De finns många eldsjälar som genom åren har jobbat med Fanbäraren. Till den kategorin hör definitivt Merja Laaksonen. I cirka tio år hörde Fanbäraren till hennes viktigaste arbetsuppgifter vid Nylands brigad, och under åren 2009-2016 var hon dessutom tidningens chefredaktör.
-Fanbäraren var en viktig, mycket självständig arbetshelhet som jag kände som min egen och som jag brann för, säger Laaksonen.
Fanbärarens uppdrag definierades för första gången i det andra numret, som utkom i maj 1935. Där kan man läsa om bland annat motiveringarna till att grunda tidningen. Man skulle “eftersträva ett blad som i sina spalter skulle behandla livet inom regementet”, “behandla drag ur regementets historia, bilder ur främmande arméer samt populärvetenskapliga artiklar” och “befrämja en känsla av samhörighet och vapenbrödraskap inom regementet samt befästa och fördjupa kärleken för hembygd och fosterland och förståelsen för soldatens höga kall”.
-Motiveringarna är helt gångbara ännu i dag. Beskrivningar av vardagen på brigaden, om Försvarsmaktens roll i vårt samhälle, artiklar som påminner oss om vår historia var aktuella då liksom nu. Rollen som Finlands enda svenskspråkiga truppförbandstidning är dessutom någonting att värna om. Nu kanske till och med mera än för 80 år sedan, säger Laaksonen.
Merja Laaksonen har skrivit en hel del om Fanbärarens historia. Bland annat skrev hon kapitlet om Fanbäraren i Gillets 50-årshistorik, som utkom 2013. Tack vare det arbetet har hon plöjt igenom de flesta gamla nummer av Fanbäraren.
-Det otroliga är att innehållet i stora drag hållits lika under åren och årtiondena. Med vissa variationer såtillvida att tidningen och innehållet i något skede styrdes rätt långt av beväringsredaktörerna, vilkas ambitioner och kunskaper givetvis var rätt varierande. Jag har den uppfattningen att brigadledningen i något skede på gott och ont tog ett fastare grepp om tidningen. Dessutom kom Nylands Brigads Gille starkt med in i bilden som finansiär och medlemmarna blev den största externa läsargruppen, vilket givetvis också inverkade på tidningens innehåll. Bland annat bidrog de här läsarna med egna minnen från krigstiden och från sin militärtjänstgöring, berättar Laaksonen.
Vilka delar i Fanbäraren har bestått ända sedan starten?
-Brigadkommendörernas hälsning har givetvis alltid haft sin självskrivna plats i tidningen. Dessutom har beskrivningarna av utbildningen och vardagen i brigaden alltid fått sina egna spaltmillimetrar liksom edgångarna, barettmarscherna och olika festligheter.
Vilken är den mest fascinerande artikeln du minns från Fanbärarens långa historia?
-Alla hågkomster av krigsveteranerna har tilltalat mig liksom skildringarna av Gillets utfärder i krigets spår i österled, speciellt då jag själv deltagit i en del av dem. Överlag de historiska beskrivningarna av krigshändelserna under andra världskriget har alltid intresserat mig extra mycket, liksom en del personporträtt och beväringsbloggarna, säger Laaksonen.
Plantskola för journalister
Trots att innehållskategorierna i mångt och mycket har bestått under de här 80 åren har det mesta i själva produktionen revolutionerats. Allt det manuella arbetet med sax och linjal har förbytts till jobb med digitala verktyg. En annan förändring ser Laaksonen i annonslandskapet i tidningen. Tidigare var det många annonsörer som riktade sig direkt till beväringarna med budskap som “Så´na smörgåsar tycker soldater om” och “Vanha vet nog”.
-De skräddarsydda annonserna hade under långa tider sin givna och tidvis dominerande plats i tidningen. Ofta var de också roliga inslag. Att skaffa fram annonsörer var dessutom en viktig uppgift för beväringarna på Fanbärarens redaktion. Då Nylands Brigads Gille under de senaste årtiondena allt mera understött både Fanbärarens tryck- och distributionskostnader minskade behovet av annonsinkomster, säger Laaksonen.
När man tar en titt på förteckningen över beväringar som genom åren har jobbat som redaktörer för Fanbäraren, stöter man på många bekanta journalistnamn. Bland redaktörerna på 1970-talet märks till exempel Torbjörn Kevin och Stefan Lundberg. Andra före detta redaktörer som vi senare vant oss vid att läsa och höra i finlandssvenska sammanhang är också Mats Ekman, Magnus Londen, Richard Husu och Christoffer Gröhn med flera.
-De flesta som sökt sig till uppdragen som redaktör eller grafiker har haft ett specifikt intresse av att uttrycka sig i skrift eller att använda sitt konstnärliga öga och sina tekniska kunskaper i grafiska uppdrag. Beväringarna jag hade glädjen att jobba med var mycket motiverade, jobbade självständigt och var skickliga i att använda ombrytnings- och bildhanteringsprogram. Det var ett nöje att få jobba med dem, och jag hoppas och tror att de också fick en del kunskaper i att jobba med en tidning under sin militärtjänstgöring, säger Merja Laaksonen.
- Det första numret utkom den 29 april 1935
- Vid grundandet hade det tvåspråkiga Nylands Regemente och Gardesjägarbataljonen slagits ihop till landets enda svenskspråkiga infanteriregemente
- Hade en paus i utgivningen under krigsåren
- Firar nu 80 i utgivningsår
- Sedan 1956 har brigadkommendören fungerat som ansvarig utgivare
- Stommen till nuvarande logotyp togs i bruk 1985
- En e-version av tidningen skapades 2016
- Plattformen fanbararen.fi lanseras under hösten 2020
