Militärpastor Weckström

Årets som har ruskat om oss alla

”Älskade broder, jag hoppas att det går väl för dig på alla sätt och att du är frisk, liksom det stå väl till med din själ.” (1 Johannes brevet 1:2, Svenska Folkbibeln 1998). Den frågan är äldre än gatan, men kunde ha ställts idag. Det hade det kanske stått ”Kära vän” i stället för ”broder” och ”jag hoppas du orkar mitt i allt det tunga” i stället ”väl med din själ”. Men tanken hade varit densamma.

Det har varit ett unikt år. Det är omöjligt att förbigå våren. Plötsligt stod vi inför en sjukdom vi inte hade något läkemedel mot, än. Jag tror att det på olika sätt väckte oss i samhället och som individer, att erkänna att vi trots allt inte är ”odödliga”. 

Vi var tvungna att anpassa oss. Fungera inför en osynlig fara. Ibland göra svåra bedömningar, ofta på basen av bristfällig kunskap. Vi avskärmades från varandra, på sätt som var allt annat än lätta, men vi såg också de saker vi verkligen värdesätter. Frihet, närhet, gemenskap. Tänk att vi så ofta ser saker tydligt först då vi saknar dem. 

Så här med halva facit på hand har vi klarat oss rätt bra. Det finns så många som tänjt, varit modiga och uthålliga, ställt upp för varandra och skapat gemenskap, fysiskt eller på avstånd. Mycket finns kvar att göra, men vi ser små glimtar av hopp, bl.a. i löften om en medicin mot sjukdomens fysiska men. 

Samtidigt har allt detta väckt frågan vi började med. Hur orkar du? Står det väl till med din själ? Fysisk sjukdom är en sak, men hur orkar vårt inre? Hur ser vår gemenskap ut? När det yttre skalas bort, vad blir kvar? Hopp, glädje, frid, gemenskap – eller syns de ärr som livet så lätt ger, avsaknad av förlåtelse, osörjd sorg och ensamhet. 

Jag tror A.D. 2020 har ruskat om oss alla. Olika och inte alls alltid till det sämre. Vi har hittat lösningar, sätt att ta hand om varandra, att skydda de svaga, andra och oss själva. Ibland har det varit lite trögt, då hotet inte känts särskilt stort, men så är det, vår ork varierar.

Frågan Jesu lärjunge Johannes på sina äldre dagar skrev till sin vän, behandlar allt det ovan nämnda. När vi följer det övriga han skrev, bl.a. i Joh.3:16, leder det oss till den viktigaste medicin vår själ behöver. Den vi fick vid Julen, i Jesusbarnet. Förlåtelse, gemenskap, hopp.

En av Julens sköna saker är gåvorna. När man blir äldre ändrar deras betydelse, men en i kärlek given gåva är alltid välkommen. Den förmedlar omtanke, den är given utan förtjänst och möjlighet att ersätta; det är en gåva och det läker själen. Sådan är Julens gåva. 

God Jul!