Snabbt kom man ändå in i sina nya rutiner och fick nya bekantskaper från hela Finland. Vi har nämligen folk från Kainuun prikaati, Karjalan prikaati och Suojelukomppanias egna beväringar. När man till sist vant sig med situationen så började allt rulla på igen.
Under U-perioden gick vi igenom alla grunder för skyddsmän, för att senare delas upp i två olika inriktningar; Raskaspelastajat och min inriktning – Suojelutiedustelijat. Som skyddsspanare lär vi oss bl.a. identifiera om CBRN (Kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära) ämnen har blivit använda på det område vi granskar.
Höjdpunkterna för mig i Säkylä var gruppskjutningarna och vapenslagsmarschen under UOK-1. Gruppskjutningarna tog en hel dag. Vi hade försvarsskjutningar, anfallsskjutningar och försvarsskjutningar i mörker. I mörkret när vi väntade på vår tur, och såg hur himlen lystes upp av ljuspistolsskott och ljusraketer, så kändes det nog lite som att man var med i en film.
Direkt tillbaka på brigaden efter skjutningarna hade vi en knapp timme på oss att packa om väskorna före första gruppen blev ivägskickad på marsch. Vår grupp började gå i beckmörker klockan tre på natten. Vapenslagsmarschen var cirka femtio kilometer lång och tog i medeltal fjorton timmar för oss att gå. Vi hade diverse olika kontroller under marschen. Vattenöverskridning, att göra upp eld och att evakuera en skadad kamrat var några av de kontroller som stod ut i mängden.
Marschen i sig kändes längre än den egentligen var. Känslan när vi kom fram var både glädje och trötthet. Vi hade alla skavsår av skorna, sjuka fötter och var allmänt utmattade, men vapenslagsmärket i sig väger upp för allt. Under UOK-skedet hade vi också vissa krav vi var tvungna att uppfylla, både teoretiska och fysiska, för att bli befordrade i slutet av kursen. Kraven peppade en att hela tiden försöka sitt bästa, och en viktig sak jag lärde mig av kraven var att man aldrig ska ge upp. I slutet av kursen blev jag och resten av linjen alla befordrade till undersergeanter och for sedan på ett välförtjänt jullov.
Sedan januari har jag varit tillbaka på Pionjärkompaniet, Nylands brigad, och jag genomför för tillfället min chefsperiod. Hittills har det varit annorlunda att vara chef, men på ett bra sätt.
Att få mera ansvar, att leda utbildningar och vara mer involverad i verksamheten på kompaniet är det man såg fram emot under UOK-skedet. Hittills har jag inte blivit besviken på min nya roll.
“Tahdon olla Suojelumies!”
