Den frågan ställde jag mig själv flera gånger medan jag tillsammans med en grupp bestående av underofficerselever marscherade i trakterna kring Ekenäs-Hangö under tiden 21-22.4.2020. Då jag vid årsskiftet, för första gången under min 30-åriga karriär, övergick till att jobba vid Nylands brigad tyckte jag mig lägga märke till ett visst socialt tryck att skaffa den gröna baretten. Jag är inte någon aktiv konditionsidrottare eller motionsutövare, men är trots det i åtminstone medelgott skick. Det är fullt motiverat att Försvarsmakten betonar betydelsen av fysisk kondition. Den fysiska konditionen utgör dock bara en del av prestationsförmågan. Jag ville framför allt bevisa för mig själv att jag också med avseende på mina psykiska egenskaper fortsättningsvis är duglig till de uppgifter som jag är placerad i under undantagsförhållanden.
Jag ville absolut marschera som en del av en beväringsgrupp, vilket visade sig vara en alldeles utmärkt lösning. Även om terränguniformen förstås var försedd med mina egna gradbeteckningar var jag en del av en grupp som leddes av en för uppgiften utsedd underofficerselev. Till en början rådde en viss spänning i gruppen, men den försvann snabbt. Det gemensamma målet stod klart för oss alla. Det var verkligen intressant att märka, hur gruppdynamiken fungerade. En ledde, en annan svarade för orienteringen, den tredje svarade för att pauser sattes in, för det personliga underhållet och i synnerhet för vätskeintaget. Alla uppmuntrade varandra, och också andra grupper som vi mötte under marschen. Det är ju inte fråga om en tävling mellan grupperna, utan ett helhetsutförande.
Vår grupp märkte vilken ansträngning och vilka utmaningar sträckan medförde genast efter de första kontrollerna. Vi jämförde våra blåsor, skavsår och vikten på våra packningar och försökte gissa vilka de kommande uppgifterna skulle vara. Allt efter som marschen fortskred var det varje gång svårare att komma igång efter en paus. Man vande sig vid utrustningens vikt, men man blev varje gång tvungen att mana på benen på nytt. Jag kommer speciellt ihåg en av medlemmarna i vår grupp, som redan halvvägs in på den första marschdagen hade ordentliga blåsor på fötterna, men som med finsk sisu slutförde marschen. Vår grupp hade som ett slags motto att ”det inte är ett alternativ att avbryta”.
Det är svårt att beskriva känslan då man fick ta av sig utrustningen i målet – ”det kändes illa, men samtidigt så otroligt skönt”. Då också mina övriga konditionsutföranden uppfyllde kriterierna kändes det som ett högtidligt ögonblick då man på ordern ”BARETTI – PÄÄHÄN” av kommendören för Vasa kustjägarbataljon fick ta på sig den gröna baretten med havsörnhuvudet. Till denna lilla, men för mig betydelsefulla del känner jag nu att jag är en del av min trupp.
