Jag skulle vilja påstå att det är mera ansträngande att vara chef än att vara jägare eller elev. Som förman har man så mycket ansvar; man har alltid någonting att tänka på eller någonting man måste göra.
Som chef får man inte all information serverad på silverfat, man måste verkligen tänka efter själv och hela tiden ta eget initiativ. Som rekryt behövde man bara ta ansvaret för sig själv och sitt eget material, men när kontingent 2/21 ryckte in har man plötsligt över 10 rekryter som man måste ansvara för.
Som chef måste man verkligen våga gå utanför sin bekvämlighetszon och våga ta initiativ hela tiden. Man utvecklas konstant, trots att man varit här över ett halvt år.
Under början av rekrytskedet var det väldigt stressigt. Man hade hela tiden saker att göra och man skulle utbilda allting till rekryterna i stugan. Det blev inte lättare då utbildningsgrensskedet började. Enheten är nu sprängfylld med jägare, och jag, som utbildad sjukvårdsman, har en hel pluton att ta hand om på egen hand.
Det skulle vara mycket lättare att utbilda blivande sjukvårdsmän om man skulle vara mer än en enda undersergeant på en hel pluton, men man får göra det bästa man kan av situationen helt enkelt.
Dessutom ryms inte alla sjukvårdsmän i enheten, så en handfull jägare bor på Pionjärkompaniet men deltar i utbildningen vid Stabs- och Signalkompaniet, hittills har det dock inte varit något problem.
Överlag har det varit roligt att vara chef på Stabs- och Signalkompaniet, men stundvis kan det vara väldigt stressigt. Det är väldigt lärorikt att vara chef och man får ett nytt perspektiv på tjänstgöringen.
Saker går inte alltid som planerat, så man får verkligen jobba för att göra det bästa man kan av situationen. Trots att jag ursprungligen inte ville vara här ett år är jag nu nöjd med att vara chef. Jag bär mina två vinklar med stolthet, och jag hoppas jag kan inspirera flera att söka till ledarutbildningen.
