I skrivande stund (maj 2022) har republikens president och statsminister inom senaste veckan gett sina utlåtanden gällande ett finländskt Natomedlemskap. Detta är utan att tveka ett historiskt ögonblick, en stund som får mig att reflektera över min militärtjänst, som lider mot sitt slut.
Under de kalla vintermånaderna genomförde jag reservofficerskursen i Fredrikshamn. Kursen gav mig mycket, men framför allt ett nytt sätt att se på uttrycket ”uppehållandet av stridsduglighet”, något som poängterats sedan första veckan i Dragsvik. I början av tjänsten förstod jag inte helt vad som menades med uttrycket. Varför skulle man inte vara stridsduglig? I Fredrikshamn förstod jag.
Då man fryser och är blöt, i någon mörk finsk tallskog, är det viktigt att minnas att uppehålla sin stridsduglighet. Då finns det inte tid att tycka synd om sig själv. I en sådan situation gäller det att snabbast möjligt få varm mat i sig och torra kläder på sig. Kaverina kanske hjälper, men om man själv inte kan ta hand om sig, är man inte till nytta för någon. En soldat som inte kan bära sitt strå till stacken är en soldat som försvårar utförandet av uppgiften för resten av gruppen.
För att exemplifiera det ovannämnda kan jag berätta om ett av mina så att säga ”mulli mistakes” som jag gjorde under U-perioden. Det ordnades repetitionsövning på Gyltö och vi skulle fungera som motståndare mot dessa reservister. Natten innan vårt uppdrag hade jag konstaterat att jag inte orkar ta fram min sovsäck ur min spaningsrinka, eftersom vi ändå skulle ha en tidig väckning. Till min förtvivlan sjönk temperaturen till något över fryspunkten och vi klarade inte av att få eld i kaminen. Ingen hade förberett ved. Då jag på natten skulle hämta min sovsäck kunde jag inte hitta min rinka i mörkret, vilket resulterade i att jag sov helt utan sovsäck. Ett slappt beslut efter ett annat ledde till att jag sov den absolut värsta natten under min tjänstgöring. Följande morgon vid gryningen skulle vi spana. Jag fattade dåliga beslut på grund av sömnlösheten och vi blev upptäckta. Spanandet blev snabbt till eldstrid, följt av reträtt. Den dagens läxa: Underskatta inte sovsäckens värme.
Jag har, utan tvekan, vuxit som person i milin. Uppehållande av stridsduglighet är något jag lärt mig igenom mina egna misstag. Det är grunden för att lyckas som beväring. Om man kan förbereda sig på det som ska komma, både psykiskt och fysiskt, så är man stridsduglig. Jag tror att samma metod om stridsduglighet går att använda i reserven också. Jag tror att det gör oss till starkare människor, som är färdiga för alla utmaningar som slungas vår väg, oavsett om det är frågan om försvar eller framgång i de egna ambitionerna. Jag hoppas ni andra beväringar lärt er uppehålla er stridsduglighet under er tjänst, ni kan ha nytta av det senare.
