Systemet möjliggör snabba beslut i rätt tid, säkert och pålitligt informationsutbyte, effektivt samarbete och kontroll över lägesbilden, och det skapar förutsättningar för en maximering av truppens stridsförmåga. Det här är antagligen en självklarhet för läsarna av den här tidningen, men processen för att uppnå detta mål på Nylands brigad under de senaste cirka 20 åren har varit både utmanande och intressant och också ett gott exempel, hur besvärlig den än har varit.
Stabs- och signalkompaniet, som hör till Ekenäs kustbataljon, ansvarar för utbildningen av ledningssystemstrupper på Nylands brigad. Kompaniet inrättades år 2015. Dess föregångare var 2:a kustkompaniet. På Stabs- och signalkompaniet tjänstgör för närvarande ungefär 13 anställda, inklusive avtalsbundna soldater och kompaniledning, dvs. experter i signal- och underhållsvapenslaget, som utbildar 150 beväringar i varje kontingent. Största delen av beväringarna utbildas för krigstida stabs- och signalkompanier. Brigadens personal, som utbildats i ledningssystem, tjänstgör inom ledningssystemssektorn på brigadstaben, som vuxit med 25 % under de senaste 10 åren och kommit upp till en total personalstyrka på fyra personer. Därtill tjänstgör det flera underofficerare, som fått ledningssystemsutbildning, både på underhållscentret och i Vasa kustjägarbataljon. På brigaden har man förstått att dagens ledningssystem förutsätter att varje grundenhet har en egen medarbetare med kunskap om dem. Som pricken över i kan det nämnas att underofficeren som valdes till årets kustjägare hör till eliten inom ledningssystemskunnandet i Vasa kustjägarbataljon.
Lång och utmanande process
Det är inte första gången under Nylands brigads 400-åriga historia det utbildas trupper för signalvapenslagets uppgifter. Signalförbindelserna var av avgörande betydelse för verksamheten inom traditionstruppen, 17:e divisionen, i Ekenäs kustbataljon, dvs. Ekedivisionen, i fortsättningskriget: Det var redan då svårt för infanteriet att använda sig av artillerield utan fungerande signalförbindelser. Staben för divisionen behövde också då ha fungerande förbindelser till både högre ledningsinstansen och trupperna under sig. Signalbataljon 34 var därför en del av 17:e divisionen. Redan under fortsättningskriget utgjorde självklarheten i det inledande stycket ett överlevnadsvillkor. Materielen var givetvis tidstypisk och hade fokus på kabelförbindelser på marken i de lägre ledningsinstanserna.
Så sent som i början av det här årtusendet hade Raseborgs kustartilleribataljon ett eldlednings- och signalbatteri, som framgångsrikt använde sig av ett fälttelekommunikationssystem (fi. YVI). Kustartilleribataljonen hade förmågan att bygga ett eget stridsledningssystem och ansluta sig till den högre ledningsinstansens nät. Till exempel på en övning år 2002 hade det för sektionen byggts parkabelförbindelser med 184 kabelrullar, och helheten kompletterades med YVI1-länkmaterielen. Största delen av den prestationsförmågan härstammade från tiden då kustartilleriet fortfarande var en del av Armén. Marinen lade ned det rörliga kustartilleriet år 2004, vilket innebar att ledningssystemsutbildningen, där det för trupper i storlek med bataljoner och batterier kunde produceras ett eget stridsledningssystem, också lades ned.
Detta förde till att de av Marinens kustförband som var det minsta rörliga blev beroende av fast snabbsändarnät på kusten. Samtidigt förflyttades kunnig personal till andra uppgifter. Föga överraskande befann man sig några år senare i ett läge, där en enskild person – med stöd av en avtalsbunden soldat – undervisade elever på signalunderofficerslinjen om enskilda aspekter av ledningssystem. Senare fick eleverna på sin höjd använda snabbsändare på kompaniets kommandoplatser. På övningar bildades det inga egna stridsledningsnätverk för bataljoner och en anslutning till högre ledningsinstansens nät innebar närmast bara en anslutning till snabbsändarnätet på kusten.
Fälttelekommunikationssystemet föråldrades, eftersom tekniken som användes inte längre motsvarade behoven på stridsfältet. Inom Armén inleddes en kontrollerad övergång mellan systemen YVI1 och YVI2 samt M12 och M18. Personalen fortsatte i sina ledningssystemsuppgifter och utbildade sig för den nya materielen. De stridande truppernas stridsförmåga tog stora tekniska kliv framåt. Inom Marinens kustförband skedde ingen övergång till någonting alls. Det fanns varken personal eller materiel, som skulle ha skapat förutsättningar för en övergång till följande, mer avancerade system. Marinen hade inga projekt för att införskaffa dessa nya system. Eventuellt fick man några lite nyare radioapparater, men någon systemhelhet var det inte fråga om. Av och till användes en del av dessa nya radioapparater av krishanteringstrupperna i olika krishärdar ute i Europa.
Inom Armén framskred införandet av det nya systemet, och snart – till exempel när Granatkastarkompaniet deltog i Arméns skjutövningar eller kustjägarbataljonen anföll på kusten – var det inte längre alldeles enkelt att förena ledningssystemen på grund av det tekniska försprånget inom Armén. Ofta löstes utmaningarna med en parkabel, eftersom det var den sista gemensamma nämnaren. Läsaren kan i stycket om 17:e divisionen läsa om metoden som de lägre ledningsinstanserna använde sig av under fortsättningskriget. Det var alltså inte så konstigt att de unga officerarna, som hade utexaminerats från kadettskolan, var något förbryllade över materielen, eller snarare avsaknaden av den, som de fick till sitt förfogande i början av 2010-talet. Löften om bättre materiel inom de närmaste 10 åren var en klen tröst för utbildarna, som dagligen tampades med problemen och som med ett halvårs mellanrum skulle ta sig an en ny kontingent.
Som ett resultat av sparåtgärder bestod brigadstabens ledningssystemspersonal under den här tiden av tre befattningar, varav en oftast var otillsatt. Tidsandan gjorde att allt som hade med datorer att göra hörde till ledningssystemssektorn på brigadstaben, och därför var många av dagens uppgifter kring informationshantering också en del av sektorns arbetsfält. Samtidigt som ledningssystemschefen beställde nya datorer till personalen för administrativa system, behövde hen genom operativ planering främja ledningssystemets operativa verksamhet. De rörliga kustförbandens ledningssystem befann sig närmast på ruinens brant. I många avseenden kunde situationen liknas med att det inte syntes särskilt mycket ljus i den redan beckmörka tunneln.
”Någonting måste göras”
En beckmörk tunnel kunde också ha varit en beskrivning av hur tankarna gick hos en ung officer som förflyttades från Kajanalands brigad till Nylands brigad, när han småningom insåg allvaret i situationen kring år 2008. Viktigare än hur en ung officers tankar gick var att han från Armén hade med sig kunskaper om och en förståelse av vad som behövde göras för att rätta till situationen. Stora skepp vänder långsamt, men till all lycka har Nylands brigad endast mindre båtar avsedda för manskapstransporter, och därför fick förändringen sin början inom brigaden. Brigadens ledning och personal var de första som övertygades om att en förändring var nödvändig. Därefter var målet att hänga med i förändringen, som inom Armén redan kommit långt, inte längre beroende av enskilda personers insatser utan något som alla på brigaden strävade efter i sina uppgifter. Viljan till intensivt samarbete med Armén grundade sig på operativa behov i gemensamma stridslägen och på resursrealism. Kustförbanden kommer knappast någonsin att ha tillräckliga personalresurser för att utveckla och upprätthålla ett separat system. Därutöver gör samarbetet att personalen lär känna varandra, vilket är till fördel också under undantagsförhållanden, och båda parterna kan stärka sitt kunnande.
Avgörande förändringar för utvecklingen av kunnandet kunde införas i början av 2010-talet i samband med förberedelser inför organisationsreformen 2015. Slutsatsen som drogs på Nylands brigad utifrån operativa bedömningar kan läsas i början av artikeln. De krigstida organisationerna förnyades så att de motsvarade organisationerna inom Armén, vilket skapade förutsättningar för utvecklandet av de fredstida organisationerna. I Stabs- och signalkompaniet hade det gjorts förberedelser redan flera år tidigare. Samtidigt hade man kunnat utveckla underofficerarnas kunnande och beakta även kustförbandens behov i kvoterna på kadettkurserna. I och med att de krigstida organisationerna nu motsvarade utmaningarna på stridsfältet var det också möjligt med materialanskaffningar med stöd av projekt som leddes av Marinstaben.
”Nylands brigad körde sitt eget race”
Citatet ovan yttrades av en ingenjörsofficer, som länge hade arbetat med informationstekniska uppgifter på Marinstaben. Den verksamhet som beskrevs ovan måste ha verkat besvärlig ur Marinstabens synvinkel. Truppförbandet försökte envist få upp förmågan att leda sina egna strider, medan det inom Marinen inte fanns några större pågående projekt eller behov kring kustförbandens ledningssystem. Enträget arbete bar dock frukt, och efter godkända organisationsförändringar kunder materialanskaffningarna motiveras. Även om Nylands brigad länge ansvarade för Marinens övningar kring M18-kunnande och -tester kunde det stora skeppet också till sist vändas, och år 2020 anställdes en systemchef för markförsvar till Marinstaben. Systemen för markförsvar lyftes alltså inom försvarsgrensstaben till samma nivå med systemen för luft- och sjöförsvar.
Den här artikeln ber en inblick hur en trupps ledningssystem kan uppdateras. Förenklat uttryckt ska allt läggas ned, så att man ska kunna se om det ur askan uppstår något nytt. Den här typen av handlande förutsätter att ledningen tål stora operativa risker, som knappast vore aktuella i dagens säkerhetsläge. Processen som tog flera år motsvarade under de första femton åren inte i någon större utsträckning någon annan process med syfte att utveckla Försvarsmaktens prestationsförmåga, där prestationsförmågan utvecklas uppifrån ned med vissa fokusområden. Det var snarare fråga om en exceptionellt rask bottom-up-insats. Detta är inte heller något som ska testas i varje truppförband. Om alternativet att inte göra någonting alls hade funnits skulle Nylands brigad antagligen valt en enklare väg. Ihärdigheten har emellertid lönat sig, och läget har redan i flera år utvecklats i rätt riktning. Ungefär sedan 2018 har processerna och rutinerna kunnat samordnas med Marinstabens och Försvarsmaktens processer och tidsplaner. I dag är rutinerna, när det gäller materialanskaffningar och utveckling av verksamheten, betydligt smidigare och mer i linje med Försvarsmaktens processer.
Under alla dessa år har Arméns stöd varit av yttersta vikt. Personal har kunnat förflyttas från Armén till Nylands brigad och Marinstaben, vilket gjort att deras kunnande och nätverk kommit Marinen till gagn. Det var inledningsvis möjligt att låna materiel av Armén, så att utbildningen kunde komma i gång. Arméns olika lösningar testades också på Nylands brigad med stöd av både Gardesjägarregementet och Björneborgs brigad. De testande trupperna kom gemensamt fram till att det räckte med tillräckligt bra. Alla ledningssystemsportföljer, oberoende av vapenslag, behöver inte ha Marinens egna finesser. Chefsutbildningen för beväringar inleddes i samarbete med Kajanalands brigad. Alldeles särskilt är det dock skäl att nämna Arméns M18-övningar på olika nivåer, som alltid har varit öppna för Marinens personal, vilket i sin tur har möjliggjort personalens kontinuerliga lärande.
Det är inte fel med fördröjning, det är en möjlighet
Så här i efterhand går det att identifiera stunder och händelser under åren som gått, som har bidragit till att en växande skara personal, beväringar och reservister med kunnande om ledningssystem med sin egen materiel klarar av att bygga ett ledningssystem för stridsavdelningar och ansluta det till den högre ledningsinstansens nät, att strida i kustområden tillsammans med Armén och att tack vare rörligheten skydda sig bättre än tidigare på dagens stridsfält utan att förlora sin stridsförmåga. Den första avgörande händelsen var att man på Nylands brigad, tack vare den unga officeren från Kajana, gick in för en gemensam riktning för utvecklingen av ledningssystemstrupper. Det var inte fråga om en enskild sektors ansträngning, utan brigadens hela personal från förrådsmästare till operativa planerare tog sikte på samma mål och stödde med sin egen verksamhet utvecklingen av ledningssystemssektorn. Den andra viktiga faktorn var stödet från Marinstaben mot slutet av 2010-talet.
Frågan är förstås hur man väljer att skriva historien. Varje läsare kan själv välja det alternativ som känns bäst. Det är möjligt att utvecklingen, så som den beskrivs ovan, var ett medvetet val, som Marinen tog för att bespara Nylands brigad eventuella första tekniska utmaningar med M18-systemet, vilket gjorde att man på sätt och vis kunde komma till ett dukat bord. Det andra alternativet är att kommendörerna för Nylands brigad ända sedan början av 2010-talet har agerat på ett sätt, som Ukrainakriget nu också lärt andra. De har utgått från sin makt och sitt ansvar när de utvecklat och testat hur deras trupper strider. De har inte nöjt sig med att vänta på att den högre ledningsinstansen ska förklara hur de ska göra.
Även om man i utbildningen hoppade på Arméns rullande tåg betyder det inte att man på något sätt var sämre – tvärtom. Det kan också ha varit en fördel, en möjlighet att lära sig av andras erfarenheter, undvika fallgropar och bygga ett hållbarare fundament inför framtiden. För närvarande ser framtiden ljus ut: Verksamheten på Marinstaben fungerar smidigt, det finns utrymme för kustförbandens ledningssystem i Marinens framtida projekt och olika vapenslag vet hur de ska beakta ledningssystemssektorn i sin verksamhet.
Om man fick önska sig något i det nuvarande positiva läget skulle det vara båtburna versioner av M18-systemets signalstationer, som skulle göra användningen av systemet på vårt operationsområde ännu effektivare. Dessa har funnits i planerna från början på grund av de operativa behoven. En löjtnant som utbildats på Arméns signallinje, som förordnas till tjänstgöring oftare än med fyra års mellanrum, vore kanske också ett välkommet tillskott i bataljonens personal. Hatten av också för officerare som slutfört Marinens ledningssystemslinje, som numera är nerlagd. De har i praktiken vid sidan av sitt arbete uppdaterat sitt kunnande så att det är på samma nivå som hos dem som utbildats på Arméns signallinje, när det gäller taktik och M18-teknik.
Om vi riktigt tar ut svängarna kan vi föreställa oss att lärdomarna från Ukraina i framtiden leder till att Marinen återigen ska ha rörligt artilleri. Tack vare allt utvecklingsarbete har Nylands brigad en grundenhet med kunnig personal, som kan, med modern materiel, ge utbildning i ledningssystemen som behövs av en sådan artilleritrupp. Artilleriet kunde i så fall kopplas till den högre ledningsinstansens system, och infanteriet skulle i sin tur ha möjlighet att ha förbindelser till artilleriet. Med tanke på tidigare Raseborgs kustartilleribataljon skulle man kunna tala om en sluten cirkel på samma sätt som vid återgången till fortsättningskrigets metoder på 2010-talet. Då skulle avståndet i tid vara endast kring 30 år, istället för 70, och utvecklingen alltså ske dubbelt så snabbt.
Den nuvarande situationen är ett resultat av långsiktigt arbete, som har styrts av Nylands brigads ledord: militärt kunnande, sammanhållning, framåtanda. Alla som har deltagit i det nya uppsvinget för ledningssystemssektorn förtjänar ett stort tack – alla tillsammans och var och en enskilt.
Artikeln har tidigare publicerats på finska i Viestimies 03/2025.
