Först tog jag inte tanken på Dragsvik seriöst eftersom jag inte kunde mer svenska än det lilla jag lärt mig i skolan. Sedan började jag tänka efter och jag hörde att bristfälliga kunskaper i svenska inte skulle vara något hinder för att tjänstgöra vid Nylands brigad. Så jag bestämde mig för att slå två flugor med en smäll: utföra beväringstjänst och lära mig svenska.
När jag sedan ryckte in på sommaren var jag naturligtvis nervös för själva tjänstgöringen, men ännu mer för hur jag skulle klara mig med svenskan. Genast under rekrytskedet blev jag förvånad över hur snabbt jag lärde mig och vande mig vid språket och kunde hänga med i vad som hände. Jag bestämde mig redan i början för att jag inte skulle låta bli att tala svenska även om det ibland blev helt fel. Redan efter två veckor började svenskan rulla på.
Ett nytt språk har även medfört utmaningar. Speciellt under rekrytskedet var det tungt då jag måste koncentrera mig dubbelt så hårt på alla direktiv för att först kunna översätta dem till finska och sedan verkställa. Å andra sidan spelar inte språket alltid så stor roll. Som exempel har det inte varit av någon betydelse om man lärt sig vapnets delar på finska eller svenska, då termerna ändå är nya.
Språkbarriären har även lett till ett antal missförstånd och roliga situationer. Då det sitter en österbottning, som talar med stark dialekt, mittemot en i Creutz, måste man aktivera alla hjärnceller för att förstå ens hälften av pratet. Jag har också märkt att vissa blir upprörda då jag säger att en stugkamrat gått bort, då jag berättar om att hen flyttat till en annan stuga.
Nu, då det gått nästan ett halvt år av tjänstgöringstiden kan jag säga att jag är nöjd med mitt val att komma till Nylands brigad. Jag spände mig i onödan för hur man som finskspråkig skulle klara sig här. Tjänstgöringskamraterna har varit en oersättlig hjälp med tanke på språket. Jag har lärt mig mer svenska här än under hela min skoltid. En bättre tjänstgöringsplats kunde jag inte ha valt!
