Det var aldrig meningen att Anna-Lena Laurén skulle stanna i Ryssland så länge. En av orsakerna till att hennes tid i landet blev så långvarig är att det är överraskande få utrikeskorrespondenter som vill jobba där. Praktiska arrangemang är ofta väldigt komplicerade och att kunna ryska är i praktiken ett krav. Som journalist måste man även stå ut med en hel del obekväma situationer. Laurén upplevde ändå uppgiften som tacksam, eftersom det alltid fanns något intressant att skriva om.
-Det kändes meningsfullt att jobba i Ryssland eftersom det fanns en efterfrågan och jag hela tiden hittade nya historier. Du vänder på en sten och hittar något intressant i Ryssland. Det gjorde att jag trivdes, säger hon.
Laurén jobbade först som YLE:s Moskvakorrespondent, därefter för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. I perioder var hon frilans, men hade alltid tillräckligt med jobb i Ryssland för att
kunna försörja sig. Idag är hon fast anställd på DN och skriver även i HBL.
När hennes dotter (född 2010) började gå i finskspråkig skola och ha hobbyer i Moskva blev Laurén ännu mer integrerad i det ryska samhället
Hon valde senare att flytta till St. Petersburg, som hon beskriver som världens vackraste stad.
-Jag trivdes bra i Ryssland och tyckte om mina vänner. Jag gillade Moskva, och St. Petersburg är min favoritstad i världen. Samtidigt blev den auktoritära diktaturen hårdare hela tiden. Det var jobbigt att bli utkastad, men jag levde inte under några illusioner. Jag visste att min tid i landet skulle ta slut i något skede, säger Laurén.
Konstant statlig propaganda
Enligt Laurén var Ryssland länge en halvdiktatur och hon har skrivit en bok som heter Sammetsdiktaturen. Under hennes tidiga år i landet var Ryssland inte en fullskalig diktatur och framförallt utlänningar avnjöt stor frihet, men även de ryska medborgarna hade betydligt mer frihet än de har idag. Under det senaste decenniet blev Vladimir Putins auktoritära styre ändå allt hårdare.
-Samtidigt som situationen blev värre blev den ryska journalistiken faktiskt bättre. Det har gjorts otroligt bra journalistik i Ryssland under det senaste decenniet, speciellt i form av nätpublikationer. Det är något som lätt glöms bort. Till slut blev det ändå nästan omöjligt att få intervjuer, säger Laurén.
En av de mer utmanande aspekterna med livet som journalist i Ryssland var enligt Laurén den ständiga statliga propagandan. Hon försökte under sin tid i landet alltid ha en journalistisk hållning och inte avsiktligen rapportera positivt eller negativt om Ryssland, utan bara beskriva det hon upplevde.
-Å ena sidan det är lätt att stå emot eftersom det handlar om så grova lögner att man nästan kan skratta åt det. Men det är ändå inte lätt, eftersom du hör samma sak om och om igen. Du måste hela tiden påminna dig själv om vad som är rätt, och det är lätt att börja tvivla på sig själv. Det hjälpte mig att förstå varför ryssarna har så svårt att stå emot propagandan, berättar Laurén.
Laurén frustrerades även av människors ovilja att ta avstånd från kriget mot Ukraina. Även om hon inte vill försvara tankesättet anser Laurén att det är mänskligt att ryssarna har väldigt svårt att stå emot den konstanta propagandan. Hon upplever att de passiveras eftersom de känner att de inte kan göra något alls åt saken.
-Nästan ingen tyckte att kriget var bra, men de flesta verkade ändå vara av åsikten att det inte kunde vara Rysslands fel. Ett vanligt uttryck var att det aldrig är bara en som gör fel. Och när man sa att “nu är det faktiskt bara ert fel, det är ni som har invaderat”, ville de inte ta det ansvaret, säger hon.
Lättare att arbeta i Ukraina
När Laurén blev utsparkad ur Ryssland bar flyttlasset iväg till Ukraina istället, där hon jobbar som utrikeskorrespondent för HBL och Dagens Nyheter. Hon trivs utmärkt med sitt nya jobb. Laurén håller på att lära sig ukrainska och gillar Kiev som stad.
-Kiev är en fin stad där det inte genast märks att det är krig på gång. Caféer, restauranger, kemtvättar och allt möjligt annat fungerar som vanligt i staden. Det är fascinerande hur otroligt mycket lättare det är att jobba här än i Ryssland. Ukraina är inte en perfekt demokrati, men människor har en annan instinkt. Det här är ett öppet samhälle och ingen har någonting att dölja, säger Laurén.
Även om uppdraget är nytt är det inte första gången Laurén är i Ukraina för att bevaka kriget. När Ryssland anföll i februari 2022 tog det inte länge innan hon var på plats i Ukraina för att rapportera om situationen där.
-Det var självklart för mig att jag skulle åka till Ukraina, vilket jag gjorde i slutet av mars. Det var den största nyhetshändelsen inom mitt område på åratal, så jag ville vara där, säger Laurén.
Laurén var till en början tveksamt inställd till om det var en bra idé att resa till Ukraina från Ryssland, eftersom det kunde vara farligt. Hon upplevde ändå det som sin moraliska plikt att bevaka vad Ryssland faktiskt höll på med i Ukraina.
-Jag tyckte inte att det var bra att bo i en diktatur, omgiven av propaganda, utan att se vad Ryssland verkligen gör. Jag är glad att jag fattade beslutet, och det gav mig ett annat slags säkerhet i kampen mot propagandan, säger Laurén.
Trots att hon fick se krigets brutalitet i vitögat upplevde Laurén också fina stunder under sin tid i Ukraina. Ett minne som sticker ut är när hon var i Cherson då staden befriades.
-De hade inget vatten och ingen el. Jag övernattade där, det var kolmörkt och man kunde inte duscha. Allting var väldigt primitivt, men jag minns ukrainarnas otroliga glädje över att bli befriade. Jag var där på torget när de ukrainska soldaterna hyllades som hjältar. Det var ljuvligt att se. Ukraina har lidit fruktansvärda förluster, så det är viktigt att de har haft dessa stunder när de lyckats vinna tillbaka sitt territorium, säger Laurén.
FAKTARUTA
Ålder: 47 år
Familj: Min 13-åriga dotter Sissel
Bosatt i: Kiev
Gör helst på fritiden: Rider och läser
