Innan jag ryckte in hade jag blivit uppmanad att börja med att stå ut med de några första veckorna för att sedan kunna klart se på hur vardagen i militären är, och det gjorde jag. Efter att jag vant mig vid det nya livet på Nylands brigad har det efter hand blivit trevligare. Dagarna har börjat rulla på och jag har lärt mig att hitta det positiva i de långa och fullpackade dagarna. Jag har lärt känna en massa nya människor, fått delta i intressanta och tidvis krävande utbildningar samt skapat en bättre helhetsbild av vad det är jag vill få ut av beväringstjänsten.
De första två veckorna gick som på vingar. Alla dagar gick åt att lära sig nya saker och vänja sig med sin nya vardag. I början var det faktiskt bra att ha fulla dagar, eftersom man då inte hade tid att fundera på hur annorlunda det är här eller hur man saknar sitt civila liv. Mest var jag fundersam över hur jag skulle klara av början på beväringstiden, eftersom jag ursprungligen skulle rycka in 2016, men det gjorde jag aldrig, så en liten rädsla av att ge upp har gått med mig hela tiden.
Den dagen jag väntat mest på var då 30 dagar gått från inryckningen, det vill säga den dagen då jag som frivillig övergick till att räknas som värnpliktig. Dagen gav mig en viss lättnad eftersom jag inte behövde tveka på mitt val längre. Då det i början kändes tungt på något sätt var det enkelt att börja tänka på hur lätt det är att ta sina saker och åka hem.
Det jag insåg väldigt fort var att den egna attityden bestämmer mycket långt över hur man känner sig. Att hamna med i en negativt tonad cirkel av klagande gör det inte lättare att vänja sig med allt det nya. Med en positiv inställning och ’jag klarar det’-attityd kommer man långt. Speciellt då man har varit ute en regnig dag med inte ett enda torrt klädesplagg på sig.
Nu är rekrytskedet officiellt förbi och jag har blivit befordrad till jägare. Blicken har jag framåt och väntar med iver på vad det är fortsättningen av beväringstjänsten hämtar med sig. Då jag blickar tillbaka på rekrytskedet kan jag säga att det har varit roligt och att det numera känns tokigt att tänka på att man ens har haft tanken på att ”ta irti”. Det har ju ändå varit ett privilegium man har haft att vara här som frivillig. Borträknat det privilegiet har jag dock varit lik de andra och ur mitt perspektiv behandlats och utfört lika som de manliga och kvinnliga rekryterna.
Härnäst väntar oss en veckas grundövning samt information om hur länge vi skall tjänstgöra. En del av de personer man lärt känna under rekrytskedet flyttar till andra kompanier och ersätts med andra. Även om det känns lite ledsamt att byta sin rekrytskedesstuga ser jag fortfarande med iver på allt det vi har framför oss samt de nya sammansättningar vi kommer att arbeta med framöver.
