– Då vi flyttat råkade Försvarsmakten ordna ett jippo på torget i Umeå, och de frågade om jag gått lumpen. Jag svarade att jo, det har jag som jägargruppchef i Finland, och deras spontana reaktion var ’Wow, dig ska vi ha, du ska med i Hemvärnet’, skrattar Persson.
Hemvärnet i Sverige och det frivilliga försvarsarbetet i Finland har många likheter, men är även väldigt olika på många punkter. En av fördelarna med det svenska systemet är att man inom Hemvärnet har väldigt gott om resurser.
– All vår utrustning är personlig eller truppens egen, allt från uniform till necessär till vapen och stridsbåt. Jag fungerar som gruppchef i ett insatskompani och vi har vår egen Stridsbåt90 som bara vi i Hemvärnet använder. Samma med mitt vapen, det är bara jag som skjuter med det, berättar Persson.
Eftersom han bor rätt så nära ett regemente förvarar han vapnet där, men inom Hemvärnet är det vanligt att man förvarar vapnet hemma, under kontrollerade omständigheter naturligtvis. De större resurserna syns även i ersättningen.
– Lite beroende på kontrakt och uppgift så har man ett antal kontraktsdagar som man måste uppfylla. Sen ordnas det även veckovisa skjuttillfällen och man snålar inte med ammunitionen, så att säga. Man får betalt för allt, även kilometerersättning för varje gång man åker till regementet.
En egen försvarsgren
En stor skillnad mellan det finska och svenska systemet är att Hemvärnet är en egen försvarsgren inom den svenska försvarsmakten, lite som marinen eller armén. Man behöver inte heller ha gjort lumpen, det vill säga gått armén, för att vara med i Hemvärnet, däremot måste man ta del av GMU, en grundläggande militärutbildning.
– Alla som vill vara med i hemvärnet genomgår en säkerhetsintervju först. I de flesta fall en ganska rutinartad grej. Men i mitt fall blev det ju en hel del krux i rutan och långa anteckningar då jag gjort militärtjänst i ett annat land, minns Persson.
Medlemmar av Hemvärnet har även mer ansvar en vanlig reservist i Finland. Enheten man tjänstgör med är alltid samma, man har egen utrustning och de som fungerar som pluton- eller kompanichefer har tillgång till utrustningen även på regementen.
– Tanken är att om de stamanställda är ur spel, så kan vi dra igång på egen hand. Det finns ett förtroende för oss, men samtidigt så kollas våra uppgifter regelbundet mot bland annat polisens register, förklarar Persson.
Han uppskattar även att Hemvärnet erbjuder medlemmarna rikligt med utbildning via Hemvärnets stridsskola, som bland annat utvecklar taktik, metodik och stridsteknik för hemvärnsförbanden. Dessutom ansvarar skolan för utveckling av ny utrustning, nya utbildningsmetoder och all utbildning riktad till hemvärnsförband.
– Stridsskolan är verkligen en pärla, enligt Persson.
Saknar den finska pragmatismen
Carl Persson räknar upp många fördelar med det svenska systemet, men det finns ändå vissa saker han saknar från den finska reserven. Som till exempel truppernas baskunskapsnivå.
– Det är en klar fördel när alla har samma grund, åtminstone sex månaders militärutbildning. I Hemvärnets trupper kan vissa ha tjänstgjort i 15 månader uppe i Kiruna, medan andra kanske bara har gått en grundläggande militär utbildning (GMU) som tar ett par veckor i anspråk.
Även om utrustningen är fin, så är den enligt Persson ibland onödigt tekniskt avancerad.
– Man köper in det bästa, vilket naturligtvis är bra. Men sen måste man utbilda väldigt mycket i det, och utbildningarna kan ibland räcka en vecka. Jag kan sakna den finska metoden med punktutbildning som räcker en timme, så att alla under en dag hinner lära sig så många saker som möjligt.
Även försvarsviljan och intresset för det frivilliga försvarsarbetet skiljer sig markant mellan Finland och Sverige.
– När jag berättar att vi i Finland nästan betalar för att få gå på kurser och att vi tankar bilen för egna pengar för att köra hundratals kilometer för en övning, så tittar svenskarna konstigt på mig. Men sen å andra sidan har landskapstrupperna inga svårigheter att rekrytera folk, tvärtom måste de ju ibland gallra.
Även det svenska systemet med gradbeteckningar är lite klurigt. Mot slutet av intervjun delar Persson sin skärm, och visar en uppsjö olika gradbeteckningar. Där vi i Finland har manskap, underofficerare och officerare har de ett flertal nivåer.
– I Finland är jag översergeant. Men den graden finns inte i Sverige, så nu är jag sergeant. Det som vi i Finland förstår med sergeant heter furir här, förklarar Persson. Om man jämför, så motsvarar den svenska sergeanten egentligen en finsk fältväbel.
Att det blev en högre militärgrad, som i marinen motsvarar båtsman, beror på flera saker.
– Jag skrev ut alla kurser jag gått eller dragit för MPK i Finland. Och att jag i det civila är utbildad ingenjör bidrog nog också, menar Persson.
Faktaruta:
Namn: Carl Persson
Ålder: 42
Familj: Sambo och hunden Oliver
Bor: I hus i Holmsund i Umeå, sedan 2017
Militärgrad: Översergeant i Finland, sergeant i Sverige
