Finland har genomgått många skeden av krig och fred, som jag genom åren kunnat följa både på praktisk och politisk nivå.
Den här texten skrivs då vårt land tillsammans med hela resten av världen lider av en dödande pandemi. Våra myndigheter har lärt sig betydelsen av samarbete i coronakampen. T.ex. gjorde poliser och värnpliktiga gemensam sak i skyddandet av Nylands gränser – en helt bisarr åtgärd i normala tider! Nylands brigad stod för sin del av denna krisövning.
Människor i isolering mår inte bra, gamla känner sig inlåsta, barnen missar sin skola, hälsovårdspersonal måste tänja sig till det yttersta, samtidigt rasar landets ekonomi. Återuppbyggnaden av allt det förlorade kommer att ta en lång tid.
Min uppdatering av de senaste 80 åren är helt personlig. Lotta-Svärdverksamheten utgjorde en stor del av min barndom i Mäntsälä, där min pappa var kommunalläkare. Lotta Svärd och Skyddskårerna var mycket starka på min hemort. Själv blev jag flicklotta som åttaåring. Det blev brev och paket till den okända soldaten, det var hedersvakt på hjältegraven då byns män och pojkar kom hem i kista från fronten. Och det var strömmen av evakuerade från Karelen, också från Porkala. Finlands kvinnor höll samhällets hjul i gång, männen kämpade vid fronten.
Sedan började återuppbyggandet av Finland. Visst fick vi också hjälp utifrån, bl.a. UNICEF hade Finlands barn som ett av sina första hjälpprojekt. Men den verkliga insatsen gjordes av den generation som hade förlorat sin ungdom, men lyckades bygga landet till en otrolig blomstring.
Våra veteraner förtjänar ett stort tack speciellt nu 80 år efter vinterkrigets slut – till deras besvikelse utan fester på grund av coronaviruset.
Barndomens händelser är grunden för en människas liv. Att klara sig i svåra situationer blev för mig ett måste, och gav också en stark försvarsvilja.
Uppskattar Nylands brigad
Nylands brigad blev min ”hembrigad” från sjuttiotalet. Jag uppskattar speciellt brigadens nordiska och internationella inriktning. Många från brigaden har gjort betydande insatser inom fredsbevarande missioner. Det är fint att brigaden kan erbjuda specialkurser som ATU (Amphibious Task Unit). De är krävande och uppskattade av dem som blivit uttagna (åsikt av en familjemedlem!), och ger färdigheter för situationer man givetvis hoppas att aldrig behöver upplevas. Finland har varit en fredsbevarandets stormakt – vår kvalitet skall kompensera kvantiteten också i fortsättningen.
Jag hade stor nytta av mina lärdomar från Nylands brigad under de nästan fem åren som försvarsminister. Många anser att det viktigaste under min tid var anskaffandet av FA-18 Hornet jaktplanen. Själv anser jag att att omsorgen om beväringarna, personalen, den mänskliga kapaciteten och rättigheterna var angelägna. Jag var samtidigt jämställdhetsminister, en kombination som var betydelsefull för arbetet.
Från den stund jag tillträdde som försvarsminister, uppvaktades jag av organisationer som krävde jämställdhet också inom armén. Med starkt stöd av generalerna Hägglund och Siilasvuo godkändes slutligen ett beslut som gjorde det möjligt för kvinnor att tjäna som fredsbevarare.
Tanken var ingalunda ny, redan 1968 hade försvarsministeriets FN-byrå föreslagit att kvinnor bör delta i FN-missioner. Utrikesministeriet satte tummen ner, kvinnor ”passar inte till vissa uppgifter” och förde inte saken vidare. 1984 återkom man med en omskrivning av förordningen, där ordet ”man” blev ”person”.
Fortsättningen känner vi till, de första 24 (av 3514 ansökningar!) utbildade kvinnorna kunde vid en normalrotation börja sin tjänstgöring på Golan 1991.
25 år sedan milstolpen
Efter omfattande parlamentariskt kommittéarbete kunde sedan också militärtjänstgöring för kvinnor inledas, dock baserat på frivillighet. Det har i år förflutit 25 år sedan dess – dags för uppdatering?
På frivillig basis har framförallt Kvinnornas beredskapsförbund (Naisten Valmiusliitto) utbildat tusentals kvinnor i samarbete med Försvarsutbildningsföreningens kurser i krishantering. Övningarna har skett på olika garnisoner.
Efter min politikertid från 1990 har jag arbetat för FN i olika uppdrag. Som människorättsrapportör i det forna Jugoslavien, som Kofi Annans specialsändebud för UNMIBH i Bosnien, rapporter om DRC, Palestina, om SCR 1325; alla har lärt mig om kvinnornas roll i krig och konflikter. Kvinnorna ses ofta enbart som offer, men är de bästa garanterna för sina länders återuppbyggnad.
Under de 6 åren som ordförande för Internationella Brottmålsdomstolens offerfond, blev jag ännu mer övertygad om kvinnornas betydelse för ett lands säkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för internationell rätt.
En grupp unga officerare, fredsbevarare, män och kvinnor, grundade för några år sedan tankesmedjan ”Elisabeth Rehn, Bank of Ideas”. De har i samarbete med olika myndigheter arbetat fram en modell som förstärker vårt beväringssystem, kunde kallas medborgartjänst. Tonvikten ligger på att Finland alltid skall kunna garantera det bästa materialet för militärt försvar, den hårda kärnan, men också vara beredd inför de utmaningar alldeles nya hotbilder ställer på oss.
Försvarsminister Niinistö var informerad om arbetet, deltog också i våra infon. Jag är glad över att ha fått diskutera förslaget också med försvarsminister Kaikkonen, som utnämnt en ny parlamentarisk kommitté för att förnya och förbättra vår vapentjänst.
Coronaviruset har ytterligare fördjupat vår insikt om de nya hoten mot vår säkerhet. Också krigen har ändrat karaktär, fienden kan vara en helt annan än en grannes vapenmakt. Vi måste se över vårt totalförsvar, medborgarfärdigheterna i nya situationer.
Vi kommer att klara det, precis såsom våra veteraner byggde upp landet efter kriget, precis såsom vi klarade av 1990-talets ekonomiska kris, då vi trots krisen trodde på betydelsen av ett starkt militärt försvar – och fattade FA-18 beslutet.
Idag står vi i en liknande ekonomisk kris – hur handlar vi nu? Vill vi fortfarande på alla sätt trygga vårt lands säkerhet? Ett land med stora interna problem kanske bör slippa att oroa sig för brister i sin externa trygghet?
Minister
Elisabeth Rehn
