Då jag ryckte in genom kasernporten den 9 februari 1988 klockan 16:05 var det inte meningen att jag skulle stanna i mer än 330 dygn. Först genom porten och sedan via Idrottshuset landade jag på Granatkastarkompaniet, som hade grundats på nytt 1.2.1988. Innan jag ryckte in så bodde jag några månader vid Enare träsk, vilket resulterade i att jag hamnade på uppbåd till Åbo. Där tänkte de att jag skulle till Säkylä, men det ville jag inte. Beväringsutbildningen var ganska annorlunda på den tiden jämfört med idag – vet ej om det var bättre då eller inte – hårda var vi då och hårda är vi idag.
I slutet av aspirantperioden blev jag tillfrågad ifall jag var intresserad av att stanna kvar i tjänst som ”sommarfänrik”? Det var inte vad jag hade tänkt mig, men en vacker dag ropades det att aspirant Nieminen omedelbart skulle infinna sig i utbildarrummet. Ansökningsblanketten var färdigt ifylld – bara underskriften fattades. Enligt förmannens order skrev jag under pappret. Nå ett halvt år kan jag väl spendera här, tänkte jag då. Året 1989 rann förbi fort och det var dags att åter fundera på framtiden. Den 2 januari 1990 hittade jag sen mig själv i Villmanstrand, tillsammans med kontingentkamraten Stefan Sundström från Granatkastarkompaniet. Så det blev inte studier i Danmark, som också hade varit ett alternativ.
Efter kursen började jag som pinfärsk fältväbel på Granatkastarkompaniet den första juli 1992. På GRK tjänstgjorde jag sedan i många olika uppgifter, t.ex. som plutonutbildare för eldplutonen och mätgruppen samt lätta GRK-plutonen. Jag fick även ta en sväng via Underofficersskolan som GRK-linjens utbildare 1996 innan jag blev enhetsfältväbel på Granatkastarkompaniet, en uppgift jag hade i närmare tre år.
I slutet av 1990-talet skulle jag haft möjlighet till en plats i FN-tjänst. Läget på brigaden var ändå sådant att det saknades GRK-utbildare, så arbetsgivaren konstaterade att jag inte kan åka, även om det skulle ha varit det enda tillfället som passade mig personligen. Men det är arbetsgivaren som säger vad arbetstagaren gör och när – det behövs inte pirrare och gråtare. Det ligger i arbetsgivarens intresse att allt fungerar som det ska.
Livet utanför Granatkastarkompaniet
Jag gick en fortsättningskurs i Villmanstrand från april till november 2002. Så Villmanstrand och dess näromgivning är ganska bekanta för en infanterist. Jag tyckte om tiden i Villmanstrand och tillbringade också tid där på fritiden.
Efter fortsättningskursen blev jag igen GRK-utbildare på Underofficersskolan för några kurser innan jag fick stifta bekantskap med stabsarbete på Utbildningsbyrån i början av 2006. Stabsarbete var något helt annat än det jag tidigare gjort, så jag fick tänka om hur arbetet skulle skötas i en annan rytm. Efter några år på staben blev jag 2012 erbjuden möjligheten att bli vicechef på 2. KUSTK då stabschefen, kommendör Kjell Törner ringde mig på väg tillbaka från ett läger i Niinisalo för att berätta att jag blivit vald.
I den sammansättningen som ledde 2. KUSTK var vi tre personer som för första gången innehade våra nya positioner: Henrika Malmström (nu Backlund) var den första kvinnliga enhetschefen, jag var den första institutofficeren som vice enhetschef och André Lindqvist var den första underofficeren som enhetsfältväbel. Tiden som vice enhetschef var givande på många olika sätt då saker som planering, ledarskap och människorelationer hörde till jobbet. Innan 2. KUSTK upphörde hann jag även ha Saima Ratasvuori som chef. 1.1.2015 grundades sedan Stabs- och signalkompaniet, där hade jag Christoffer Blomqvist som chef.
TJ-talet minskar
Min sista placering vid Nylands brigad började 1.7.2016 då jag återvände till brigadstaben, denna gång till kansliet med Kjell Kämpe som min förman. Uppgifterna var helt annorlunda än jag var van vid, men intressanta. Det handlade till exempel om samarbete kring parader runt om i Finland och högtidsdagar på brigaden. Kontakten till de olika truppförbanden var annorlunda än den som man blivit van vid under olika läger. Jag fungerade som kanslichef och kommendant de sista åren innan jag överfördes till reserven med sista tjänstgöringsdag 31.12.2021.
Kontingentbroder Stefan Sundström och jag ryckte alltså in på Granatkastarkompaniet 9.2.1988 och blev på militärpension den 1 januari 2022.
En gång GRK, alltid GRK
Jag har haft förmånen att kunna delta i granatkastarövningar i Niinisalo och i Rovajärvi under hela min militära karriär. Första gången var jag i Rovajärvi mars 1991 och sista gången i november 2021. Jag känner mig nog som en GRK:are. Då jag tittar tillbaka på karriären är det nog den indirekta eldens nationella läger som toppar listan. Finlands Lucia och riksomfattande parader får också topplaceringar.
Vilken period som har varit bäst är en fråga jag inte kan besvara. Uppgifterna har ändrats efter hand och jag har haft olika slags utmaningar. Andan har för det mesta varit bra. Man fick feedback (spaka vid behov) i rätt ögonblick på rätt ställe och behövde inte vänta på den i evigheter tills saken inte längre var aktuell. Tycker att det systemet var mer rättvist.
Jag har även varit fackligt aktiv, bland annat som Dragsvik Befälsförenings ordförande 2005–2021 samt suttit som medlem i Befälsförbundets styrelse i åtta år. Min mening har varit att kunna hjälpa arbetsgivaren i förebyggande syfte innan sakerna går på tok. Alla arbetsgivarens representanter har inte kunnat eller velat göra detta.
Jag har dock inte kunnat hållas borta från brigaden eftersom jag nu under tre höstar har fungerat som LNO [liaison officer, förbindelseofficer] för den amerikanska truppen. Mycket förändrades i och med att Finland anslöt sig till Nato. Mycket kommer att förändras ännu.
För tillfället hör jag också till styrelsen för Nylands brigads gille i Västnyland, så även där engagerar jag mig lite för brigaden.
