Ted Urho 2023_01 Anders Wikström

Om vikten av att hålla upp grannens gruppanda

Efter den enskilda krigaren och hens stridspar är gruppen den minsta enheten som försvaret bygger på. Det är gruppen i anfall, det är gruppen i försvar och det är gruppen som håller ihop när huvudet håller på att gå sönder.

I slutet av april fick jag som reservist den unika möjligheten att delta i barettmarschen, mer om det senare i tidningen. Det är ändå en aspekt som jag vill lyfta redan här, nämligen den styrka, men ibland också svaghet som gruppen utgör.

Utan gruppen skulle jag aldrig ha kommit i mål. Alla medlemmar i gruppen bidrar med sina olika personlighetsdrag: ledaren, navigeraren, organisatören, den starka, den uthålliga, den skojiga och den tysta. Ju längre sammansättningen håller, desto starkare blir dessa drag och desto mer uppskattar vi dem. Gruppen svetsas samman och blir en stridstålig, uthållig och pålitlig enhet som fungerar och försvarar sig i vått och torrt. Gruppen bär, både bildligt och ofta bokstavligen, då den enskilda individen inte kan eller orkar.

Utmaningen uppstår om man på gruppnivå hamnar in i ett tunnelseende. Då det blir ont om mat eller sömn tänker man i första hand på den egna gruppen och hur den kan maximera mängden sömn eller näring. Om den egna gruppen är starkare eller har överhanden, är det lätt hänt att man prioriterar dess medlemmar framom någon som hör till en annan grupp. 

Under barettmarschen aktiverades många minnen från den egna tjänstgöringen. Ett som särskilt etsat sig fast i minnet handlade om utdelningen av närpostens vaktturer, bättre känt som kipinä. På ett slutläger under årets mörkaste och kallaste månad i början av millenniet hände det sig så, att vi, en grupp underofficerselever från Dragsvik, och de, en grupp officerselever från Fredrikshamn, skulle göra upp om turerna. Med sin snäppet högre militärgrad gjorde de blivande aspiranterna upp listan, och det visade sig att vi, de blivande undersergeanterna, hade dragit det kortare strået, och landade de tunga turerna mitt i natten.

Då vi påtalade detta för vår utbildare, brigadens trotjänare kaptenlöjtnant Harri Paukku (då underlöjtnant), tog han tag i saken på ett sätt som åtminstone lärde mig väldigt mycket om ledarskap. Han pratade med officerseleverna, och sade att de naturligtvis hade all rätt att göra upp listan som de ville, men ifrågasatte hur klokt det var att plocka russinen ur kakan och lämna den torra skorpan åt någon annan. Budskapet gick hem och de skrev om listan på ett sätt som var mer balanserat för bägge grupperna.  

Detaljerna i detta nästan 25 år gamla militärminne kan ha blivit lite luddiga med åren, men innebörden består: För att helheten ska fungera måste gruppen även ta andra än bara sig själv i beaktande. Här är ledarutbildningen i en viktig roll. Under den lär man känna de som kommer att basa över andra grupper, och då man är i fält är det lättare att samarbeta då man känner varandra från förut.

Klurigt blir det sedan då man ska samarbeta med andra man inte känner från förut. Då gäller det att komma ihåg, att även deras grupp är sammansvetsad och har sina karaktärer: ledaren, organisatören, den skojiga, den tysta och den där ena typen som alltid verkar vara försvunnen när de tunga uppgifterna delas ut, men till slut lyckas överraska positivt.