Att göra militärtjänst här i Dragsvik var ett utmärkt beslut. Jag har trivts här, erfarenheterna har bjudit på allt som jag hoppades att de skulle göra, och mer än så. Det har verkligen inte varit lätt, men jag ville inte heller att det skulle vara lätt, jag ville testa mina gränser, eftersom man aldrig kommer underfund med sitt sanna jag eller med andra om det inte blir svåra tider och man möter verkliga motgångar.
När jag anlände i januari 2021 förväntade jag mig aldrig att jag skulle bli vald till underofficersskolan, men jag är så glad att mina chefer såg min potential och trodde på mig. Jag ville bli kustjägare och jag är så glad att jag gjorde det, för jag älskar utmaningen, och de tjänstgöringskamrater jag mött här har blivit mina vänner för livet. Jag skulle inte ha klarat mig igenom denna erfarenhet utan deras hjälp, eftersom språkmuren var så svår för mig då jag inte alls kan finska och minimalt med svenska. Jag trodde att jag kunde svenska när jag kom hit, eftersom min mamma och hennes familj alla talade svenska med mig när jag växte upp, men verkligheten var helt annorlunda. Efter ett års tjänstgöring har jag lärt mig svenska mycket bättre, eftersom det inte finns något bättre sätt att lära sig än att vara omgiven av det varje dag. Det fanns många skäl som kunde ha gjort att jag skulle misslyckas eller ge upp, och därför är jag så stolt över mig själv för att jag hållit ut i 347 dagar och gjort det bästa av tiden.
Ett av mina bästa minnen här är då jag fick rätten att bära den gröna baretten. Jag hade sagt till min familj att jag inte tänkte återvända till Texas utan den. Att jag ställde upp ett sådant mål och nådde det kändes väldigt bra.
Jag har verkligen tyckt om att bli undersergeant och kunna hjälpa de nya rekryterna här, eftersom jag kommer ihåg hur jag själv kände mig som färsk rekryt då mina chefer inte hjälpte så mycket. Så jag ville bli den chef jag själv hade önskat mig. Ledarskap är inget som känns naturligt för mig, men det var en av de nyttigaste sakerna för mig, eftersom det kommer att vara till mycket stor hjälp för mig i mitt civila liv.
Det finns alltför många historier om bra och dåliga saker för att jag skulle kunna berätta om dem. men som helhet sett är jag extremt tacksam för att jag har tjänstgjort i det här landet som jag älskar så mycket, och jag kommer för alltid att minnas den här tiden. Det jag kommer att sakna mest är broderskapet. De minnen vi fått är oförglömliga, och jag kommer aldrig att kunna tacka mina vänner nog för de uppoffringar de gjort för att hjälpa mig framåt.
