Militären har varit en mycket intressant, mycket värdefull, men också mycket svår upplevelse hittills. Som yngre var jag ganska ointresserad av militären. Eftersom att jag slutade gymnasiet som 17-åring hade jag inte möjlighet att rycka in omedelbart, och valde att istället börja på universitet i Förenta Staterna genast efter skolan. Det var ett bra val; med tiden och efter viss utveckling, lärde jag mig att i livet är det alltid bra att göra sitt bästa, och att om man gör någonting är det värt att göra det ordentligt. Denna filosofi följde mig till militären, och från början bestämde jag mig för att göra allting för att försöka utveckla mig.
Däremot var min allmänna attityd till militären ännu i stort sett densamma. Detta berodde till stor del på personliga omständigheter. Under rekrytskedet hade jag nog börjat förstå att militären erbjuder en väldigt fin utbildning, och min lillebrors tid i militären, både här och i Fredrikshamn, var mycket värdefull för hans utveckling som person. Ändå ville jag inte stanna och hoppades på 165 dagar. Mina föräldrar, vänner, min flickvän, nästan alla jag kände och gillade bodde utomlands, och jag hade en karriär jag ville fortsätta. Jo, jag hade börja gilla utbildningarna mera, och jo jag träffade nya trevliga kamrater, men ändå ville jag bort; detta var inte min plats.
Efter rekrytskedet flyttades jag till Stabs- och signalkompaniet. Jag tyckte utbildningen lät tråkig, och undrade varför jag placerades här; dessutom fick jag 347 som tjänstgöringstid. Den första veckan av U-skedet var dock mycket svår. Men småningom märkte jag att utbildningen på SSK var mycket mera intressant än vad jag hade förväntat mig, mera intressant än vad som erbjöds på andra enheter med tanke på mina intressen. Övningar som jag fick leda som gruppchef var mycket roliga, och det tycktes vara så att jag passade helt bra i en sådan roll. Med tiden blev jag mera och mera motiverad, även om det fortfarande var svårt. Jag gjorde fortfarande mitt bästa i varenda utbildning, och slutresultatet var att jag kom in vid RUK. När jag fick veta det var jag överlycklig. Det var en underlig känsla; jag hade varit så besviken på omständigheterna, men nu hade jag en sådan känsla att jag var precis på rätt plats.
Nu, en dag innan reservofficerskursen börjar, är jag av den åsikten att allting blev som det borde. Jag är fortfarande ledsen över att vara skild från mina nära och kära, jag vill fortsätta min civila karriär, men inser nu att denna upplevelse, på detta sätt jag nu upplever den, är ett ytterst värdefullt delmoment av mitt liv. Dom jag lämnat långt borta kommer inte att försvinna, och de civila möjligheter jag inte kan njuta av nu kommer inte heller sluta existera. Men ledarskapsutbildningen som militären i allmänhet erbjuder och den tekniska lärdomen som SSK ger kommer finnas bland mina kunskaper för resten av mitt liv. Dessutom jag fått många jättebra kamrater. Det var dock inte mitt första val att hamna här, men med litet efterklokhet märker jag att det nog var det bästa möjliga resultatet.
