Undersergeant Lydman är en av de runt femtio beväringar från Nylands brigad som deltog i övningen. Trots att övningen var krävande beskriver han upplevelsen som ett minne för livet.
– Jag tyckte att övningen var en väldigt fin upplevelse. Det var roligt att få åka till ett annat land. Det var nog utan tvekan en av de bästa övningarna jag hittills deltagit i, säger han.
Övningen inleddes på topp. Resan från Dragsvik var något utöver det vanliga och det var särskilt färdmedlet som en del av beväringarna använde för att ta sig över Finska viken som gjorde upplevelsen till en höjdare.
– Jag åkte själv dit med helikopter. Det var nog det häftigaste. Vi fick ju även lite färdigheter inför framtiden, om det skulle uppstå en situation där man varit tvungen att använda sig av helikopter. Vi skulle då i alla fall ha en grund för hur det fungerar.
Trots att helikopterturen gav en mäktig känsla var nerverna på helspänn för de flesta av beväringarna. För många var det första gången de satt i en helikopter, och i alla fall till en början var färden en riktig pulshöjare.
– Det var lite nervöst i och med att jag aldrig åkt helikopter förut. Men det var nog som att sitta i ett flygplan och jag kände mig säker. Vi hade även räddningsdräkter på oss, på grund av att vi flög över havet. Om något hade hänt skulle dräkterna ha hållit oss på ytan trots vår rätt tunga stridsutrustning, berättar Lydman
En ny miljö och nya motståndare visade sig vara lärorikt
Innan resan hade kompaniet i huvudsak tränat i Syndalen, så den estniska skogen blev en liten utmaning, då terrängen var annorlunda än hemmavid.
– Det fanns en del moment som jag inte var van vid, bland annat var skogen rätt tät, fast den påminde om den finska skogen. Även hela övningens uppbyggnad var väldigt lik en övning i Finland. Det som skilde sig mest åt var hur fienden stred.
Det som visade sig vara den största utmaningen för kompaniet var alltså fienden, en estnisk reservistförening. Lydman anser att han utvecklades mycket på grund av detta och att det var en av huvudfaktorerna till att övningen var så lärorik.
– De stred på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Det var många saker vi inte var beredda på, vilket gjorde det svårt för oss. När vi har en övning i Syndalen vet man ungefär hur fienden strider. I Estland hade vi däremot ingen aning om hur de skulle strida. Vi behövde tänka på ett helt nytt sätt, lösa problemen och fortsätta striden. Det var alltså riktigt bra träning
För att lösa problemen behövde Lydman ofta tänka tillbaka på vad som tidigare lärts ut under hans beväringstjänst. Lydman tyckte att de grundläggande kunskaperna var till god nytta. Trots att denna kunskap burit kompaniet långt fanns det alltid något att finslipa.
– Man lär sig alltid något nytt. I grund och botten är det vad vi lärt oss tidigare under beväringstjänsten, men sedan lär man sig alltid hur man kan göra något lite bättre. Vi fick alltid riktigt bra tips och tricks av utbildarna, berömmer Lydman.
Att få tips av utbildare var viktigt för att de skulle utvecklas. Tipsen hjälpte inte heller endast utvecklingen av den individuella beväringen utan stärkte även den gemensamma utvecklingen, vilket var en central del av övningen.
– Det var ganska i början av vår VYKS-period så det var första riktiga gången vi fick samöva med vårt VYKS-kompani. Vi lärde känna varandra betydligt bättre och fick en uppfattning om hur vi strider tillsammans och lyfter varandra. Jag fick även själv hela tiden öva på att leda en grupp i strid.
Efter en tung vecka i skogen med många lärdomar fick kompaniet bekanta sig med ortsbefolkningen. Kompaniet visade upp en del av utrustningen som de tagit med sig till övningen. Däribland visade de upp lättkastare, stridsutrustning, granatmaskingevär och stormgevär.
– Jag tyckte vi togs emot väldigt väl. De var intresserade av så gott som allt vi ställde upp. Många visade däremot ett extra stort intresse för skarpskyttens uppgifter. Det var även en riktigt bra avslutning på en mycket lyckad övning.
