Minnesmärket uppvaktas huvudsakligen under Nylands brigads årsdag den 18 april och under svenska dagen den 6 november genom kransläggning. I denna artikel hittar du hela listan.
Vinterkriget
I november 1939 krävde Sovjetunionen landområden av Finland. Områdena var öar längst inne i Finska viken och landområden nära Leningrad. Anledningen till detta var att Stalin ville skydda Leningrad mot ett eventuellt tyskt anfall. Finland skulle i gengäld få områden i norra delar av östra Karelen. Efter att Finland inte gått med på kraven öppnade sovjetiskt artilleri eld, följt av infanteri den 30 november 1939 på Karelska näset.
Innan vinterkriget hade Finland förberett sig och inlett en allmän mobilisering som gick under beteckningen extra reservövningar. Runt 300 000 män inkallades, och närmare 22 000 av dem ryckte in i svenskspråkiga truppförband. De svenskspråkiga truppförbanden bestod av infanteri, tungt fältartilleri och kustartilleri. Truppförbanden hade utbildats vid Nylands regemente eller Fältartilleriregemente 4 i Vasa. Största delen av dem var placerade vid Karelska näset.
Infanteriet
1 Brigadens II Bataljon bestod av cirka 750 man och var en av de första svenskspråkiga trupper som förflyttades till Karelska näset. Bataljonen bestod av beväringar som nyligen tjänstgjort och av stampersonal från Nylands regemente. Den påbörjade befästningsarbetet på Karelska näsets huvudställning Mannerheimlinjen redan innan kriget bröt ut. Bataljonen sattes vid huvudförsvarslinjen i Leipäsuo och Kärämä. I slutet av kriget deltog den i det stora motanfallet vid Viborgska viken, där den framgångsrikt lyckades avvärja ett sovjetiskt brohuvud. Den led däremot stora förluster.
I Infanteriregemente 10 hade de flesta en bakgrund inom skyddskåren, som var Finlands största folkrörelse under 1920- och 1930-talet. Regementet flyttades till Karelska näset innan kriget och påbörjade befästningsarbetet. Det stred i huvudställningarna ända fram till mitten av februari 1940 och avvärjde alla fiendeanfall. Det led dessvärre stora förluster vid Marjapellonmäki på Karhulaavsnittet. Efter det stora genombrottet behövde regementet dra sig tillbaka och förflyttades till den södra sidan av Viborgska viken, där det stannade fram till krigets slut.
Infanteriregement 22 (IR 22), från januari 1940 Infanterieregemente 9 (IR 9), samt Cykelbataljon 8 (CB 8) bestod av reservister från Vasa området. De var till en början koncentrerade vid Åbo för att möta ett eventuellt sovjetiskt anfall mot Åland. När kriget bröt ut flyttades CB 8 till Åland, där den stannade tills det nygrundade Ålands hemvärn tog över ansvaret den 1 mars 1940. CB 8 sattes därefter som reserv i Fredrikshamn, men den hann inte delta i några strider innan krigets slut. IR 22 förflyttades först till Hangö udd, men när hotet om en sovjetisk landstigning ansågs litet flyttades regementet till Karelska näset. Det deltog i det stora finska motanfallet den 23 december 1939. Anfallet var dessvärre misslyckat, trots att IR 22 lyckats framrycka ett par kilometer. Regementet behövde snabbt dra sig tillbaka och led stora förluster. IR 22 bytte sedan namn till IR 9. Delar av regementet underställdes det finskspråkiga IR 8 i huvudställningarna vid Summa på Lähdeavsnittet. När det stora sovjetiska motanfallet bröt igenom Lähdeavsnittet tvingades IR 9 dra sig tillbaka till Viborg för att delta i slutstriderna vid Viborgska viken.
III Bataljonen inom infanteriregemente 61 bestod av rekryter vid Nylands regemente hösten 1939. Den placerades som reserv på Karelska näset i februari 1940 med ytterst bristfällig utrustning. Den var underställd IR 62 och deltog i strider för att fördröja fiendeanfall efter det sovjetiska genombrottet i februari 1940. Bataljonen förflyttades sedan till Viborgska viken och såg till att fienden inte fick fotfäste vid den västra stranden. De fyllde sin uppgift väl, trots att de som unga beväringar hamnat ut i kriget under sin utbildning. De led dessvärre stora förluster vid viken.
De avdelta bataljonerna
De avdelta bataljonerna 18, 19 och 20 (AvdB 18, 19 och 20) bestod av reservister från Nyland (AvdB 18 och 19) och Österbotten (AvdB 20). Deras ursprungliga uppgift var att avvärja eventuella landstigningar i västra och östra Nyland.
AvdB18 förflyttades i början av 1940 från Lovisa till den norra sidan av Ladoga på grund av det hårda trycket från Sovjetunionen. Den avdelta bataljonen deltog i tunga strider som varade i sju veckor under det stora motanfallet. Den gjorde bra ifrån sig med lyckade mottistrider i Lemetti och Kitelä. Förlusterna var dessvärre stora, men trots det förflyttades den till Viborgska viken under krigets slutskede.
AvdB 19 var belägen vid Borgå i början av kriget men flyttades sedan till nordöstra sidan av Viborgska viken i februari 1940, där den även fick sitt elddop. Den klarade av att avvärja fienden trots den hårda kylan. När man bestämt sig för att dra sig tillbaka förflyttades den avdelta bataljonen över isen till vikens västra sida. Under de sista dagarna stred den i Vilajoki.
AvdB 20 koncentrerades i början av kriget till Hangöområdet, som ansågs extra hotat. Efter det sovjetiska genombrottet förflyttades den avdelta bataljonen till Karelska näset, där den deltog i lyckade strider och motanfall. När de sovjetiska trupperna lyckats tränga igenom huvudställningarna flyttades den till den västra stranden av Viborgska viken. Under krigets sista dagar deltog den i tunga avvärjningsstrider vid viken.
Fältartilleriet
De svenskspråkiga fältartilleristyrkorna bestod av Tunga sektionen 1–6 (TuSekt 1–6). Manskapet var främst från de svenskspråkiga delarna av Österbotten och grupperades på Karelska näset. De fyra första trupperna placerades ut redan under hösten 1939, den femte i januari och den sjätte i februari 1940.
TuSekt 1 bestod av österbottningar och placerades under hösten 1939 på Karelska näset vid Summa. När Sovjetunionen lyckats bryta igenom huvudställningarna i februari 1940 drog sig sektionen tillbaka till höjd med Viborg och stred där tills krigets slut.
TuSekt 2 hade ett manskap som främst bestod av österbottningar. De stred i början av kriget på Karelska näset vid Summa. Under det stora genombrottet blev sektionen krossad av fiendens storanfall. De var tvungna att lämna kanonerna och led stora förluster.
TuSekt 3 bestod av reservister från såväl Österbotten som Nyland. Sektionen var till en början placerad på Karelska näset vid Leipäsuo, men den var tvungen att dra sig tillbaka till höjd med Viborg efter det stora genombrottet. Det stred där till krigets slut.
TuSekt 4 bestod främst av nylänningar. De var placerade på Karelska näset vid Taipela och stred där till krigets slut.
TuSekt 5 bestod av återstående personal från Fältartilleriregemente 4 (KTR 4). De stred på Karelska näset i Taipela från januari 1940 till krigets slut.
TuSekt 6 bestod av kompletteringsmanskap från reserven och Fältartilleriregemente 4 (KTR 4). De stred från februari 1940 på Karelska näset fram till krigets slut.
Övriga
Övriga svenskspråkiga trupper under vinterkriget var 1 Avdelta tunga batteri och 3 Avdelta tunga batteriet samt 1 Cykelkompaniet och 2 Cykelkompaniet.
Fortsättningskriget
Den 22 juni 1941 inledde Tyskland ett anfall mot Sovjetunionen. Kort innan hade Finland påbörjat en allmän mobilisering i form av övningar. Den 25 juni 1941 inledde Sovjetunionen omfattande bombningar mot finska städer, vilket markerade starten för fortsättningskriget. Finland var nu betydligt bättre förberett än före vinterkriget. Under fredsperioden hade man utbildat nya trupper, införskaffat mer material och främst fått erfarenheter från vinterkriget. Finland hade även ett mål om att ta tillbaka de landområden som förlorats under vinterkriget 1940.
Infateriet
Infanteriregemente 13 (IR 13) bestod huvudsakligen av nyutbildade beväringar från den 13 Brigaden. Under sommaren 1941 var regementet grupperat på Hangö udd som en del av den 17 divisionen (Tammi-divisionen). Eftersom det sovjetiska anfallshotet bedömdes litet förflyttades divisionen till den norra sidan av Ladoga för att återta landområdena som förlorats under vinterkriget. Den 13 augusti 1941 fick regementet sitt elddop, och den 4 september överskred regementet floden Svir. Väl vid den södra sidan av Svir ställdes regementet i försvarsställningar. Det stannade där fram till Sovjetunionens genombrott på Karelska näset sommaren 1944, varefter det förflyttades till norra sidan av Viborg. IR 13 splittrades, och dess I bataljon samt Avdelta bataljon 27 tog frontansvar över den norra sidan av Viborg vid Saima kanal. II bataljonen inom IR 13 underställdes IR 5, och den III bataljonen inom IR 13 deltog i synnerligen hårda strider i Tali-Ihantala. Det sovjetiska storanfallet stoppades slutligen där, efter att båda sidorna lidit stora förluster. Efter avvärjningsstrider fortsatte ställningskriget i höjd med Saima kanal fram till vapenstilleståndet.
Infanteriregemente 24 (IR 24) bestod av svenskspråkiga reservister från södra Nyland och underställdes 8 Divisionen. Under krigets anfallsskede i augusti 1941 överskred regementet Viborgska viken och deltog i framgångsrika mottistrider, där tre ryska divisioner omringades. Detta bidrog till att Viborg befriades. Regementet förflyttades därefter till Ladoga-Karelen, varefter det marscherade 300 kilometer till Maaselkä-näset och Karhumäki. Efter att fronten stabiliserats deltog regementet i ställningskriget och förflyttades sedan på våren 1942 till Svirfronten, där de tog frontansvar från tyska trupper. I juni 1943 flyttades regementet till reserven och till befästningsarbetet i de bakre ställningarna. Våren 1944 upplöstes IR 24, och dess I bataljon bildade 8 Divisionens avdelta bataljon 18, och III bataljonen underställdes IR 13.
Infanteriregemente 55 bestod av reservister från Esbo och Grankulla samt av den rikssvenska frivilligbataljonen. Regementet hade frontansvar vid Hangöudd. Deras stridsverksamhet bestod till största del av ställnings- och patrullkrig. Efter att de sovjetiska trupperna lämnat Hangö ochdet inte längre ansågs vara hotat upplöstes regementet. Äldre reservister hemförlovades och III bataljonen överfördes till IR 24 och i krigets slutskede till IR 13.
Infanteriregemente 61 (IR 61) bestod av reservister från svenskspråkiga Österbotten. Regementet placerades i början av kriget vid östra Nyland för att kunna möta en eventuell sovjetisk landstigning. Regementet anslöts till 17 Divisionen som dess tredje regemente. När det finska huvudanfallet inleddes i början av september 1941 anslöt sig IR 61 till anfallet i Säntämä. Regementet tog även i mitten av september över frontansvaret först vid Janebafloden och senare vid Shemenski-avsnittet. Det deltog där i ställningskriget, som ibland ledde till tunga avvärjningsstrider. När Sovjetunionens storanfall inletts i juni 1944 flyttades IR 61 mot Viborg, som sedan förlorades den 6 juni. Regementet fick då i uppdrag att avvärja fienden vid Kivisalmi och Tienhaara. Detta var sista hindret från att fienden skulle fortsätta mot Fredrikshamn och Villmanstrand. Efter hårda strider mellan den 22 och 25 juni 1944 lyckades IR 61 trots allt hålla ställningarna, vilket resulterade i att ett vapenstillestånd kunde förhandlas fram med Sovjetunionen.
De avdelta bataljonerna
Avdelta bataljon 1 bestod av reservister från Vasatrakten. De deltog i början av kriget i striderna vid Hangö udd för att sedan förflyttas och fungera som Viborgs garnisonsbataljon. De hade även frontansvar i de östra delarna av Karelska näset. I slutet av kriget stred den avdelta bataljonen norr om Ladoga och förflyttades slutligen till Karelska näset.
Fältartilleri
Lätta sektion 18 uppställdes i början av 1944 och var då finskspråkig. I samband med personalarrangemang blev sektionen svenskspråkig. Den deltog i strider norr om Ladoga.
Grova sektion 1 bestod av svenskspråkiga nylänningar och var placerad vid Hangöfronten. 1942 förflyttades sektionen till Karelska näset, där den under det sovjetiska genombrottet i juni 1944 förlorade största delen av sina pjäser. Den fick sedan nya pjäser och deltog i striderna vid Viborgska viken.
Grova sektion 4 bestod av österbottningar och deltog i både anfallsskedet och ställningskriget på Karelska näset. Sektionen förlorade alla sina pjäser i det sovjetiska genombrottet i juni 1944 men fick nya pjäser och deltog i striderna vid Viborg, Juustila och Ihantala.
Avdelta Grova sektion 10 bestod av österbottningar, som stred i Ladoga-Karelen och på Karelska näset under anfallsskedet samt ställningskriget. Sektionen lades ned 1942.
Tunga sektion 2 bestod av beväringar och reservister från södra Finland. Till en början stred sektionen vid Hangöfronten men förflyttades sedan till Ladoga-Karelen. Sektionen deltog i ställningskriget vid Svir och de fördröjande striderna norr om Ladoga till krigets slut.
Tunga sektion 3 bestod av österbottningar från Karlebytrakten och stred 1941 både i anfallet på Aunusfronten och i ställningskriget i Svir. År 1944 drog sig sektionen tillbaka till den så kallade U-linjen. Den stannade kvar där till krigets slut.
Tunga sektion 4 bestod av österbottningar från Jakobstadstrakten. Sektionen deltog i anfallet mot Petroskoi och Karhumäki 1941 och förflyttades sedan under ställningskriget till Poventsa vid Onega. Under reträttskedet förflyttades sektionen mot Tolvajärvi, där den stannade till krigets slut.
Tunga sektion 13 bestod av nylänningar. Sektionen deltog i anfallet vid Ladoga-Karelen och senare på Karelska näset 1941. Under sommaren 1944 drog sig sektionen tillbaka till Valkeasaari, där de stannade fram till krigets slut.
Tunga sektion 17 bestod till största delen av österbottningar men även nylänningar och åbolänningar. Den deltog i anfallet på Karelska näset och stannade kvar där under ställningskriget. Efter genombrottet 1944 drog sig sektionen tillbaka till Viborg, där den underställdes Pansardivisionen. Den deltog i avvärjningsstriderna i Tali-Ihantala.
Tunga sektion 18 grupperades i maj 1944 till Karelska näset strax innan det sovjetiska storanfallet. Efter genombrottet drog sig sektionen tillbaka mot Viborg och deltog där i strider fram till krigets slut.
Tunga sektion 21 deltog i anfallet över Viborgska viken under början av fortsättningskriget. Sektionen deltog sedan i ställningskriget vid Svir och i de fördröjande striderna norr om Ladoga fram till krigets slut.
Befästningssektionerna
Befästningssektionerna 1 och 2 uppställdes vid Svir under ställningskriget. Sektionerna var till en början finskspråkiga, men under 1942 anslöt sig svenskspråkiga reservister från kusttrakterna i Nyland och Åbo. Deras utrustning varierade från lätta kanoner till grovkalibriga mörsare. Under de fördröjande striderna förflyttades sektionerna till den bakre U-ställningen, där fienden avvärjdes.
Övriga
Övriga svenskspråkiga trupper under fortsättningskriget: 27 Granatkastarkompaniet, 59 Pjäskompaniet och Fästningsbataljon 18.
Informationen är hämtad från Nylands brigads historik “400 år i torrt och vått” och webbplatsen “veteraanienperinto.fi”. Ett stort tack riktas även till kaptenlöjtnant Mikael Isberg som bidragit med information kring minnesmärket.
