Ekenäs kustbataljon är en väsentlig del av Nylands brigad och har en historia som ärförankrad långt tillbaka i historien. Den stora förändringen började med den nyaorganisationen år 2005 i och med att Raseborg kustartilleribataljon lades ner, samtidigt somman grundade en ny marin infanteribataljon. Artilleriets traditioner var starka, andan varkvar och det fanns en oro för vad som skulle hända med traditionerna i samband med organisationsförändringen.
Överste Manu Tuominen, som fungerade som den första kommendören för den nya bataljonen, fick den ansvarsfulla uppgiften att göra upp ett förslag till nya traditioner. Tuominen berättar att han tillsammans med bataljonsofficeren maj Söderlund, byråofficeren ltn Klevdal och enhetscheferna började göra upp en plan. I planeringen deltog också brigadledningen samt de som tidigare arbetat på brigaden.
Två tävlande historiker fanns. Den första handlade om slaget vid Bengtskär som var framgångsrikt, men endast berörde en begränsad grupp. Det andra förslaget kom fram efter att man kom underfund med den starka kopplingen till IR61 och slaget vid Tienhaara. I denna 17. Divisionen från Ekenästrakten samlades de finlandssvenska enheterna. Trupperna kom närmast från Öst- och Västnyland när divisionen grundades under sommaren 1941 och tog frontansvaret vid Hangöfronten. IR61 som mestadels bestod av österbottningar sammanslogs med divisionen när den flyttades till Karelen för att delta i anfallsskedet. Denna division kom senare att kallas till Ekdivisionen och slaget vid Tienhaara 1944 som ’Finlands lås’. Artilleriet ingick också i denna helhet, vilket i sin tur betydde att traditionstruppen var tillräckligt bred. Tuominen berättar att nästan hela det område som brigadens beväringar kommer ifrån täcktes av denna traditionstrupp.
-En ny fana till Ekenäs kustbataljon skulle tas i bruk i slutet av första året. Man forskade i om en gammal fana kunde användas, men kom fram till att en ny fana måste ritas. Tapani Talari hjälpte oss rita en ny fana, vars symbolik band oss till vår traditionstrupp, Marinen och Ekenästrakten. Gillet donerade medel för anskaffningen, och den nya fanan spikades på traditionsdagen 18.6.2006. Krigsveteraner från 17. Divisionen deltog – en fin stund.
-Det krävs mycket arbete att få allting att fungera ihop i ett truppförband. Enheter måste anpassas och det är viktigt att skapa en balans mellan bataljonerna. Helheten ska inte vara en tävling, utan andan och traditionerna ska sys ihop för brigaden och bataljonerna. En brigad med bara en bataljon skulle i lätt bli hotad. Ekenäs kustbataljon var därför en viktig efterträdare till det rörliga kustartilleriet som hade lagts ner.
År 2005 bestod Ekenäs kustbataljon av andra enheter än i dagens läge. Tuominen berättar att en osynlig klyfta mellan infanteriet och artilleriet, liten oklarhet om bataljonernas roll och brigadens framtida organisation ännu fanns kvar. Det var dags att titta framåt och se en större helhet – en vision. Nylands brigad hade fått som uppgift att börja med ATU eller Amphibious task unit-utbildningen. I detta projekt samlades krafter från hela brigaden för att verkställa denna specialutbildning med beredskap för internationell krishantering. Unikt för brigaden var att ATU-trupperna fick både krishanterings- och kustjägarutbildning. Detta samarbete svetsade samman personalen vid bataljonerna och tog även krishanteringsutbildningen inom Försvarsmakten till en ny nivå. Dessutom kunde man jämföra sig själva med en kamrat i Sverige, där amfibiestyrkor ansågs vara elitförband. Allt detta hjälpte till att ge Nylands brigad en specialprofil inom Försvarsmakten som ett amfibietruppförband, vilket kanske var en outtalad professionell vision för den anrika brigaden, konstaterar Tuominen. Ekenäs kustbataljon var och är en viktig del av den helheten.
Överste Tuominen har många goda minnen från sin tid vid Nylands brigad. Han fick delta i faneden för och utbilda sex kontingenter beväringar, samtidigt som en fin truppförbandsanda, traditioner, gemenskap och en strävan efter att leva upp till brigadens slagord var kännbar i all verksamhet. Arbetsmoralen och professionalismen hos personalen var på en hög nivå. Dessutom togs mycket ny materiel i bruk, som till exempel den nya kustroboten. Efter hans tid vid Ekenäs kustbataljon flyttades han först till EUBG beredskap hösten 2007 och senare till Afghanistan 2008, där han fungerade som kontingentschef. Idag tjänstgör han som biträdande avdelningschef vid planeringsavdelningen i Huvudstaben efter en avslutad försvarsattachétjänst i Stockholm 2017.
-Det fina var att kunna vara med i genomförandet av en transformation inom Nylands brigad, framförallt när jag hade en god mentor i den f.d. brigadkommendören generallöjtnant Rolf Wilhelm Stewen, som i kulisserna hjälpte till med lösandet av några av utmaningarna och deltog både i fanspikningen samt första traditionsdagsparaden som hedersgäst. Stewen som var berömd för sin rakryggade stil glömde inte heller att dela sina erfarenheter, vilket jag är tacksam för. Till exempel (han hade tjänstgjort som försvarsattaché i London), skolade han in den nya bataljonskommendören: ”När man talar till trupperna, måste man komma ihåg några principer. De är s.k. Four No:s – No paper, no details, no promises, no regrets. Då går det bra!
Nylands brigad har alltid värnat om sina traditioner. Den tidigare kommendören för artillerisektionen, överstelöjtnant Risto Lindgren, är den riktiga eldsjälen bakom arbetet för att bevara och upprätthålla dessa traditioner. Han inledde sin mångfacetterade karriär vid Nylands brigad som ung löjtnant år 1963.
-När jag blev beordrad till Nylands brigad hade jag aldrig varit här förr. Det första märkbara var skillnaden mellan det äldre befälet som varit med i kriget och det yngre som jag hörde till. Jag betonade genom all verksamhet yrkeskunnighet, praktisk kunskap och framförallt säkerhet. Då jag blev kommendör för artillerisektionen var brigadens artilleri tre år i rad bäst
i Finland under den sista veckan av övningarna i Rovajärvi.
Lindgren berättar att hans år vid Nylands brigad är fyllda av roliga upplevelser. Han spenderade största delen av sin tid i tjänst. Lindgren säger att han ville bli övertygad om att säkerheten var maximal och satsade därför mycket tid på det. Många utbildare undrade ofta hur han kunde förutse dessa risker. Varje skjutläger i Rovajärvi föregicks av en förberedande övning enskilt, sedan samlades artilleristerna i Rovajärvi. Varje truppförband beställde av statsjärnvägarna transport till Rovajärvi och det antal olika tågvagnar som behövdes till transporten.
Det finlandssvenska artilleriet hade ett enormt gott rykte från de krigstida prestationerna. Bland annat uppställdes så gott som det hela tunga artilleriet av finlandssvenska kanonjärer. Artilleriet är trots allting någonting som Lindgren verkligen saknar. Enligt honom är det viktigt att minnas det finlandssvenska artilleriet och en hurudan framgång det hade under sin existens. Bland annat kan man se minnen från Lindgrens tid i artilleriets traditionsrum på Officersmässen och på Traditionskullen som båda finns vid Nylands brigad. Trots att den
finlandssvenska artilleriutbildningen är nedlagd i Dragsvik har vi satsat på bevarandet av traditionerna.
Avslutningsvis vill Lindgren berätta om den bästa lyckan i det finska artilleriets historia. En sommardag på 1960-talet fanns det vagnar vid Ekenäs tågstation som hade anlänt direkt från Sovjetunionen. Ingen hade någon vetskap om vad vagnarna innehöll och det fanns heller inte några dokument som skulle ha förklarat saken. In till vagnarna kom de igenom en lucka på taket, eftersom dörrarna var låsta från insidan. Inne i vagnarna fanns 122 H 63 pjäser. Det var en rolig utmaning för alla att få pjäserna i skjutskick, vilket belönades följande år med lyckade skjutningar i Obbnäs. Den som inte förvaltar traditionerna har inte rätt till framtiden.
