HENKI….HYVÄ! KUNTO….KOVA! SISSI….PARAS! Spanarlinjens ikoniska rop dyker alltid upp i mina tankar under de tyngsta stunderna. Då iskanten skrapar sönder axlarna under en vattenöverskridning eller tältet väger tungt efter femton timmar på skidor, så kryper orden in i mitt sinne.
Då jag inledde min tjänstgöring i Fredrikshamn visste jag mycket lite om framförallt två ämnen: spaning och finska. I skrivande stund har jag just avklarat vecka 11 av 14 av reservofficerskolan, och har både fått mitt spanar-vapenslagsmärke och lärt mig beställa en hamburgare på finska. Utbildningen sker i tre skeden: teori, praktiska skogsdagar och lägerveckor.
Den aspekt av spanarutbildnignen som skiljer sig mest från Dragsvik är tveklöst det stora fokus som läggs på teoretiska studier. Som kustjägare blev det aldrig mera komplicerat än att springa och skjuta, men redan andra dagen i Fredrikshamn fick jag en tjock bok full av fordon att identifiera. Två olika fordon kan vara så gott som identiska utöver vinkeln på avgasröret, vilket tvingat mig att studera mycket för att komma ikapp alla som hade gått spanar AUK.
Precis då jag börjat känna mig bekväm med vardagen på skolbänken dök den första skogsdagen upp på schemat. Dagen gick ut på att träna “taktisk reträtt”, dvs min grupp sprang runt i skogen med 30 kg i väskorna medan jägarna låg och skrattade åt oss. Kustjägarlivet kändes väldigt avlägset. Skogsdagarna var dock mycket lärorika, då allt från antenn,- och spaningsplatsbyggen övades in in ryggmärgen.
Den 22 november 2022 inleddes vårt första läger. Då jag lämnade Dragsvik fick jag höra att de var korta och ganska trevliga. Det jag insåg medan november-regnet obarmhärtigt trängde genom mitt sista torra klädesplagg var att det är en enormt stor skillnad på att vara spanare på vintern och sommaren. Dock lär man sig snabbt att leva med eländiga förhållanden, och de gånger jag verkat som gruppchef och vice gruppchef var vädret det minsta problemet att fundera på. Mina dåliga finskakunskaper och ringa erfarenhet av spaning skapade vissa problem, då tex hela min grupp blev utan vatten i ett par dagar. RUK utbildningens stora styrka ligger dock i dess hantering av misstag, och särskilt vatten- incidenten ser jag nu som ett nödvändigt steg för att bli en bättre ledare och spanare.
Om tre dagar börjar slutkriget för kurs 261 i Pahkajärvis frusna och snöiga skogar. Spanarna jagas av militärpoliser, och tvingas skida ifrån hundar, helikoptrar, snöskotrar och drönare. För 11 veckor sedan skulle jag ha sagt att något sådant inte var möjligt. Nu vet jag, att då en schäfer dyker upp i vaktpostens mörkersikte så gör min grupp det spanarna gör bäst; hoppar på skidorna och skidar en ofattbart lång och tung sträcka. Att vara spanare handlar i grund och botten om att aldrig ge upp, och att aldrig gå sönder. Det är en insikt jag är otroligt tacksam över att ha fått erfara, och aldrig kommer glömma.
