Krigserfarenheterna och bedömningen av karaktären på det kommande kriget beaktades under mellankrigstiden i omorganiseringen och utbildningen av trupperna samt i den materiella utvecklingen. Marinen inrättade under sommaren 1941 kuststöttrupper som stred som infanteri och vilkas uppgift var att inta och besätta öar. Kusttrupperna utbildades och utrustades för anfall. Förändringen var enorm.
För ensidigt, för passivt – erfarenheterna av vinterkriget som grund för utvecklingsarbetet
Under vinterkriget var det kustartilleriets uppgift att avvärja anfall från havet. Man fullgjorde uppgiften, men patrulluppdragen under vintermånaderna och de strider som fördes som infanteri på isvidderna visade att varken de sammansättningar, den utbildning eller den utrustning man använde motsvarade detta syfte på bästa möjliga sätt.
Den kanske viktigaste lärdomen från vinterkriget när det gällde kusttrupperna var att de vid behov borde kunna omvandlas till rörliga stridsavdelningar och, antingen ensamma eller tillsammans med fälttrupperna, föra anfalls- eller försvarsstrider i synnerhet i skärgården samt snabbt klara av att förflytta även sitt tunga artilleri till nya eldställningar.” (fritt översatt från finska: Öv Reponen, Tyyntä ja myrskyä – taistelutarinoita rannikolta, 1953).
Ett marint första steg mot utveckling av stridssättet
Redan under vinterkriget försökte man förnya trupperna och utbildningen enligt krigserfarenheterna, men bland annat på grund av resursbrist lyckades man inte uppnå några egentliga resultat. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget strävade man dock efter att omsätta erfarenheterna från vinterkriget i praktiken. I den utbildning som gavs inom Marinen betonades utbildning av kustartilleritrupper. Som viktigaste utbildningsteman fastställdes truppförflyttningar och öppen skärgårdsstrid på samma sätt som inom fältarmén. Utbildningen genomfördes i form av gemensamma övningar mellan kustartilleriet och infanteriet samt olika vapenslag vid land-sjöfronten.
I slutet av juni 1941 togs ett stort steg inom Marinen när det gällde utvecklingen av nya slag av trupper. Målet var att utveckla trupper som lämpade sig för krävande kust- och skärgårdsstrider och som skulle lämpa sig för anfallsverksamhet. Kommendören för sjöstridskrafterna kom med ett personligt initiativ, där det begärdes tillstånd att ändra avvärjningskompaniernas sammansättning så att de bättre skulle lämpa sig för att inta öar, hamnar och fartyg.
Man lättade på stöttruppernas tunga utrustning så att den bättre lämpade sig för anfall. Truppernas rörelse möjliggjordes med rekvirerad båtutrustning. Utrustningen och utbildningen, som påminde om stöttruppernas, och det rörliga eldunderstödet som följde med anfallet var omvälvande reformer. Användningsprincipen för kuststöttrupperna var att knyta deras verksamhet till fältarméns framryckning och uppnåendet av gemensamma målsättningar. I och med att man hade trupper som var avsedda för rörligt och helhetsinriktat anfallskrig kunde man för första gången prata om kusttrupper, och benämningen blev vedertagen under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget.
Inrätta och utbilda kuststötkompanier!
Kusttrupperna inrättades i mitten av juni i kustbrigadsammansättning. Sammansättningarna varierade från ett område till ett annat. Kommendören för sjöstridskrafterna hade sju kustbrigader under sig, och dessa befann sig inom sina grupperingsområden och hade uppnått beordrad styrka fram till 22.6.1941.
30.6.1941 gav staben för sjöstridskrafterna truppförbanden order om att bilda kuststötkompanier och utbilda dem. Utbildningen med sikte på att lära sig att inta öar skulle inledas omedelbart. Särskild omsorg skulle fästas vid valet av manskap. De som valdes skulle vara i gott fysiskt skick, vara modiga och kallblodiga samt ha vana att röra sig i skärgården och på havet. Ett lyckat val av chefer var av kritisk betydelse.
Stötkompaniets styrka fastslogs till 97 soldater. Till sammansättningen hörde förutom chefen och vice chefen en eldlednings- och spaningsgrupp, en underhållsgrupp samt två stötplutoner, med fyra stötgrupper i varje. Pluton- och gruppcheferna samt vice cheferna utrustades med maskinpistoler. Manskapet i grupperna beväpnades med snabbgevär, maskinpistol samt fyra gevär.
Målen för utbildningen av kuststöttrupperna var krävande. Som mål uppställdes fullständig förmåga att använda stöttruppens vapen, fullständig vana vid sjötransporter, intagande av utrustade öar samt intagande av hamnar och fartyg. Viktigaste utbildningsteman var stridsövningsskjutningar, övningar i att använda handgranat, brännstridsflaskor och buntladdningar, sjötransportövningar samt övningar i att inta öar och hamnar.
Från kuststötkompanier till kuststötavdelningar
Sammansättningarna preciserades i början av juli. Kuststötkompaniets sammansättning utökades med två motorbåtsgrupper. I och med detta ökade kompaniets styrka till 108 soldater. Samtidigt sammanslogs kuststötkompanierna och de granatkastarplutoner som inrättats vid kustbrigaderna i början av juli till kuststötavdelningar. Till stötavdelningarna skulle dessutom anslutas signal-, kustpionjär- och underhållsplutoner. Stötavdelningarna underställdes separat beordrade kustartilleribataljoner vid Kustbrigaderna.
”2. kustbrigadens kuststöttrupper utbildas vid Vederlax udde, underställda kommendören för II kustartilleribataljonen. För ändamålet flyttas även en pluton från III kustartilleribataljonen (2 + 4 + 39) till Vederlax och sammanslås med de enheter som befinner sig där sedan tidigare. Man bör sträva efter att lösgöra kuststöttrupperna från uppdrag vid fronten till utbildning. Strävan är att bilda två kuststötkompanier och en granatkastarpluton av brigadens stöttrupper.” (Fritt översatt: 2.RPR:n komentajan käsky 12.7.1941, KA).
I utbildningen av kuststöttrupper betraktades i synnerhet plutonens, gruppens och halvgruppens förmåga att agera självständigt och på eget initiativ i syfte att lösa uppgiften. Övningarna i att inta öar skulle göras så verklighetstrogna som möjligt. Trupperna förbereddes för förhållandena i främsta linjen. Uppmärksamhet fästes vid döljande av den egna verksamheten och maskering av båtarna. All utbildning skulle ha som mål att soldaterna skulle lära sig att agera under kontinuerligt fiendehot.
Stötkompanierna utbildades att röra sig absolut säkert och i beordrad gruppering i skärgården. De främsta utbildningstemana inom skärgårdsutbildningen var bevarande av kursen, framryckning med hjälp av karta, sjökort och kompass samt bevarande av kontakten mellan trupperna under framryckningen. Kravet var att trupperna lär sig att använda sig av båtarna även i besvärliga förhållanden under dygnets alla tider.
Man måste känna till förhållandena i skärgården och förstå vilka möjligheter den bereder för fientlig och egen verksamhet. För att undgå att bli upptäckt krävdes att man kunde ta sig fram skickligt och ljudlöst både på öar och över fjärdarna i skärgården. Man måste beakta vikar och öppna fjärdar i verksamheten. Trupperna skulle utrustas med bra observationsutrustning för att kunna avslöja fiendens verksamhet.
Målet med att öva sig i att inta öar var att utbilda de grupperings- och framryckningsformationer som förutsattes i olika skeden av striden samt innehållet i de korta order vars syfte var att leda verksamheten och de absolut rätta åtgärderna. Trupperna skulle läras hur man grupperar sig för försvar efter att ön intagits. I all verksamhet betonades aktivitet. Centrala målsättningar vid övning i större sammansättningar var att lära sig samarbeta med artilleriet och flottan vid landstigning. Kuststöttruppernas verksamhet, uppgifter och verksamhetsområde förutsatte att trupperna hade anfallsanda och disciplin. Dessa förmågor skulle upprätthållas under övningarna och förankras hos trupperna.
Mångsidiga och aktiva – kusttrupperna enligt det nya stridssättet
Marinen inrättade och utbildade på kort tid en helt ny typ av trupper – kuststötkompanier. Materielen och utbildningen planerades så att de skulle lämpa sig för anfall, och kompanierna utrustades i första hand med rekvirerad båtutrustning. Stötkompanierna övade flitigt, målmedvetet och mångsidigt. Övningstemana började med soldatens grundläggande färdigheter och avslutades med plutonens och kompaniets anfall samt intagande av stödjepunkter. Inom utbildningen betonades båtverksamhet och kännedom om skärgården.
Av stötkompanierna formades kustbataljoner. Till bataljonerna fogades enheter för indirekt eld, först ett granatkastarkompani och sedan ett fältartilleribatteri eller flera. På så sätt organiserades stridsavdelningar. I fråga om stridsavdelningarna möjliggjordes rörlig ledning och stödjande av verksamheten. Samarbete med Flottan betonades. Man förstod att det var av vital betydelse att skydda truppernas sjötransporter med insatser från flottans och flygvapnets sida.
Att märka var att kusttrupperna stred mot fienden inom Hangöområdet och på östra Finska viken parallellt med utbildningen under hela juli månad. Ur utbildningssynpunkt var detta synnerligen viktigt och förberedde truppen för kommande krävande uppgifter under anfallsskedet.
Avslutningsvis
Kusttruppernas stridssätt utvecklades målmedvetet under sommaren 1941. Reformen var övergripande och omfattade taktik, principen för truppernas användning, organisationen, utrustningen och utbildningen. Alla dessa faktorer hade knutits till verksamheten i snabb takt. Detta kan konstateras till exempel genom att titta på huvudtemana för Avdelning Vuorelas utbildningsvecka i mitten av augusti. Tyngdpunkter för utbildningen var övning av landstigning, intagande av öar, mörkerverksamhet och mörkerskjutningar, lastning av båtar och körning i formation. Efter denna utbildningsvecka utsågs Avdelning Vuorela 22 augusti till Kustbataljon 2. Den sammanfördes med Stridsavdelning Miettinen som inrättades samma dag, och som bestod av nämnda kustbataljon och en fältartillerisektion. Stridsavdelning Miettinen inledde följande dag ett anfall och putsade genom detta kusten vid Vederlax och framryckte mot Viborgska viken. Kusttrupperna skyddade den anfallande fältarméns marina flank.
Som kulmen på utvecklingen av kusttruppernas stridssätt kan betraktas landstigningen i Viborgska viken i slutet av augusti, under vilket Stridsavdelning Miettinen intog ön Teikari. Anfallet genomfördes med en avdelning bestående av cirka 500 soldater, stödd av tungt och lätt artilleri och i samarbete med flottan. Striderna fördes i huvudsak i mörker. Intagningen av Teikari gjorde det möjligt att korsa Viborgska viken och trygga sjövägen till Viborg. Efter att ha korsat Viborgska viken deltog kusttrupperna i intagningen av Björkö – för att inte glömma striderna i Hangö och inrättandet av Ladoga kustförsvar.
Artikeln har tidigare publicerats på finska i Kylkirauta 03/2024.
