkerhetsläget kräver ett trovärdigt försvar och medlemskapet i Nato har fört med sig en mängd nya operativa uppgifter, som med fördel kan besättas av erfarna reservister med specialkunskap inom sitt område.
Men reserven måste ändå kontinuerligt fyllas på, och där har vi ett problem. Årskullarna som ska göra värnplikt har krympt stadigt under 2000-talet. Och av dem som är värnpliktiga är det allt färre som slutför eller överhuvudtaget påbörjar sin tjänstgöring. Orsakerna är många och individuella, lösningarna få och till en del bakom politisk armbrytning.
Det här numret av Fanbäraren firar brigadens 400-åriga historia bland annat med en intervju med två historiker om hur det var att vara svensk soldat i Finland på 1600-talet.
Soldatlivet har förändrats något otroligt under 400 år, inte bara vad gäller utrustningen, säkerheten och hygienförhållandena utan också vem som tjänstgör och varför. Förr plockades soldaterna ut bland drängar och gesäller, som skulle sy sina egna uniformer och baka sitt eget bröd. I dag tjänstgör direktörssöner och invandrardöttrar sida vid sida, äter näringsrik mat och strider i ändamålsenliga uniformer.
De beväringar som jag via Fanbäraren och under repetitionsövningar har kommit i kontakt med har alltid visat ett helt fantastiskt och inspirerande engagemang för sin tjänstgöring. De har varit motiverade, taggade och också tagit sig an de uppgifter som inte alltid smakar.
I samband med en övning nyligen var vi några reservister som sov sista natten i en stuga på en grundenhet. Fyllda av sista dagens flamsighet såg vi kanske lite vilsna ut i korridoren, för en beväringssergeant kom fram till mig med frågan ”Herr översergeant, vem är ni och vad gör ni här?” Jag svarade henne att vi var reservister som deltog i en övning, och hon önskade oss trevlig hemförlovning. Jag blev mäkta imponerad av förfarandet. Här var en soldat som märkte att något stack ut och hon kollade upp det.
Men ändå håller sig nästan 40 procent av årskullarna utanför vår unika beväringstjänst. Hur ska vi upprätthålla försvarsförmågan och försvarsviljan på lång sikt, om vi inte lyckas motivera en större andel av våra unga att göra värnplikten?
Här bär alla vi som varit med lite längre ett samhällsansvar för att ingjuta framtidstro i den yngsta generationen. För om man inte tror på sin framtid, vad finns det då för orsak att försvara den?
