Vi backar bandet lite grann. Vad är det som får en över 40-årig reservist att frivilligt gå barettmarschen, även känd som kustjägarutbildningens nivåprov? Orsakerna är tre: nyfikenhet, möjlighet och en gnutta revansch.
Vi börjar med den sista orsaken. Då jag för snart ett kvartssekel tjänstgjorde vid brigaden valde jag att inte gå barettmarschen, trots att det hörde till utbildningen på ”gröna” sidan som Vasa Kustjägarbataljon då kallades. Det handlade om motivation, brist på självförtroende och en övertygelse om att jag inte var i kondition för att klara det. Efter avklarad värnplikt föll hela saken i glömska.
Förra hösten skedde en mycket omskriven olycka i samband med barettmarschen. Som chefredaktör för Fanbäraren såg jag här en möjlighet till journalistiskt innehåll där jag som utomstående kunde delta och (så objektivt som möjligt) beskriva en upplevelse som vanligtvis är begränsad till en sluten grupp, det vill säga beväringar och personal vid Nylands brigad.
Den främsta drivkraften handlade ändå om att se om jag klarar av det. Som reservister har du och jag en skyldighet att hålla oss i skick, men gör vi det i tillräcklig mån? Krigets verklighet ger inte dispens för välfärdsmage eller knäskador som uppstått i samband med firmaserien i innebandy.
Jag inledde själv en livsstilsändring för några år sedan då jag började se över min alkoholkonsumtion, mitt näringsintag, min sömnrytm och muskelkondition samt mitt allmänna välmående. I ärlighetens namn gjorde jag det inte med tanke på min krigstida placering eller duglighet som reservist, men det som gagnar individen gagnar även i längden gruppen.
Vad tar mer stryk? Kropp eller knopp?
Att gå barettmarschen är både fysiskt och psykiskt tungt, och det är även meningen. Nivåprovets främsta syfte är att testa beväringarnas uthållighet, och där får man verkligen valuta för pengarna. Vår grupp bestod av brigadkommendören, undertecknad samt fyra reservister ur Kustjägargillet. Det kan tilläggas att den yngsta i vår grupp nyss hade fyllt 30, medan den äldsta redan var 61 fyllda. Han lär även vara den äldsta som någonsin gått barettmarschen.
Enligt uppgift tillryggalade vi barettmarschen på 25 timmar och en minut, vi marscherade 45 kilometer till fots och vi sov (nästan) furstliga fyra timmar under dygnet vi var på språng. Det mycket omtalade kustjägarvädret lyste med sin frånvaro, så vi genomförde marschen under strålande väderförhållanden.
Övningens ledning följde hela tiden med gruppernas framfart via kontrollerna och under övningens gång dök de även upp i terrängen för att kolla hur det går för deltagarna. På detaljnivå kan det noteras att övningens ledare i ett skede menade att om han inte vetat att vi har så erfarna kartläsare i vår grupp, så skulle han misstänkt att vi fuskar och använder otillåtna tekniska hjälpmedel i navigationen.
Här kunde det vara på sin plats med en kommentar om utrustningen. Det är glädjande att se hur även det materiel som Försvarsmakten delar ut har utvecklats. Det nuvarande stridsbältet är extremt flexibelt till sin natur, och användaren har ett flertal olika möjligheter att bygga upp sitt stridsbälte på det vis som passar hen bäst. De olika fickorna och facken flätas med remmar på plats i västen, och kan modifieras på många olika vis. Att kalla det bekvämt är väl att ta i, men jämfört med tidigare modeller är detta en klar förbättring.
Efter avklarad motormarsch och cirka tio kilometer till fots kom den första utmaningen emot: Att ta sig över ett vattendrag utan att väta utrustningen. Det säger sig självt att det inte räcker med ett varv då man har ryggsäck, stridsbälte, vapen och hjälm med en totalvikt på cirka 30 kilogram att forsla över. Stilen var fri och metoderna många, vissa klarade sig bättre än andra. Som en säkerhetsåtgärd vid vattenöverskridningen fanns det säkerhetspersonal i vattnet. Vattnet nådde de flesta över midjan, vissa även högre. Som tur sken solen och vi torkade snabbt.
Välplanerat och ändamålsenligt
Som deltagare märktes arrangörernas gedigna och genomtänkta förarbete. Vi marscherade längre sträckor längs med små sandvägar till fots, för att vid nästa punkt höra att vägen är avstängd / minerad eller intagen av fiendestyrkor, så gruppen måste ta sig till nästa punkt genom terrängen. Att plötsligt efter åtta timmar på benen inse att man halvspringande ska ta sig en kilometer över ett kalhygge på våtmark och samtidigt hålla sig torrskodd aktiverade nog de sista dropparna adrenalin i kroppen.
I något skede infann sig naturligtvis även tröttheten och hopplösheten. Den till synes oändliga mängden steg vi ännu hade kvar, ovissheten om vad som sker härnäst och 30 kilogram utrustning som satt lite snett. Det är här som gruppens stöd är ovärderligt. Även om varje individ själv bär sin utrustning och utmattning, så är det gruppen som lyfter och lättar på det. Att få ge uttryck för sin frustration, föreslå en paus eller fråga om råd är det som gör att individen håller ihop.
Att gå barettmarschen var tungt, krävande och jobbigt. Sannolikheten att jag skulle utsätta mig för det igen är minimal. På samma gång var det extremt givande och visade att den moderna människan, med alla sina laster och bekvämligheter, kan tänja sina gränser och orka med mer än vi tror möjligt. En oväntad sidoeffekt var dessutom känslan av att inse hur skönt det är att vara utan mobiltelefon och frånkopplad resten av världen i ett dygn.
