Bland annat har jag märkt att försvaret inte längre utsätter de delaktiga för onödiga övningar och excesser. De negativa inlärningsupplevelserna överskuggar ofta de positiva. Som färskbakade underofficerselever fick vi alla i uppdrag att sy fast det silverfärgade underofficerselevstrecket på ärmen till vår grå tjänsteuniform M83. Gradbeteckningen, eller ”pisistrecket” som det kallades, skulle sys fast på ett visst sätt och sedan granskas av en hjälputbildare. Godkänt syverk ledde till beviljad kvällspermission och besök till soldathemmet. För mig blev det ingen munk den kvällen, enbart en känsla av frustration som ännu 25 år senare kan göra sig påmind.
Ovannämnda incidenten är som tur inte aktuell för dagens beväringar. Det har gradbeteckningar med kardborreband sett till. Fokus idag ligger på relevant och väsentlig utbildning för den krigstida uppgiften och färre möjligheter till pennalism. Man pratar ofta om den karaktärsdanande utbildning som Försvarsmakten erbjuder, och något av det viktigaste är att lära unga beväringar mod och självledarskap.
Vi lever i ett extremt turbulent världsläge, där lägesbilden ändras kontinuerligt. Det kräver bland annat framåtanda, mod och tillit till sig själv, både i och utan uniform. Det är dock lättare sagt än gjort. Om sanningen ska fram krävs det nog att det finns en gnutta mod i individen, och sedan lockar nog Försvarsmakten fram resten.
För 30 år sedan blev det möjligt för kvinnor att göra frivillig värnplikt. Tiina Laisi-Puheloinen var en av de första kvinnor som tjänstgjorde vid Nylands brigad. En av de saker hon lyfter fram är just frågan om mod. Inte bara att som ung kvinna gå emot strömmen och rycka in, utan dessutom att som finskspråkig göra det på svenska.
Vi har alla mod i oss, vissa större mängder än andra, men ingen är utan. Att vara modig i en värld där allt och alla granskas kontinuerligt är i sig en modig handling. Då kan det kännas lättare att bara gömma sig bakom sin skärm och ge världens händelser tumme upp och tumme ner. Läs mer om Försvarsmakten och sociala medier.
Men det räcker inte. När det gäller värnplikten närmar vi oss den farliga punkten, då den kritiska massan snart inte räcker till för att upprätthålla ett trovärdigt försvar. En lösning är att fler kvinnor gör värnplikt. Att våga prova på något nytt, särskilt ensam, kräver mod. Därför är det viktigt att aktivera modets bästa kompis, uppmuntran.
I väntan på en universell, allmän värnplikt uppmuntrar jag alla att stödja kvinnliga frivilliga vid varje tillfälle som uppstår: i klassrummet, vid middagsbordet och i den offentliga diskussionen.
