Jag hade hört en del skräckhistorier om hurdant det var i militären och hur personalen och cheferna var. Dessa visade sig givetvis vara osanna, men jag var nervös för hur jag skulle klara mig i militären och hur erfarenheten skulle ändra mig som person.
Att komma till militären från att vara en civilperson i 19 år var en stor förändring, och i början kändes det psykiskt väldigt tungt. Man blev dock snabbt van med alla regler och den fysiska belastningen, men det som emellertid fortfarande känns tungt för mig är bristen på personlig utrymme och tid: man har nästan aldrig tid för sig själv, för att samla tankarna och reflektera kring sig själv, sitt beteende och dagens händelser.
Jag är kanske lite mer tillbakadragen som person, så det har varit lärorikt för mig att märka att fast det ibland känns tungt att vara tillsammans med andra 24/7, klarar man det galant och blir nya vänner och erfarenheter rikare!
Militären handlar mycket om just det, att komma ut ur sin bekvämlighetszon. I stunden känns det ofta jobbigt, men efter att man utfört något belastande eller tråkigt, känns det otroligt bra. Redan nu ser jag på rekrytskedet som en positiv och fin tid, fast det då i stunden känts tungt och svårt.
Bara man under sin tjänstgöring vågar ta det där steget ut ur sin bekvämlighetszon märker man hur roliga upplevelser man egentligen får, upplevelser som man aldrig skulle få i civilen. Till exempel grundövningen och skjutbanedagarna har varit roliga och lärorika dagar, något som man missat om man inte vågat ta steget ut ur bekvämlighetszonen och till exempel sjukskrivit sig just före eller på annat sätt undgått att delta. Jag väntar redan ivrigt på de nya utmaningarna som resten av min tjänstgöring kommer att bjuda på och de lärdomar jag kommer att ta med mig till resten av livet!